Och alla fåglars vackra sång

Utanför mitt fönster blommar maj. Vita små blommor lossnar från träden och virvlar i vinden. En tredje koppens kaffe på mitt nattduksbord och en välsignelse som en avskild stund i sängen. En liten sorg inombords som formulerar frågan som jag ställt mig sedan 2015: När ska jag sluta vara trött.

Idag känns det tydligt: jag kommer aldrig sluta vara trött. Efter gårdagens fyra arbetstimmar måste jag ligga i sängen. De räcker tydligen för att huvudet ska brusa och kroppen inte orka mer.

Utanför fönstret en maj. Med ljusrosa blomblad som landat på gårdens lekplats. Skira gröna blad som precis har börjat växa från äppelträdens grenar.

Jag har försökt så länge. Kanske ska jag ge upp försöken att ”hitta något som passar mig” och istället välja det minst uttröttande, det med störst chans att orka?

En liten blåhet tittar fram bakom molnen, men mest är himlen vit. Molnen så mjuka att de glider in i varandra, utan tydliga former. En slät grädde som vispas kort. Häggen finns också nu. Och alla fåglars vackra sång.

Jag levde nog utöver min ork i flera år. Jag levde som vore jag gränslös, en supermänniska utan behov och utan insikt om vikten av ramar och struktur. Du behöver struktur för att må bra sa min psykolog en gång. Jaha, tänkte jag och plötsligt fick jag ordning på mina toppar och dalar.

Jag är så glad i mina nya kaffemuggar. I tjock keramik med mängder av blå fjärilar på. Det är vackert utan att vara perfekt. Vackert som livet är vackert i naturen. Vackert som slitna granar i en urskog.

Sedan kommer mitt hjärtas femåring in i rummet och bryter min bubbla. Så många gånger som det krävs att någon bryter den. Vi ligger tillsammans en stund och sedan går jag upp för att fylla badkaret med vatten. Jag tar ett förmiddagsbad medan resten av familjen förbereder för vår gårdsloppis. Hela tiden är jag arg på mig själv för att jag är trött. Men badet är skönt och sedan klär jag plötsligt på mig. På något sätt snurrar dagen igång och jag står mitt bland andra människor och ser på min femåring som säljer saft.

Kanske är det bara normal trötthet? Kanske är det naturligt att vara utmattad första året på ett nytt jobb? Kanske har jag bara lägre toleransnivå mot att känna mig utmattad, kanske är det inte meningen att man ska orka någonting mer än jobbet, kanske borde jag helt enkelt sluta jämföra mig med andras ork?

Vi promenerar bort till granngårdarna som också har loppis. Det är som att min hjärna sakta blir normal igen. Av luften, av saften eller chokladbollen? Kanske av att se så mycket människor och småprata? Jag vet inte. Kom ihåg det Beata, du orkar när du inte tror att du ska orka.

Snart kommer syrenerna till gården. De är mest lila här, men många vita uppe i parken. Då kan man plocka och sätta i en muminmugg. En gång hade vi syren inne på toaletten. Det luktar så gott.

Kanske är det bara mänskligt, allting. En längtan att få flyga upp till fåglarna ibland? Men nu är det maj, nu blommar det på gården. Jag kommer alltid älska regn, stormen har en plats i mitt hjärta, precis som hos Ulrika. Men nog kan jag uppskatta sommarljus ändå. Och koltrasten är svårslagen, när den låter på morgonen.

Först en stund om dagen, sedan varje dag

Jag glider in i det så lätt. Först en stund om dagen, sedan varje dag, längre och längre stunder. Varje dag en tanke på min framtid. Jag vet att det är oron. Som kräver en analys. Som vill ha sällskap. Jag vet att jag ger den mer energi när jag underhåller den. Det blir som ett beroende att vistas i de ambivalenta tankarna. Och jag vet att ambivalensen växer ju mer tid jag spenderar i den.

Förr trodde jag det skulle hjälpa. Jag trodde det hjälpte på riktigt att analysera och spendera timmar på egen hand för att lösa den stora framtiden. Nu vet jag bättre, ändå faller jag in i gamla mönster.

Jag tittar på Gift vid första ögonkastet och psykologen pratar om ett par som fastnar i huvudet, i analysen. En annan deltagare berättar att hon inte vågar visa vad hon känner för tänk om hon inte känner samma om två veckor. Då gör hon någon besviken, ett ansvar hon inte kan ta om hon vill komma framåt i relationen.

Ett ansvar jag inte kan ta för mitt framtida jag om jag vill komma ifrån min ambivalens. Att inte veta. Det måste finnas ett sätt att acceptera det. Att våga gå på någonting, sin känsla, sin logik, sitt sunda förnuft eller sina gränser, ork och energi. Någonting av detta måste gå att ta avstamp ifrån. Det måste finnas ett sätt att komma tillbaka till hur det var innan. När besluten togs utan rädsla, utan en känsla av ansvar inför framtiden.

Jag tänker på när jag var barn och hur jag drömde då. Så tillitsfullt och utan problemanalys. Så utan vetskap om hur världen egentligen fungerar. Självklart växer man upp och förstår, men jag tror att tilliten jag kände då skulle vara värdefull nu med. Trots vetskap om väderförhållanden och hinder längs vägen. För att våga börja vandra på en väg behöver man tilliten.

Jag tycker mycket om tanken på hur man tar tag i sitt roder och sätter kurs mot en strand. Hur man tar kommandot och styr sig själv i en riktning. Hur det kan komma tankemonster och förstöra, skapa ångest och tvivel om rätt val, men hur man kan fortsätta ändå, gå i land på den där ön och upptäcka att det inte var så farligt.

Jag minns dagar då jag plötsligt känner mera tillit. Då är det som att sväva och vara lite lättare igen.

Ultimately, there can be no complete healing until we have restored our primal trust in life.

~Georg Feuerstein

Jag tror egentligen att det jag letar efter när jag söker svar, det är tilliten. Tilliten till livet och till min egen förmåga att fatta beslut. Tilliten att våga välja någonting, hantera de hinder som uppstår längs vägen och ändå fortsätta med en känsla att livet vill väl, livet kan bli bra.

Det finns en vila som bara tillit ger. Att kunna slappna av i nuet och inte bära allting på samma gång.

Den vita snön

Det har blivit vitt över natten. Regnmolnet i appen blev till snö. Några fåglar turas om att göra olika läten utanför sovrumsfönstret. Det är fredag, min två månaders bebis har just ätit o nu småsnarkar hon vid mitt bröst. Min sambo har ställt in en kaffe till mig, jag hör hur han pratar i köket med min fyraåring. ”Det är inte du som bestämmer det” hör jag henne säga. Sedan kommer hon in till oss i sovrummet, kryper upp till mig under täcket och hostar i armen precis som man ska. Hon pratar med ljus hög röst med bebisen och vi konstaterar hur mycket bebisen tycker om sin storasyster. ”Du är den häftigaste hon vet” säger jag. ”Tänk när vi kan leka” säger min fyraåring flera gånger om dagen. ”När du är åtta år är hon fyra” säger jag.

Hela veckan har vi varit hemma, jag och barnen. På morgnarna är jag trött. Då vill jag gömma mig och dricka varmt och krypa ner och fortsätta sova. På något sätt dras ändå dagen igång och på kvällarna kommer energin. På kvällarna har jag tagit mörka promenader. Powerwalks helt ensam, snabbare än på flera år tror jag. Ibland med en podcast i öronen, ibland med musik eller som igår helt tyst. Ett ovant rus som gör att jag känner mig fri för första gången sedan i mars förra året. Att inte vara gravid längre är nog en av de största kroppsliga frihetskänslorna jag haft. Som att bli sjuk och sedan frisk igen. Just nu har jag en oväntad längtan efter motion. Det är en härlig känsla och ännu härligare när jag bejakar den, tar på mig regnstället eller tar med mig vagnen ut och går. Jag hoppas på den. Jag hoppas på att känslan blir varaktig så att jag kan fortsätta känna energin i min kropp.

I alla fall så går den här dagen och snön ligger kvar på marken. Masthugget blir ett vinterlandskap och vi får pulsa i snö. Jag får gå ut med bebisen i selen och min fyraåring får göra snöängel och testa pulkan. Vi är nästan först i parken för det är alldeles ny snö överallt. Det lossar snö från träden och den faller som puder. ”Det pudret vi tar på bebisen är ju som florsocker” säger fyraåringen när vi fixar semlor efter utflykten. Vi gör grädden grön och rosa för det gjorde vi förra året. ”Jag är ju som Gud” säger hon. ”Jaaa…” svarar jag långsamt. ”Jo jag är ju som er hjälpreda” förklarar hon. ”Jaha!” säger jag och jag känner att hon kanske har rätt. För idag har hon sagt till mig så många gånger när jag svarar på fel sätt, hon har smällt igen dörren för att jag säger ”Okej” och hon har skrikit åt mig och sagt ”Men mamma!!” ungefär tjugo gånger med eftertryck. Och hon har hjälpt mig. Letat igenom hela lägenheten efter nappar, tröstat bebisen och kommit med varmt vatten till skötbordet.

På kvällen när vi ska sova hinner vi läsa flera Emil-sagor. Jag hinner sjunga Vargen ylar- sången och börja på Nu i ro innan vi hör det: bebisskriket. Det är hon som säger det först: ”Nu ska hon nog äta.” Jag säger att vi kan fortsätta sjunga för det kan vara så att bebisen har vaknat till och bara behöver byta blöja. Men hon är säker. Hon sätter sig upp och lyssnar. Och jag ser så tydligt hur detta är hennes tillvaro just nu. Hur hon ligger här i mörkret och hör vad som händer utanför dörren. Hör hur vi vandrar runt i lägenheten med bebisen och hör hur bebisen låter. Hur bebisens skrik bestämmer hur mycket tid hon ska få med sin mamma. ”Jo hon ska äta”, säger hon igen. Skriket hörs tydligt nu. ”Det kommer närmare” säger hon. Och så öppnas dörren och min sambo kommer in med en hungrig bebis. Och jag ammar och sedan sätter jag mig vid datorn för att äntligen få avsluta detta inlägg som jag påbörjade imorse.

Just nu



sitter jag i gula öronlappsfåtöljen och ammar min sju veckors bebis med en hemlagad varm choklad bredvid mig.

öser regnet ner och Göteborg är så mycket Göteborg som det kan vara. Milt och regnigt och faktiskt ganska mysigt.

är jag resesugen, vilket är lite ovanligt för mig. Speciellt för att jag längtar till lite varmare land. Fast allra mest längtar jag till en vintrig skidresa med våffelstopp i backen, oändlig frisk luft och kortspel i en trästuga. De skidresor vi gjorde som barn har en magisk plats i mitt minne och jag drömmer om att kunna ge mina barn det. (Och så längtar jag till Island såklart- längtar alltid till Island.)

är jag sugen på dans och fest och vin! Försöker minnas att den dagen kommer, bara inte just nu.

längtar jag efter att komma igång med någon slags träning efter mitt kejsarsnitt. Har gått powerwalks i en vecka men vill simma t.ex. Och basta! Behöver få ur mig energi.

längtar jag efter en alldeles egen stuga, lite gömd bland buskar och träd. Att sitta där en försommardag med öppet fönster och ett lätt regn utanför, bara äga tiden helt för mig själv.

Det är så typiskt den första tiden med barn. Att längtan efter allt som inte går växer sig så stor. För jag vet ju att det kommer en tid för mig igen, där det finns plats för stunder av reflektion och återhämtning. För det är ganska tufft ibland att ha så stort behov av återhämtning som jag har. Först måste jag sitta och bara titta ut genom ett fönster ett bra tag, sedan kan jag börja formulera lite mer tankar och skriva. Men det tar tid och ofta finns det inte så mycket tid. Så barnen har gjort mig till en tidsjagare. Jag blir allt skickligare på att hitta små hål att krypa in i för att samla på återhämtningsminuter.


Nu har jag just lärt mig att blogga med mobilen- så förhoppningsvis blir det lite bloggstunder under amning och när bebis sover i famnen!

Nya bilder

Sista tiden har jag gjort ett gäng nya bilder. Alla kommer från originalfoton som jag tog för flera år sedan, men som sedan har legat och dammat på mina hårddiskar. Fram tills nu! Jag älskar dessa perioder när kreativiteten väcks och jag plötsligt kan skapa nytt igen. Varje gång väcks elden inom mig och jag lovar mig själv att aldrig komma ifrån mitt skapande igen. På ett sätt är jag nog aldrig ifrån det; jag går med det i mina tankar och bilder marineras i mitt huvud. Ibland i flera år. Vissa i tio år. Men det gör ju faktiskt ingenting.

Här är ett urval av mina nya bilder. Ni kan följa mig på Flickr och Facebook och Instagram om ni vill följa just fotokonsten.

Nu när jag ser på dessa bilder tänker jag att den röda tråden är tankar. Tankar som spretar åt olika håll, vill olika saker, inre splittringar och alldeles för många överväganden. En längtan att fly undan ambivalensen, sjunka under ytan och få lite lugn och ro. Trasslet som vi alla bär med oss. Det som vi inte kommer undan.

”Race”
”Story time”
”Airing”
”Considerations”
”Tangle”

Den översta bilden ”Race” är fotad på Island, med foten av en glaciär som fond. Jag var där för att fota med min vän Victoria och vi hade två magiska veckor fulla av fotande och upptäckarglädje. På Island fotade jag också min serie ”The Sleep Project” som handlar om tillståndet mellan att vara vaken och somna.

Andra bilden ”Story time” har jag tagit på min familjs lantställe, där jag fotar en stor del av mina bilder. I samma skogsglänta har jag fotat bland annat denna bild och denna.

Tredje bilden ”Airing” är fotad i vår gamla lägenhet, en mysig tvåa på 57 kvadrat och riktigt skafferi i köket. Där tändes min passion för fotokonsten. En eld som aldrig kommer slockna 🙂

Fjärde bilden ”Considerations” är fotad i en pool på Bali. Min sambo Tomas ställde upp och var modell på ett antal bilder den resan. Den här bilden är också från Bali (självporträtt). Och denna (med Tomas som modell).

Sista bilden ”Tangle” är egentligen en extra bild som jag tog i samband med denna. Men jag har insett i efterhand att jag gillar den här bilden. Nedan ser ni den i färg också!

”Tangle”

Har också en hemsida, för den som är nyfiken 😉

Äkta istället för perfekt

Att sträva efter sanningen i sitt eget liv. Den innersta kärna av ”ja” till det som är allra viktigast. Låta det andra flagna bort som gammal färg. Så att det innersta kan lysa starkt.

Att inte låta sig förvillas av hur saker skulle kunna vara. Inte gå vilse i beslutsvägar därför att man letar efter det perfekta. Att istället känna efter var äktheten finns i varje steg. Vandra sig fram mot sin egen sanning. Kanske det perfekta inte ryms i det?

Kanske den sanna vägen lite oftare består av ojämnt underlag, hårda vindar och en större osäkerhet. Men kanske gör det ingenting att det inte är perfekt. Om det är äkta, om det är din sanning?

Kanske kan känslan av att vara sann mot sig själv, att inte sträva efter att undvika livets skavanker utan acceptera dem, fungera som ett slags skydd? En försäkran mot meningslöshet och tomhet.

Jag tror i alla fall att jag behöver förstå att det perfekta inte är det bästa. Istället för att sträva efter det perfekta valet i olika beslutssituationer, ska jag försöka sträva efter det som är sant. För mig.

Att blogga är mitt ”Ja”

Ju längre tiden går tills jag skriver ett inlägg här på bloggen, desto svårare blir det. Motståndet växer, orden samlas på hög och jag skriver endast hemligt för mig själv, i mobilen, datorn och anteckningsboken, men inte här på bloggen.

Jag har gått och tänkt sedan augusti (är det verkligen så länge?) att jag vill in på denna plats och uppdatera. Skriva av mig, skriva om mig, skriva om livet. Men så kommer den lilla känslan av motstånd för att det var så längesedan, och så låter jag tiden gå och ägnar mig åt någonting annat istället.

Men vad jag saknar orden. Bloggen! Min alldeles egna digitala plats här i världen. För det är väl så nuförtiden, att vi är många som har flyttat våra egna rum till ett digitalt rum. Och det är häftigt tycker jag. Att jag kan välja helt själv att ägna tid åt denna plats. Att jag kan nå ut till människor som jag aldrig har träffat. Att jag kan trycka på publicera och skicka ut mina små ord i internet-världen.

Det finns faktiskt någonting helande över att blogga. Det renar mig. Stressen leds ut genom fingrarna, ned i tangenterna och löses upp där nånstans. Det är som att jag grundar mig själv, här vid datorn. Men då måste jag också våga skriva. Våga logga in på min egen domän och inte backa för det där hindret som dyker upp och säger men nu var det så länge sedan, ska du verkligen fortsätta blogga?

Ja det ska jag! Jag måste det. Därför att jag vill det. Därför att jag älskar det. Därför att det är mitt ”Ja”, som Tomas Sjödin skulle ha sagt, ett av många, här i livet. Så nu hoppas jag att vi ses lite mer här i vår, okej? Jag ska inte lova någonting, men jag skickar ut en önskan till mig själv, en liten vädjan ut i Beata-universum om att våga fortsätta: Du behöver orden Beata, glöm inte det.

Låt mig få falla i trettio minuter

Ännu ett blogginlägg från min säng. Med en ljummen kaffe på nattduksbordet och ben som borde vilja röra på sig men trivs bäst såhär, utsträckta framför mig på lakanet.

Mitt i morgonlugnet gör jag misstaget att börja läsa andra bloggar. Jag tycker bäst om att läsa lite mindre bloggar, de som känns intima och hemmagjorda. Men jag läser också några större bloggar och tyvärr mår jag ibland dåligt av deras tillrättalagda estetik. Så lätt att jämföra sig, det sker av bara farten. Jag vet att det perfekta är en spegel som reflekterar allt hårt jobb bakom, all ångest och osäkerhet. Men det hjälps inte.

Så jag återvänder till min egen oas. Struntar i blogg-leenden och andras sociala liv. Måste stänga om mig för att inte läcka energi. Känner hur andetagen klappar mig mjukt. Tankar på det-jag-inte har och dit-jag-inte-nått rinner av mig.

Jag behöver ensamtid för att få skriva, redigera bilder och landa. När jag landar längst ner på botten av mig själv är det som att jag kan ta sats igen. Jag kan ta avstamp från den dammiga botten och hoppa uppåt igen, med ny energi. När jag inte får det där avstampet är det som att jag ständigt faller nedåt, fäktandes med armarna för att flyga uppåt. Det kan räcka med 30 minuter. Bara fötterna får känna fast jord en liten stund.

Men det är en svår tid vi lever i. Att just ha landat i sitt eget lugn, med den tillfredställelse som följer på det, och sedan tänka jag ska bara ha en liten stund för mig själv och läsa bloggar, öppna datorn och få det där lugnet raserat på mindre än en minut. Är det bara jag, eller känns det som att vissa vill att man ska bli avundsjuk på dem?

Jag får helt enkelt ta eget ansvar och hålla mig till mitt eget. Inte släppa in det andra. Då kommer nog tillfredsställelsen krypandes igen.

Jag önskar dig en fin dag ute i sommarvärlden, glöm bara inte att trä glasbubblan runt dig för skyddande effekt.

Sommar vid horisonten

Jag sitter i sängen med fönstret på glänt. Jag har tagit kaffet med mig och andas luft från gården. Min familj är ute på promenad och jag är själv hemma. Det är en lugn stund. En stund som inte är självklar med en snart tre-åring.

Jag har svårt att släppa blicken från en fågel därborta. En suddig fågel som fladdrar vid horisonten. Den tycks försvinna så fort jag närmar mig. Jag tror det är sommaren. Sommaren som flyger iväg framför mig. Lite för långt bort för att nå den. Nu har det gått 10 dagar på semestern. Hur är det möjligt, hur stannar jag tiden?

Jag försöker klistra ihop de styckade tidsbitarna till en helhet. Försöker göra tiden evig. Men sekunderna har ingen struktur. Den värsta stressen har släppt- vårstressen som fick mig att tappa bort alla par nycklar och ställa bort varenda kaffekopp utan att hitta den. Vårstressen som fick mig att glömma bort te och döva alltihop med socker. Vårstressen som samlade smutskläder på hög och spred ut mitt inre trassel i lägenheten.

Mellan mina sommarminuter ligger det fortfarande rester från våren och klibbar. Stressrester som sitter som fastbränt ris i kroppen. Jag som hade planer på mindfulness, meditation och mycket grönsaker. Mina planer rinner mig ur händerna fastän jag håller så hårt.

Jag hoppas på allt som är kvar. Tacksam för att många dagar ligger framför mig, lediga dagar utan struktur. Fler morgnar som inte bryr sig om att jag vaknar för tidigt, för allt jag behöver göra är att gå upp i min pyjamas och följa min 2-åring med en kopp kaffe i handen. Kanske sätta på lite Octonauterna och värma kaffet i micron. Jag älskar löst i kanten, vill inte ha några hållhörn. Det ska vara flytande dagar som svävar omkring alldeles obestämt.

När kalendern inte har ett enda ord i sig. När tiden inte styr mig en minut. När mina dagar får veckla ut sig som egna organismer åt olika håll, då är jag fri. Tänker smälta ner i marken, silas ner jorden. Bygga en tjock stam där stressen inte kan slå rot.

Och fågeln, då? Jag vill inte fånga den, jag vill bara se den på lite närmare håll.

Glädjefylld vilja

Ni vet ju, om ni läst här ett tag, att jag funderat mycket på beslut och riktning i livet de senaste åren. Ibland (ok ofta) googlar jag mig fram till texter/bloggar/artiklar på ämnet och i helgen hittade jag till psykosyntes och vilja. Jag ville dela denna text jag hittade på en blogg skriven av Eva Swede. Här är länk till inlägget som ni kan läsa nedan:

”Jag pratar ofta om Glädjefylld Vilja. Glädje ger energi, kreativitet och mod. Vilja ger riktning, kraft och struktur. När jag glömmer att stämma av andras önskemål med min inre kompass är det lätt att jag går vilse en stund.

Om jag ställer mig frågan om jag känner Glädje och Vilja när jag står inför en uppgift eller ett val och ger mig själv tid så kan jag ofta hitta svaret på hur jag ska agera och vad jag vill åta mig. Glädjefylld Vilja ger flow. Utan den är det svårt att hitta motivationen och genomföra det jag föresatt mig eller lovat.

Glädjefylld Vilja leder till en kärleksfull handling eftersom jag tar hänsyn till både mig själv och min omgivning. Om jag enbart lyssnar till andras vilja riskerar jag att göra våld på mig själv. Om jag enbart lyssnar till mig själv blir jag lätt egocentrisk och tappar kontakt med andras verklighet. För mig är Glädjefylld Vilja en del av självledarskapet.”

Från Eva Swedes blogg.

Kanske kan detta bli en ledtråd längs vägen?