Jag glider in i det så lätt. Först en stund om dagen, sedan varje dag, längre och längre stunder. Varje dag en tanke på min framtid. Jag vet att det är oron. Som kräver en analys. Som vill ha sällskap. Jag vet att jag ger den mer energi när jag underhåller den. Det blir som ett beroende att vistas i de ambivalenta tankarna. Och jag vet att ambivalensen växer ju mer tid jag spenderar i den.
Förr trodde jag det skulle hjälpa. Jag trodde det hjälpte på riktigt att analysera och spendera timmar på egen hand för att lösa den stora framtiden. Nu vet jag bättre, ändå faller jag in i gamla mönster.
Jag tittar på Gift vid första ögonkastet och psykologen pratar om ett par som fastnar i huvudet, i analysen. En annan deltagare berättar att hon inte vågar visa vad hon känner för tänk om hon inte känner samma om två veckor. Då gör hon någon besviken, ett ansvar hon inte kan ta om hon vill komma framåt i relationen.
Ett ansvar jag inte kan ta för mitt framtida jag om jag vill komma ifrån min ambivalens. Att inte veta. Det måste finnas ett sätt att acceptera det. Att våga gå på någonting, sin känsla, sin logik, sitt sunda förnuft eller sina gränser, ork och energi. Någonting av detta måste gå att ta avstamp ifrån. Det måste finnas ett sätt att komma tillbaka till hur det var innan. När besluten togs utan rädsla, utan en känsla av ansvar inför framtiden.
Jag tänker på när jag var barn och hur jag drömde då. Så tillitsfullt och utan problemanalys. Så utan vetskap om hur världen egentligen fungerar. Självklart växer man upp och förstår, men jag tror att tilliten jag kände då skulle vara värdefull nu med. Trots vetskap om väderförhållanden och hinder längs vägen. För att våga börja vandra på en väg behöver man tilliten.
Jag tycker mycket om tanken på hur man tar tag i sitt roder och sätter kurs mot en strand. Hur man tar kommandot och styr sig själv i en riktning. Hur det kan komma tankemonster och förstöra, skapa ångest och tvivel om rätt val, men hur man kan fortsätta ändå, gå i land på den där ön och upptäcka att det inte var så farligt.
Jag minns dagar då jag plötsligt känner mera tillit. Då är det som att sväva och vara lite lättare igen.
Ultimately, there can be no complete healing until we have restored our primal trust in life.
~Georg Feuerstein
Jag tror egentligen att det jag letar efter när jag söker svar, det är tilliten. Tilliten till livet och till min egen förmåga att fatta beslut. Tilliten att våga välja någonting, hantera de hinder som uppstår längs vägen och ändå fortsätta med en känsla att livet vill väl, livet kan bli bra.
Det finns en vila som bara tillit ger. Att kunna slappna av i nuet och inte bära allting på samma gång.
