Äkta istället för perfekt

Att sträva efter sanningen i sitt eget liv. Den innersta kärna av ”ja” till det som är allra viktigast. Låta det andra flagna bort som gammal färg. Så att det innersta kan lysa starkt.

Att inte låta sig förvillas av hur saker skulle kunna vara. Inte gå vilse i beslutsvägar därför att man letar efter det perfekta. Att istället känna efter var äktheten finns i varje steg. Vandra sig fram mot sin egen sanning. Kanske det perfekta inte ryms i det?

Kanske den sanna vägen lite oftare består av ojämnt underlag, hårda vindar och en större osäkerhet. Men kanske gör det ingenting att det inte är perfekt. Om det är äkta, om det är din sanning?

Kanske kan känslan av att vara sann mot sig själv, att inte sträva efter att undvika livets skavanker utan acceptera dem, fungera som ett slags skydd? En försäkran mot meningslöshet och tomhet.

Jag tror i alla fall att jag behöver förstå att det perfekta inte är det bästa. Istället för att sträva efter det perfekta valet i olika beslutssituationer, ska jag försöka sträva efter det som är sant. För mig.

Att blogga är mitt ”Ja”

Ju längre tiden går tills jag skriver ett inlägg här på bloggen, desto svårare blir det. Motståndet växer, orden samlas på hög och jag skriver endast hemligt för mig själv, i mobilen, datorn och anteckningsboken, men inte här på bloggen.

Jag har gått och tänkt sedan augusti (är det verkligen så länge?) att jag vill in på denna plats och uppdatera. Skriva av mig, skriva om mig, skriva om livet. Men så kommer den lilla känslan av motstånd för att det var så längesedan, och så låter jag tiden gå och ägnar mig åt någonting annat istället.

Men vad jag saknar orden. Bloggen! Min alldeles egna digitala plats här i världen. För det är väl så nuförtiden, att vi är många som har flyttat våra egna rum till ett digitalt rum. Och det är häftigt tycker jag. Att jag kan välja helt själv att ägna tid åt denna plats. Att jag kan nå ut till människor som jag aldrig har träffat. Att jag kan trycka på publicera och skicka ut mina små ord i internet-världen.

Det finns faktiskt någonting helande över att blogga. Det renar mig. Stressen leds ut genom fingrarna, ned i tangenterna och löses upp där nånstans. Det är som att jag grundar mig själv, här vid datorn. Men då måste jag också våga skriva. Våga logga in på min egen domän och inte backa för det där hindret som dyker upp och säger men nu var det så länge sedan, ska du verkligen fortsätta blogga?

Ja det ska jag! Jag måste det. Därför att jag vill det. Därför att jag älskar det. Därför att det är mitt ”Ja”, som Tomas Sjödin skulle ha sagt, ett av många, här i livet. Så nu hoppas jag att vi ses lite mer här i vår, okej? Jag ska inte lova någonting, men jag skickar ut en önskan till mig själv, en liten vädjan ut i Beata-universum om att våga fortsätta: Du behöver orden Beata, glöm inte det.

Låt mig få falla i trettio minuter

Ännu ett blogginlägg från min säng. Med en ljummen kaffe på nattduksbordet och ben som borde vilja röra på sig men trivs bäst såhär, utsträckta framför mig på lakanet.

Mitt i morgonlugnet gör jag misstaget att börja läsa andra bloggar. Jag tycker bäst om att läsa lite mindre bloggar, de som känns intima och hemmagjorda. Men jag läser också några större bloggar och tyvärr mår jag ibland dåligt av deras tillrättalagda estetik. Så lätt att jämföra sig, det sker av bara farten. Jag vet att det perfekta är en spegel som reflekterar allt hårt jobb bakom, all ångest och osäkerhet. Men det hjälps inte.

Så jag återvänder till min egen oas. Struntar i blogg-leenden och andras sociala liv. Måste stänga om mig för att inte läcka energi. Känner hur andetagen klappar mig mjukt. Tankar på det-jag-inte har och dit-jag-inte-nått rinner av mig.

Jag behöver ensamtid för att få skriva, redigera bilder och landa. När jag landar längst ner på botten av mig själv är det som att jag kan ta sats igen. Jag kan ta avstamp från den dammiga botten och hoppa uppåt igen, med ny energi. När jag inte får det där avstampet är det som att jag ständigt faller nedåt, fäktandes med armarna för att flyga uppåt. Det kan räcka med 30 minuter. Bara fötterna får känna fast jord en liten stund.

Men det är en svår tid vi lever i. Att just ha landat i sitt eget lugn, med den tillfredställelse som följer på det, och sedan tänka jag ska bara ha en liten stund för mig själv och läsa bloggar, öppna datorn och få det där lugnet raserat på mindre än en minut. Är det bara jag, eller känns det som att vissa vill att man ska bli avundsjuk på dem?

Jag får helt enkelt ta eget ansvar och hålla mig till mitt eget. Inte släppa in det andra. Då kommer nog tillfredsställelsen krypandes igen.

Jag önskar dig en fin dag ute i sommarvärlden, glöm bara inte att trä glasbubblan runt dig för skyddande effekt.

Sommar vid horisonten

Jag sitter i sängen med fönstret på glänt. Jag har tagit kaffet med mig och andas luft från gården. Min familj är ute på promenad och jag är själv hemma. Det är en lugn stund. En stund som inte är självklar med en snart tre-åring.

Jag har svårt att släppa blicken från en fågel därborta. En suddig fågel som fladdrar vid horisonten. Den tycks försvinna så fort jag närmar mig. Jag tror det är sommaren. Sommaren som flyger iväg framför mig. Lite för långt bort för att nå den. Nu har det gått 10 dagar på semestern. Hur är det möjligt, hur stannar jag tiden?

Jag försöker klistra ihop de styckade tidsbitarna till en helhet. Försöker göra tiden evig. Men sekunderna har ingen struktur. Den värsta stressen har släppt- vårstressen som fick mig att tappa bort alla par nycklar och ställa bort varenda kaffekopp utan att hitta den. Vårstressen som fick mig att glömma bort te och döva alltihop med socker. Vårstressen som samlade smutskläder på hög och spred ut mitt inre trassel i lägenheten.

Mellan mina sommarminuter ligger det fortfarande rester från våren och klibbar. Stressrester som sitter som fastbränt ris i kroppen. Jag som hade planer på mindfulness, meditation och mycket grönsaker. Mina planer rinner mig ur händerna fastän jag håller så hårt.

Jag hoppas på allt som är kvar. Tacksam för att många dagar ligger framför mig, lediga dagar utan struktur. Fler morgnar som inte bryr sig om att jag vaknar för tidigt, för allt jag behöver göra är att gå upp i min pyjamas och följa min 2-åring med en kopp kaffe i handen. Kanske sätta på lite Octonauterna och värma kaffet i micron. Jag älskar löst i kanten, vill inte ha några hållhörn. Det ska vara flytande dagar som svävar omkring alldeles obestämt.

När kalendern inte har ett enda ord i sig. När tiden inte styr mig en minut. När mina dagar får veckla ut sig som egna organismer åt olika håll, då är jag fri. Tänker smälta ner i marken, silas ner jorden. Bygga en tjock stam där stressen inte kan slå rot.

Och fågeln, då? Jag vill inte fånga den, jag vill bara se den på lite närmare håll.

Glädjefylld vilja

Ni vet ju, om ni läst här ett tag, att jag funderat mycket på beslut och riktning i livet de senaste åren. Ibland (ok ofta) googlar jag mig fram till texter/bloggar/artiklar på ämnet och i helgen hittade jag till psykosyntes och vilja. Jag ville dela denna text jag hittade på en blogg skriven av Eva Swede. Här är länk till inlägget som ni kan läsa nedan:

”Jag pratar ofta om Glädjefylld Vilja. Glädje ger energi, kreativitet och mod. Vilja ger riktning, kraft och struktur. När jag glömmer att stämma av andras önskemål med min inre kompass är det lätt att jag går vilse en stund.

Om jag ställer mig frågan om jag känner Glädje och Vilja när jag står inför en uppgift eller ett val och ger mig själv tid så kan jag ofta hitta svaret på hur jag ska agera och vad jag vill åta mig. Glädjefylld Vilja ger flow. Utan den är det svårt att hitta motivationen och genomföra det jag föresatt mig eller lovat.

Glädjefylld Vilja leder till en kärleksfull handling eftersom jag tar hänsyn till både mig själv och min omgivning. Om jag enbart lyssnar till andras vilja riskerar jag att göra våld på mig själv. Om jag enbart lyssnar till mig själv blir jag lätt egocentrisk och tappar kontakt med andras verklighet. För mig är Glädjefylld Vilja en del av självledarskapet.”

Från Eva Swedes blogg.

Kanske kan detta bli en ledtråd längs vägen?

Farmor säger att det inte är viljans fel

Kan jag lita på min längtan? Vågar jag kroka fast i min vilja?

Vågar jag släppa fram min längtan, min lust, kärlek, passion, trots att det en gång blivit så fel?

Farmor säger till mig: Det är aldrig fel på kärleken, på viljan. Saker händer. Saker blir fel. Men det är inte viljan det är fel på. Ibland blir livet på ett annat sätt. Vi kan inte kontrollera eller hindra dåliga saker från att hända.

Som en kärlek. Om en relation tar slut finns kärleken kvar. Om en människa dör, finns kärleken kvar. Om en relation inte fungerar, så var det inte ens egen kärlek det var fel på, men det blev fel. Det betyder inte att man ska sluta lita på sin känsla, på sin kärlek, på sig själv. Känslan av kärlek/lust/vija/längtan/passion är inte fel, trots att omständigheterna är det.

Vi kan bevara vår längtan. Vi kan sikta mot ett mål, nå dit och sedan komma på att vi inte ville dit, egentligen. Kanske var det någon annans dröm vi följde hela tiden? Men längtan var aldrig fel. Längtan, vilja, kärlek! kan aldrig vara fel. Vi måste bara styra om vår kurs ibland.

Jag längtar efter att styra kursen efter min vilja igen. Vart längtar du?

Att ta sin kreativitet på allvar

Som vanligt blir jag inspirerad när jag läser Ulrikas blogg. Någonting om att ta sig själv på allvar, sitt skapande, sin riktning. Att våga dyka in i projekt trots att man kanske inte vet slutpunkten. Att våga haka armkrok med sina idéer, slå följe längs en slingrig stig och kanske gå vilse i en halvrutten skog. Men ändå. Att våga!

Fotolust ute på ett snötäckt fält.

Jag tycker det finns något sårbart i att ta sin kreativitet på allvar. Att vara modig nog att ägna en hel lördag (eller bara en halvtimme) åt att måla, skriva, spela in en egen låt, planera för sin egen lilla blogg med några få läsare. Att planera blogginlägg, ha en vision för sina texter och en dröm, trots att man inte är en ”stor blogg”. Att ändå följa det som lyser i skogen. Följa en längtan.

Lusten till en egen kreativ plats, för skrivande och redigerande (och godis!).

För jag kan verkligen hamna där. I träsket att inte ta sig själv på allvar. I väntan på att behöva andras bekräftelse först, innan jag kan ta det på allvar. Men i backspegeln är jag glad över att jag vågade ta min blogg på allvar för några år sedan. En längtan efter en skrivplats tog över och jag testade formen några gången innan jag hittade fram.

Nu är det läskiga att fortsätta avsätta tid, trots att detta inte är en plats för någonting ”professionellt”. Att ändå tillåta sig själv att fylla den här platsen med ord, trots att det inte är så många som läser. Det är liksom höjden av meningsskapande tänker jag. Att fastän bara en enda person läser det man skriver, så fyller själva skrivandet hela blodsystemet med glitter.

Fotolust i en glänta.

Jag tänker att det handlar om en lustfylld inställning, och att lust är någonting man kanske måste hitta tillbaka till som vuxen. Lusten är okej att bevara, trots att man måste betala räkningar, stressa iväg till jobbet och laga mat. Lusten är nog faktiskt nödvändig.

En väv av historia

Klockan är efter nio på kvällen och luften är ljummen. Idag blev det vår. Riktig vårsol, varmrosa körsbärsblomsknoppar och vind som inte är kall. Jag promenerar fort med hunden, stannar upp när hon vill nosa men inte för länge och inte för många cirklar i marken. Inte idag. För jag vill ut med min energi och jag vill röra mig framåt, andas klar marsluft ner i lungorna.

Jag tänker på ett samtal som sårade mig. En liten grej som sätter sig som en tagg. Stör. En tagg som får mig att se tillbaka på hur det varit förut. Jag tänker att jag går runt med ett nät av historia runt mig. Att mitt liv är en spindelväv som vilar runt min kropp. En väv av händelser, relationer, erfarenheter. En väv med triggerpunkter som gör det lätt att sätta igång stress, irritation, ilska, ledsenhet. Känslor som gör mig förbannad och som jag inte vill ha. Jobbar med acceptansen, det är okej att känna sig sårbar, sårad, besviken. Men det är också okej att vila i det. Inte blåsa upp det, bestrida det.

Och jag pratar med min bror som kommit över på middag. 20 minuters samtal kan ge så mycket lättnad! Att dra ur sig sina tankar som Dumbledore och lägga dem i minnessållet. SÅ värt att prata, alltid!

Och så börjar till och med jag längta efter en fika med en kompis, en spontan släktmiddag, en fest med vinglas och vingliga skor.

Fyra tips på sidor om andlighet och personlig utveckling

Jag kom på att jag hade en period när jag tipsade om saker här i bloggen under kategorin Inspiration & Tips. Jag tar nu upp denna mysiga tradition och skriver om fyra tips på sidor om andlighet och personlig utveckling.

1. Sofia Sivertsdotter

”Tro på det som öppnar sig när du slappnar av.”

Sofia Sivertsdotter skriver rena, varma ord som går rakt in i hjärtat. Ord om de existentiella frågorna. Ord som lugnar, väcker tillit. Som om någon stryker dig över armen och säger Vet du! Du kan vila nu, det är okej.

Ord om vikten av stillhet, att skala av och stanna upp. Att möta andra men aldrig glömma att det viktigaste är att värna sitt eget inre. Jag följer Sofia på instagram där hon delar med sig av sina texter. Sofia har släppt flera böcker och jag har just köpt hennes bok ”Älskad- vila i den du är.”

Sofias böcker är som en slags andaktsböcker. Böcker att läsa någon sida i varje dag. För mig är det precis vad jag har behövt nu i januari. Vardagsstressen har suttit som en trång tröja hela januari och då har jag behövt denna typ av ord, ord som uppmanar mig att lyssna på min själ, som en motvikt till ett samhälle som många gånger säger tvärtom. Sofia har också en meditation som heter Fri från Oro som du kan lyssna på här.

2. Morgan Harper Nichols

”May you tell the story of the mountains you climbed.”

En jag nyligen upptäckt är Morgan Harper Nichols som skriver tröstande ord på instagram och blandar text med illustrationer.

Tycker bilderna är så vackra! Hon har en podcast också som jag inte lyssnat på än. Jag älskar tanken på att människor är så generösa med sin egen livsvisdom och att internet kan hjälpa till att sprida den.

Fullmatat med texter på hennes instagram! Roligt när det är bild och text ihop tycker jag.

3. Mindful in minutes

En podcast med meditationer

En podcast på engelska med olika meditationer som du kan göra. Jag har bara lyssnat på ett avsnitt, men jag gillar det formatet med meditationer.

Någon som har bra koll på svenska sidor med kostnadsfria meditationer?

4. Tillit

”To trust is to allow life to lead and for us to follow.”

Avslutar med denna text om tillit. Tillit är mitt ledord för 2021. Så viktigt att våga slappna av i sitt liv. Inte tro att man kan kontrollera allting. Inte agera på sin rädsla och försöka styra livet. Men! Man måste jobba på tilliten.

När jag var gravid läste jag om det och det blev en ögonöppnare för mig. Att få reda på att tillit är någonting som går att odla, värna om och underhålla. Jag är inte helt upptankad på tilliten ännu, sådär som jag var när jag var barn, men jag känner oändligt mycket mer tillit nu än för ett par år sedan.

Dela gärna med dig i kommentarerna om du har fler tips!

Det var mina tips för idag! Jag är en sån som samlar på citat och vackra texter, så jag ska tänka lite oftare på att dela det med er. Speciellt brukar jag spara sidor som berör andlighet och personlig utveckling.

Nu är vi på landet och det är som att få semester från livet. Koppla bort all stress och förhålla sig till helt andra saker än hemma på vardagarna. Åh vad jag önskar att livet kunde vara mest detta och mindre sova för lite- stressa på morgonen- jobba och längta hem- stressa hem- sova för lite igen.

Men jaja, nu är jag här. Nu brinner brasan med sitt eviga knaster. Alling är så tyst att klockans sekundvisare låter högt. Ett tjockt julljus med tomtar på står kvar sedan julen och brinner i fönstret.

Sakerna är i sin ordning. Ingenting kommer och stör, därför att ingenting riktigt skulle kunna störa. Ingenting måste nämligen ske på ett visst sätt, på ett precist klockslag. Allting kan ske när det sker. Inga precisa klockslag men en tydlig rytm som följer ljus och behov. Här får brasan brinna och stjärnorna falla bäst de vill utanför fönstret. Allting är som det är och allt har sin tid.

Mina minnen från en magisk plats

Just nu är jag på landet. Här blir jag närvarande. Här ser jag himlen. Jag känner luften och smeker fingrarnas hud mot skrovlig björkbark när jag går i skogen. På natten gnistrar stjärnorna ovanför vårt hus. Det går bra att trycka näsan mot fönstret för att se hur det glimmar i mörkret.

Jag har många minnen från vinternätter då jag har suttit under stjärnorna och önskat. Jag har tagit ut liggunderlag och legat under stjärnorna, sådär som jag aldrig skulle göra i stan. Folk tar inte med sig liggunderlag ut på gården i stan för att titta på stjärnorna.

Igår åkte vi pulka i orörd snö. På helt otympliga berg som man måste styra rätt på för att inte köra ner för kanten. Sedan lagade vi lasagne, drack te och ordnade brasa. Torkade av porslinet med papper innan diskningen därför att vattnet är avstängt.

Mina ögon bländas av solblandad snö. Att platser kan sitta kvar djupt inne i en, som jag skrev i detta inlägg, det känns mer och mer sant. Platser, minnen och människor som tillsammans skapar ett nät av levda upplevelser att se tillbaka på.