17 augusti 2021

Det är den 17 augusti. Kanske en alldeles perfekt dag för att blogga? Jag sitter i min gula öronlappsfåtölj med en blöt dvärgpudel mellan benen. Hon fick nämligen stå ute i ösregn under förskolelämningen och vill nog aldrig mer gå ut.

Semestern är över och hösten är här. Jag är inte en av dem som ropar ”Det är sommar till mitten av september.” För mig är det inte sommar. Det regnar och blåser och jag har behov av att känna hösten i mig, parallellt med en vardag som drar igång. Jag längtar efter klar höstluft och regniga hemmakvällar. När det är natt, och sovrumsfönstret står på glänt, och jag vaknar av att regnet slår mot rutan… då ryser jag av välbehag! Sover aldrig så bra som när det regnar.

Förändringens tid är här igen. Jag har börjat nytt jobb på 50 %, samtidigt som jag behåller mitt jobb som personlig assistent. Jag släppte taget om ett av mina timjobb efter sommaren, vilket var läskigt. Jag tycker förändring blir svårare och svårare. Jag har haft så mycket förändring i mitt liv så jag längtar efter en kontinuitet. Men det är en fin gräns mellan det beständiga och det passiviserande. Att inte förändra (trots missnöje) kan skapa passivitet. Förra veckan insåg jag hur viktigt det är att släppa taget om saker, för att nya saker ska få plats. Men det är ju svårt när det handlar om jobb och man inte vill släppa det jobb man har förrän man får något annat.

Mina tankar snurrar som vanligt kring framtida riktning vad gäller jobb. Det är någonting ouppklarat som gör att jag hela tiden går tillbaka till samma gamla tankar. Dels en längtan efter total trygghet. En känsla av trygghet för all framtid. Men jag tänker också på att möta sina rädslor, ”ta tjuren vid hornen” och allt det där. Hur vet man att en rädsla är värd att möta, när man är osäker på målet i sig? Måste man vara säker på målet egentligen? Igår började jag tänka på beslut som på en graviditet. Att vara gravid innebär att inte ha en aning om vad man ger sig in på. Jag var livrädd, men jag var gravid till slutet och jag fick ett barn, vilket jag är oändligt tacksam för. Jag var aldrig bombsäker, men jag visste att jag inte ville vara utan denna upplevelse. Nu står jag här och jag lär mig med tiden. Kanske är det så jag måste se på eventuella beslut om min framtid? Att jag inte riktigt vet vad något innebär, men att jag gör det ändå (kanske helt enkelt för att jag inte inte vill göra det) och så får jag växa in i det, med tiden?

Hur förberedd vill du vara inför beslut? Tänker du 10 år fram i tiden, eller ser du mer livet för vad det är nu och tar ett beslut utifrån det? Spännande att höra hur andra fattar beslut!

Innan katastroferna kom

Jag läser ett fantastiskt inlägg på Ulrikas blogg om att fatta beslut utifrån hjärtat. Att kasta sig ut och lita på att man landar. Det går inte att googla sig till svaren. Google kan inte berätta om du ska få barn, byta riktning efter halva din högskoleutbildning eller göra slut med en vän. Hjärtat måste styra och livet är inget pussel med färdigskurna bitar.

Ulrika skriver:

På många sätt är det här inte en berättelse om hur det är att få tre barn tätt, det är en berättelse om ett sätt att fatta beslut, att tillåta sig att ströva i en riktning hjärtat vill ta en, att lita på att man kan tillåta sitt liv att bli väldigt och mycket och massor och att man kommer att hitta sitt sätt att reda upp det.

Jag läser inlägget och blir ledsen. Därför att jag också tänkte så. Förut.

Jag kastade mig ut i okändheter. Planerade inte så noga. Saker fick ordna sig längs vägen. Jag flyttade till Oslo spontant, på en dag. Skrev kontrakt på en lägenhet på studs, med magkänslan. Hoppade på en resa. Ännu en flytt. Och en till och en till. Tackade ja till alla kreativa förfrågningar och var modig med en självklarhet. Saker var läskiga. Men jag var ju modig. Jag bara pushade mig över den där kullen och landade ändå ganska mjukt.

Det där som jag brukade måla upp som mitt ”värsta scenario”, demonerna som jag fick kämpa emot, det hände aldrig. Det var mer som en värsta utgångspunkt att ta spjärn emot. I min värld var det så i ganska många år. Tills det slutade vara så och katastroferna kom. Som en checklista i mitt liv för att det värsta visst kunde hända.

En kund hotade att stämma mig och kräva mig på pengar. Den läraren jag sett upp till i flera år anklagade mig för att ha kopierat hennes konst när jag äntligen skulle ha handledning med henne i skolan. En nära-döden-upplevelse kom till mig en vanlig dag, när jag ensam sladdade av motorvägen. Det kom missfall. Det kom negativ kritik av min konst som till slut blev för tung för mig att bära. Jag hamnade i en surrealistisk spiral av att bli utskälld av främlingar på stan. Som om botten i mig drog till sig alla som ville jävlas? Relationskris, familjebråk och nära släktingar som dog. Hjärtklappning när jag gick ut med hunden.

När så mycket händer, som man inte kunnat föreställa sig. Då funkar det inte med att tänka: det där kommer ju inte att hända. För jag vet ju att det händer. Döden. Olyckan. Misslyckandet. Konflikterna.

Och då blev jag rädd. Under flera år var jag livrädd. Som i paralys.

Jag måste göra något fel som drar till mig allt dåligt.

Jag måste gjort fel som följt mitt hjärta för det har lett mig hit. Till en blöt, mörk gränd utan lampor.

När jag körde på rådjur förrförra sommaren var min första tanke: Såklart att jag ska köra över dem.

Slutsats: sluta följa hjärtat. Utgå från att det kommer gå dåligt och börja beräkna. Räkna på livet. Pussla på livet. Lös varenda ekvation så att du aldrig mer behöver hamna här igen.

Och jag fattar ju. Nu fattar jag. Allt det där var inte fel. Det var inte mitt fel och det var inte ett systemfel. Det var livet.

Och livet går inte ut på att undvika missöden. Livet går inte ut på att sätta plåster på varenda del på huden i förebyggande syfte. Every step that you take, could be your biggest mistake. Men vad är alternativet?

Ulrika skriver:

Inte var det lätt, men lätt är aldrig vad jag har letat efter.

Som en käftsmäll till mitt nutida jag.

Sjävklart blir man mer försiktig med åren, ju mer saker händer. Det känns naturligt att bli mer eftertänksam och nånstans är det bra att man skyddar sig själv. Men den där självkärleken, att måna om sig själv, måste balanseras med att våga. Trots de nya insikterna om hur misslyckat det kan bli.

Kanske är min nya strategi en utveckling av min gamla. Förr, när jag var rädd eller nervös för någonting jag skulle göra, tänkte jag: det kommer gå bra. Nu tänker jag snarare: även om det inte går bra, så vet jag att jag vill testa detta, och det är okej oavsett. Lite som en variant på Det som inte dödar dig gör dig starkare.

Och nånstans kan jag börja se det där som jag läst om i böckerna: att kriser är en utveckling. Kriser innebär en slags början mot en förändring. De där stängda dörrarna som innebar så mycket sorg. De var kanske bara förtäckta tunnlar ut till någonting annat, någonting bättre.

Att bestämma sig för att bestämma sig

I somras skrev jag ett inlägg som hette ”Att bestämma sig för att inte bestämma sig”. På grund av förvirring behövde jag göra just så. Inte bestämma mig:

Jag bestämde mig för att släppa beslut kring skola och utbildning och acceptera att jag faktiskt inte vet. Det är svårt att fatta viktiga beslut när man är förvirrad. Jag försökte verkligen tvinga mig själv men det gick inte. Jag fick sådan ångest att det till sist blev löjligt. Bara tanken på min gamla skola triggade mig till tårar och allt blev så laddat att jag trodde jag skulle explodera.

Det var riktigt svårt ska ni veta. Att inte bestämma sig! Men anledningen att jag tog det beslutet var ju för att jag inte kunde bestämma mig. Jag var SÅ förvirrad och mina tankar skapade så mycket ångest hos mig. Så fort jag snuddade vid tankar om hur jag skulle göra blev jag stressad, tankarna rusade och allting låste sig.

Men vet ni! Saker börjar klarna nu. Egentligen är det ingen skillnad. Men jag har fått vila. Tankarna har lagt sig. Dammet har singlat ner till golvet. Ljuset flyter in genom fönstret. Det finns inget konkret att berätta men inuti är det klarare. Saker snurrar inte lika fort. Jag är inte längre som en fidget spinner. Jag står fortfarande inför beslut men nu känns det för första gången som att jag kommer kunna ta ett klart beslut. Det känns som att jag kan tänka, fundera och planera utan att känna mig stressad. Och just därför känns det som att mitt beslut kommer bli bra. Det känns som att jag är på en bra plats för att fatta ett beslut. Wow! Det var flera år sedan jag kände så!

Nu har jag bestämt mig för att bestämma mig. Den 31 januari i år ska jag ta ett beslut. Jag har gett mig själv en deadline just för att inte hamna i samma hopplösa stress och beslutsångest. Så nu har jag ett litet tag kvar innan min egen deadline går ut. Sen ska jag bestämma mig. Sen ska jag skicka iväg ett mail där det står hur jag ska göra.

Och till sist kanske jag vågar berätta här också.

Pärlorna

jag ser på mitt liv

granskar mina beslut

lägger dem i vågskålen av

mitt och världens

jag och det andra

intalar mig själv att det var jag som valde

träder sorgerna som pärlor på en tråd

knäpper pärlhalsbandet bakom nacken, får dra ut ett extra nackstrå som fastnat runt en pärla

så många sorger som var mina

så många som var världens

alla gånger

som vägen inte var ett val

alla gånger som jag bara stod där en dag

undrande inför framtiden

naken inför livet

och jag minns alla gånger

alla beslut som skulle fattas

utan en endaste skylt i sikte

utan ett endaste rådjur att följa in i skogen

jag lägger pärlorna i vågskålen,

låter den ena koppen väga över så att pärlorna rinner ut på bordet

en vit sjö av hårda skal

jag ser på mitt liv

granskar mina beslut

intalar mig själv

att det var jag som valde

att det inte var världen

att det var jag

Att bestämma sig för att inte bestämma sig

Jag har inte bloggat sedan i januari. En liten flik i min hjärna fälldes ner och sa att jag behövde paus. Mitt i förvirringens stormande mitt behövde jag vara i mitt privata och låta dammet lägga sig. För det yrde rejält i början av året. Jag var otroligt förvirrad över mitt liv.

Nu är det juni och förvirringen har lagt sig.

Så vad hände? Tog jag något beslut? Nej. Kom det en magisk lösning trillande ner från himlen? Nej. Men jag bestämde mig för att lägga ner besluten och låta alla livsvägar ligga orörda ett tag. Som jag skrev om förra året hamnar jag lätt i framtidsträsket och försöker tänka ut hela min framtid, vilket gör det omöjligt för mig att ta ett beslut. Allt blir så skrämmande och stort att varje steg känns ödesdigert. Som i Coldplays låt: Every step that you take, could be your biggest mistake.

Jag bestämde mig för att släppa beslut kring skola och utbildning och acceptera att jag faktiskt inte vet. Det är svårt att fatta viktiga beslut när man är förvirrad. Jag försökte verkligen tvinga mig själv men det gick inte. Jag fick sådan ångest att det till sist blev löjligt. Bara tanken på min gamla skola triggade mig till tårar och allt blev så laddat att jag trodde jag skulle explodera.

Jag pratade med en vän om mina beslut i början av januari. Jag stod då mellan att börja på audionomlinjen igen (som jag gått 1,5 år på) eller att påbörja en distansutbildning till bibliotekarie. Jag bara satt och rabblade samma mening om igen: Jag är så sjukt förvirrad. Vi drack kaffe och åt två muffins till priset av en. Min vän tyckte att jag kanske skulle släppa alla beslut för ett tag. I hennes ögon lät det omöjligt för mig att fatta ett beslut just nu. Och det var verkligen omöjligt. Till sist förstod jag att jag inte skulle kunna ta ett beslut i mitt tillstånd. Det kändes sjukt läskigt men jag bestämde mig faktiskt för att inte bestämma mig. Och jag har mått så mycket bättre sedan dess!

Det var riktigt svårt i början. Min oroliga hjärna tickar igång orosmaskinen och vill att jag ska tänka igenom allt jag kan för att undvika en katastrof. Jag har en liten ångestmaskin i mig som spottar ur sig svarta moln. Men jag lät molnen passera och stod fast vid mitt beslut: att inte bestämma mig. Till sist skingrades de svarta molnen lite och jag kunde plötsligt se platsen där jag stod. Träden ovanför mig. Asfalten under. Här bor jag. Här lever jag. Nu.

Jag skaffade ett extrajobb och har jobbat mellan 25-50% det här året. Det var svårt i början att acceptera att jag inte var på väg till ett speciellt mål. Att jag faktiskt inte visste vart jag var på väg. Men jag har vant mig nu. Försöker låta tilliten växa inom mig. Jag behöver jobba aktivt på att öka tilliten i mitt liv. Jag behöver känna att det kommer att ordna sig. Även om jag inte vet hur. Jag jobbar också på att acceptera mig själv. Acceptera att jag inte kan ta ett beslut kring min framtid just nu.

Att acceptera att jag var vilsen i början av det här året var det bästa jag gjort på länge. Att inte kämpa emot utan istället stanna upp. Det har gjort mig tryggare och lugnare. För jag vet inte. Just nu har jag ingen aning vad jag ska syssla med i framtiden. Kanske vet jag en dag.

Varför blir jag så påverkad av andra hela tiden?

påverkad

Jag har förbannat lätt att bli påverkad av andra. Jag kan känna mig hyfsat säker på en sak, prata med en person, och sedan bli påverkad att vilja en helt annan sak.

Det kommer perioder när jag önskar att jag hade en egen grotta någonstans så att jag kunde gömma mig för alla och inte bli påverkad av någon.

Varför är det såhär?

Det gäller enbart när jag inte vet vilket beslut jag ska ta. Jag blir lätt osäker på om jag har gjort rätt. Jag är så rädd för att göra fel. Välja fel. 

När jag är osäker på olika typer av beslut blir jag handfallen. Söker råd överallt, och får också jättefina råd från folk runt omkring mig. Men nackdelen med råd är ju att jag till slut inte har en aning om var jag själv står.

Jag har funderat på att sluta prata med folk. Kanske borde jag hålla allt för mig själv och inte prata om saker jag är osäker på.

Men det är svårt för en sån som mig. Jag älskar nämligen att prata (och blogga!) om alla miljoner tankar och känslor som pågår här inne.

Jag känner mig som en fidget spinner för jag bara snurrar

fidget spinner

Jag sitter på café med en flat white bredvid mig. Mittemot står kaffekvarnen och mal bönor. Mjölkångorna pyr upp över disken. Lunchrusningen är över men här är ändå massa folk. Tjejerna som jobbar är så trevliga. Deras ögonbryn är perfekt målade i olika bruna nyanser och de har håret i en stram tofs. Jag tror att en är ny på jobbet för hon är varm och snäll och ropar ”Ha en jättefin dag” efter den sura tanten som går ut för att de inte hade någon paj. Vem orkar vara så trevlig? Jag har i alla fall sminkat mig och har mina vinröda byxor på mig. Känner mig fin. Kanske ger jag sken av att vara en flådig frilansare med min rosa dator?

Fast egentligen vet jag ju inte vad håller på med. Vet inte i vilken riktning jag ska gå. Mitt huvud är en karusell. Antingen hoppar jag på mina audionom-studier igen eller så börjar jag en distansutbildning till bibliotekarie. Två helt olika skolor som symboliserar olika saker för mig.

Vad ska jag välja?

Jag gör otaliga personlighetstester. Skriver samma tankar om och om igen i dagböckerna. Läser artiklar, blogginlägg, böcker. Tror att jag bestämmer mig. Ändrar mig. Bestämmer mig igen. Känslorna är ett tjockt trassel och jag kommer inte framåt. Hur kan en människa vara såhär förvirrad?

Så jag tar mig ut. Utanför lägenheten i den kyliga höstluften. Håller om mig själv för att hindra blåsten från att vina in under jackan. Vilar ögonen på gula höstlöv som lossnar ett efter ett. Andas in och ut och låter världen svepa iväg mig ett litet slag. Värmer mig inne på ett café och drömmer mig bort bland doften av chailatte och varm choklad. Jag känner mig som en fidget spinner för jag bara snurrar. Något måste stanna mig snart.

 

Om beslutsångest: Världen är inte svartvit och det behöver inte du heller vara

Jag är en svartvit person med beslutsångest. Jag tänker hela tiden antingen/eller. Det finns inget mellanting i min hjärna.

När jag funderar över vad jag ska bli, kan jag inte föreställa mig att det kan vara flera saker. Antingen blir jag frilansande fotograf, eller så blir jag konstnär. Antingen blir jag bibliotekarie, eller audionom. Antingen blir jag geolog, eller så jobbar jag med att städa. Antingen eller antingen eller antingen eller antingen eller.

beslutsångest

Mitt svartvita tänk hänger ihop med min beslutsångest. Sedan jag var barn har jag haft svårt att bestämma mig. Min farmor brukar berätta hur jag stod länge i en affär om jag skulle få välja en sak att köpa med mig hem. En gång var vi i Stockholm och det låg så många gosedjur på hyllorna. De låg i högar. Och det fanns så många sorter. Jag stod med två gosedjur, ett i varje hand, och försökte välja. Jag rådfrågade min farmor, som tyckte att jag skulle ta den jag kände mest för. Men tänk om jag ångrar mig farmor? Tänk om jag egentligen vill ha den andra? Vi stod länge i den affären.

svartvit

Sådär är jag fortfarande. Ni kan ju tänka er ångesten kring livets större beslut. På senare dar har jag förstått att jag är rädd för att göra fel. Beslutsångesten hänger alltså ihop med perfektionism. Om jag väljer att gå en speciell utbildning blir det kanske fel och då kommer jag att ångra mig. Jag har prestationsångest på många plan i mitt liv, och jag har dessutom en prestationsångest kring hela livet. En känsla av att mitt liv måste levas på ett bra sätt.

Jag får inte ställa till det i mitt liv. Jag har full förståelse för att andra inte klarar av att leva upp till olika krav, men jag kan inte vara som dem. Jag kan inte fucka upp mitt liv. Jag får inte göra det.

beslutsångest

Alltså: Mitt svartvita tänk hänger ihop med min beslutsångest som hänger ihop med min prestationsångest. För om man har höga krav på livet, då får man inte göra fel. Om man tror att man kan välja fel, då är det omöjligt att välja. Om man tror att konsekvensen blir svart eller vit, då vågar man till sist ingenting.

Jag är glad att jag är medveten om detta, vilket gör att jag kan gå emot det och tvinga mig till beslut. Jag tvingar mig att se nyanserna, för jag vet att de finns där. Jag vet att världen är allt annat än svart och vit. Världen är full av nyanser.

Om det omöjliga i att ta beslut

Jag har funderat mycket över val den senaste månaden. Jag har stått inför ett val som inneburit att jag suttit i timmar med listor där jag försökt bestämma vilket av alternativen som är bäst. Ni vet såna där listor där en skriver plus på ena sidan och minus på andra. Jag har känt på hur omöjligt det kan vara att ta ett beslut, och därför ville jag skriva om det idag.

Det svåra med listor är att det kan leda till att du övertänker saker. Jag tycker att det är bra till en viss gräns, men sedan kan det logiska ta över och om du bara försöker bedöma olika aspekter ur ett logiskt perspektiv så kanske du ändå inte kommer fram till vad det är du vill.

Problemet med att tänka för logiskt och göra listor är att du till sist måste väga in vad du känner i alla fall. Det går inte att ta ett beslut med bara hjärnan. Och det är där det blir svårt. Jag har själv upplevt att jag sitter med flertalet listor, jag vet exakt vad som är plus och minus på de olika alternativen, jag har skrivit ned allt som går att skriva ned, och ändå kan jag inte ta ett beslut.

Problemet är själva grundtanken: att det skulle finnas ett rätt beslut. Det gör det inte. Det finns inget rätt beslut. Det är inte två alternativ där det ena är bra och det andra är dåligt. Det är två alternativ där båda är bra på olika sätt, och dåliga på olika sätt. Det finns inte ett beslut i världen som inte för med sig något negativt. Du kan alltså inte välja något som är garanterat smärtfritt, eller som blir garanterat bra.

Du kan helt enkelt inte veta hur ett beslut kommer att bli efter att du tagit det. Och det är ju det som är så otroligt läskigt med beslut. Att du måste fatta dem innan du vet vart de kommer leda. Du måste ta ett första steg på vägen innan du vet vart vägen leder.

Mitt senaste beslut som jag skulle ta gick till så att jag först gick igenom varenda aspekt som fanns, om och om igen. Men sedan fastnade jag. Jag frågade om råd men det hjälpte inte. Jag önskade att någon annan skulle kunna ta beslutet för mig. Det hade varit så mycket skönare att inte vara ansvarig själv för beslutet. Men ingen anna kunde välja åt mig. Jag måste själv välja till sist.

Och till sist valde jag. Till sist bestämde jag mig för att bortse från plus och minus och ändå göra det som hjärtat vill. För jag kom fram till att det inte handlar så mycket om vart vägen leder, utan om hur vägen är att vandra. Om jag inte kan njuta på den väg jag går på nu, då måste jag byta riktning. Så jag bytte riktning och jag vet inte vart den leder men jag vet att vägen känns bättre. Jag vet att det, just nu, är min väg. Jag vet också att det där kan ändras om ett år. Då kanske jag byter igen.

För det är så livet är. Det ändrar på sig hela tiden. Och du ändrar dig och det är okej. Jag har så länge varit en sådan som försöker planera tio år fram i tiden. Men nu börjar jag lära mig att det inte går. För jag vet inte vem jag är om tio år. Mina behov kommer att förändras längs vägen. Min energi kommer förändras med åren. Allt är i ständig rörelse och det enda jag vet är att jag blir passiv om jag inte vågar göra vissa förändringar.

Står du inför något svårt/jobbigt/omöjligt beslut just nu?


I wrote about those hard choices that you need to make sometimes, but that can feel impossible to take. Sometimes you just want someone else to decide for you, but that´s not possible. I´ve come to the conclusion that there is no right or wrong choice. In the end, you need to listen to how you feel about it, no matter what the logic tells you. I´ve decided to do what feels right for me, right now, and I also know that that can change in the next year.

Det finns inget beslut som är rätt eller fel

Söndag älskade söndag. När jag vaknade imorse trodde jag faktiskt att solen lyste genom fönstret. Det kändes så ljust när jag öppnade ögonen. Men när jag drog upp rullgardinen såg det ut som vanligt i Göteborg: mulet! Ljuset har verkligen varit frånvarande här. Utan snö på marken blir det så mörkt.

Fint citat som jag fotade av på ett antikvariat för några veckor sedan.

Min vecka har präglats av ambivalens. Jag tänker mycket på beslut just nu. Och jag har verkligen fått en insikt om hur otroligt svårt jag har för att fatta olika typer av beslut. Jag har alltid haft svårt för att fatta beslut. Jag får lätt panik när jag står i kö på ett café och måste bestämma mig för vad jag ska ta. Ibland kan jag verkligen inte bestämma mig, för jag känner verkligen inte vad som är rätt. Och jag tror att det är just där som problemet ligger, att jag verkar vara förprogrammerad att tro att det finns rätt och fel och inget där emellan.

Varje gång jag har två saker framför mig, så tror jag att det ena är rätt och det andra är fel. Ni kan ju tänka er hur frustrerande detta är när det kommer till större beslut. Jag får sådana livsavgörande känslor inför olika typer av beslut. Som att jag tror att det ena beslutet kommer leda till ett bra liv, och det andra beslutet kommer leda till att allt går åt helvete. Redan här blir det ju omöjligt att ta ett beslut. Det blir en inre låsning. Eftersom jag tror att jag kan välja något som förstör hela mitt liv, så vill jag inte välja någonting.

Det svåra är att jag är medveten om detta, men jag kan inte implementera det när jag själv ska ta ett beslut. Det är som en fysisk känsla. En rädsla för att välja fel. Den bistra sanningen med beslut är ju att en alltid måste välja bort någonting. Och jag har nog väldigt svårt att stå ut med motstridiga känslor. Jag vill ha en försäkran om att allt kommer att gå bra innan jag väljer någonting. Jag vill veta innan. Vilket såklart inte går. Det är ju inte alls så livet funkar!

Jag tror i grunden att det handlar om tillit. Tillit till att saker kommer att ordna sig, men också tillit till att jag själv kan fixa saker. Jag har börjat förstå att jag verkligen måste jobba med min tillit. Jag vet inte hur, men jag vet att jag måste öva upp min tillit. Speciellt till mig själv. En tro på att jag kan klara av saker gör ju också att jag får en starkare tro på att saker och ting ordnar sig.

Nu har en liten vårlängtan börjat smyga sig på mig. Jag hittade dessa bilder som jag fotat i vackert vårljus hemma, och jag blir så glad av att se det där underbara ljuset och veta att det snart kommer se ut så i vårt kök! Längtar ni också till våren nu?