Som en virvelvind i världen

Det blir så lätt att jag jämför mig. Dras med i passionens virvelvind. Fotokonstens magiska värld. Men efter flowet och inspirationen går jag sedan vidare till jämförelsen, till de som kommit längre och som fortsatt gå. Inte gjort som jag- tagit en paus och fokuserat på annat.

Min själ är nog oerhört långsam? Jag måste liksom pausa och vänta in den i åratal.

Min själ är nog oerhört skör. Men borde inte alla själar vara det? Är det helt enkelt i skölden det ligger- i bristen på motståndskraft?

”Story time”

Men vet ni, jag är för gammal nu. För gammal för att ”aldrig ge upp” och försöka bli något som jag inte är. Konstvärlden var för hård för mig (iaf delar av den, speciellt min gamla skola). Jag var helt enkelt inte rätta virket (för folk är tydligen det?). Jag sörjer det ibland för jag hade så stora drömmar. Men jag orkar inte ändra på mig mer. Om konstvärlden var för hård så är i alla fall konsten mjuk. Den konst jag livnär mig på (obs själsligt! Jag lyckades ju aldrig bli så värst entreprenörig) är mjuk och drömmig och snäll. Inte analytisk, politisk, strategisk, kritisk osv. Inte som konstskolan. Inte som kritikerna.

Bild från ca 2011/2012 i färd med att fota självporträtt i skogen.

Jag har sörjt att jag blev nedbruten. Att jag inte kunde stå emot. Men i år fyller jag trettionio! Och jag har nog för mycket självrespekt för att tycka att jag borde reagerat annorlunda. Livet händer liksom. Det är som det är. (Inser att detta kan tolkas som en offermentalitet-inställning? Men jag ser det mer som att det faktiskt är viktigt att acceptera de nederlag vi möter, och att alla motstånd inte går att överbrygga som vi skulle önska och vilja.)

I starten på HDK-Valand.

Och en grej har nog växt fram det senaste decenniet: meningsskapandet. Jag får aldrig meningslösa känslor längre, som jag kunde ha då för tio år sedan. Jag har hittat meningen inuti och en del i detta är att jag möblerat om i mina inre värderingar. Fattat att konsten och skapandet (det visuella, musiken, texten) är livsviktig för mig. Men inte livsviktigt för mig att tjäna pengar på. Jag behöver inte ”driva en enskild firma” eller jobba som ”professionell fotograf” för att känna värdet av skapandet. Det bär jag ju med mig, varje dag.

”The room”- en av bilderna om mitt ständiga tema isolation/integritet.

Och erkännandet, vad hände med det? Kanske har jag fått det i mitt fotograferande, och känner inte att jag behöver det mer? Det största erkännandet jag kan få är nog att ett galleri vill ställa ut mina bilder och att folk dessutom köper bilderna. Sedan kan det gå tio år mellan gångerna (okej hoppas inte!) för själva essensen är ju det viktigaste- att jag har lyckats förmedla ett budskap till någon som tar emot det. Precis som denna blogg. Ja jag kan nog känna samma känsla när jag delar ett instagraminlägg. Så kanske handlar det inte ens om att få ställa ut på ett galleri? Kanske handlar det om att skapa något från sitt inre och sedan dela det med andra. Där finns mening.

Framför utställning på River City Gallery 2021.

Det jag har kvar är nog mitt självvärde. Det där som ger mig rätten att sätta mina egna begränsningar fullt ut. Att få känna ett värde i min existens, trots mina perioder av ensamvargande.

Men nog har jag varit bra på att lämna, när världen har varit taskig, och det är jag glad för!

Det senaste decenniet fick sig en liten dikt såhär på kvällskvisten, rakt från hjärtat med rim och allt:

som en virvelvind i världen

det blir ju ofta så

att jag där nånstans längs färden

får nog och måste gå

Puss på er! Nu kör vi 2024 😉

Det var som det var

Så är det juldagen och jag ligger i min säng medan det största barnet sover och det minsta är uppe i köket med sin pappa. Tjorven ligger med mig i sängen och jag har en halv kopp kaffe kvar. I går firade vi en jul här hemma hos oss, i lägenheten uppe på berget. En alldeles mysig jul som var som inga jular varit förut, men som blev finare än jag vågade hoppas. En alldeles för liten julgran i plast och alldeles för många julklappar. Stuvad grönkål, rödkål stekt i sesamolja och ingefära, broccoligratäng med ost på, gräddig potatisgratäng och stark inlagd tofu. Ett gott Petit Chablis och så julmust och äppelmust. En saffranspannkaka med kaffe. Kalle Anka, tomtebesök och lek med nya julklappar- man kan slå ner bollar i ett hål, byta kläder på en docka, köra en dockvagn, måla fram magiska dinosaurier, prova sina nya skridskor, sätta ihop ny modellera, fråga vem som vill komma o bli tatuerad med de nya tatueringspennorna.

Sedan, efter maten, ett nytt frågespel om kroppen och tunntarmen är tydligen 6 meter lång! Efter frågorna känns det som att halva kroppen består av magen och jag tänker genast att jag borde fasta snart. I soffan ser vi på Astrid Lindgrens jul och det är alldeles perfekt. Det regnar utanför och jag dricker andra halvan av mitt vinglas liggandes i soffan. Min femåring är fortfarande vaken och allting är på ett annat sätt. Dagen innan julafton- sorgen är bortblåst och jag andas ut och allting känns tryggt med barndomssagorna om Kajsa Kavat, Nils Karlsson Pyssling och Saltkråkan.

Så firar jag min 38:e juldag idag och tänker på alla de jag en gång varit, de personer jag har i mig som såklart är samma men ändå omformats så många gånger. Under åren karvas identiteter fram och jag har haft en del sådana. De har kommit, stannat ibland i minst tio år, och sedan, lite obemärkt, runnit av mig. Det är läskigt att det är så, hur jag kunde vara bombsäker som 23-åring och nu, 15 år senare, lägga drömmarna på hyllan. Men det är nog också helt normalt. Skönt att kunna släppa, men väldigt svårt. Vikten av att våga bläddra i boken när det är dags, avsluta ett kapitel och påbörja ett nytt, inte bara stanna kvar mitt emellan.

År 2023 har jag lärt mig att saker kan vara på så många sätt. Konstellationer kan omformas och bli bra på nya sätt. Sorger kan rangordnas utifrån sin aktualitet, allting är relativt. Plötsligt flyttas tacksamheten till andra saker, sådant som jag förr har tagit förgivet. 

2023 har jag lärt mig hur snabbt saker kan förändras. Hur det var på ett sätt men sedan blev på ett helt annat.

Ingen dikt passar nog bättre för mitt 2023 än denna:

Det var som det var

tills det blev som det blev.

Det blir som det blir

när det är som det är.

Det är som det är

tills det blir som det blir.

Faran är att det blir som det var.

Alf Henriksson

God fortsättning och tack för att du läser! Hur var din jul i år?

”Hör upp du sorgset kvidande, se här din svåra roll: att inse världens lidande, med glädjen i behåll”

När det mörka mörkret blir för mörkt inuti mig- fastän det inte är mitt eget mörker- då tänker jag på Harry Potter. Tänker på hur jag måste stå upp för det goda och hindra mörkret från att ta mig. Då visualiserar jag ett kraftfält runt mig som en gnistrande kupol. Hur vi, häxor och trollkarlar, kämpar mot det onda.

Jag tänker att så mycket handlar om det. Att våga sätta upp murar mot det mörka. Våga stänga ute. Hålla borta.

Det onda i mugglarvärlden kan vara krig men det kan också vara blickar, samtal och saker mellan människor. Det onda kan vara att ta på sig andras mörker så mycket att livslusten försvagas. Sådant som är så subtilt och osynligt att man knappt fattar det själv. Men om det händer måste man visualisera dementorerna i Harry Potter framför sig. Hur de suger livet ur sina offer. Och så måste man framkalla sitt inre skydd som jagar bort dementorerna.

Ibland är det enda sättet. Att stenhårt välja sig själv. Inte medömkan. Inte tycka synd om. Inte skuld. Inte sekundär sorg. Att se vem mörkret tillhör. Sätta upp murar och vårda sin egen trädgård. Staket mellan människor. Här är min odlingsplätt och där är din. Jag bryr mig om min trädgård och du om din. Vi kan väl mötas över en kaffe sedan? Om du får ogräs kan jag ge dig lite tips. Men jag släpper inte in dig i min trädgård.

Förut har jag nog tänkt att om en ska gå under går vi under allihop. Att det är bäst så. Ingen får vara lycklig utan den andra.

Jag testar något annat i år. Jag testar att hålla mig kvar inom mitt staket. Jag håller mig från att trampa in i andras trädgårdar.

”Hör upp du sorgset kvidande, se här din svåra roll: att inse världens lidande, med glädjen i behåll”.

/Tage Danielsson

Strategier för beslut

Hon sover i en sele på min mage. Jag placerar datorn vid fönstret och undrar exakt hur dålig mamma jag är som låter 4-åringen titta vidare på Paw Patrol. Jag micrar kaffet två gånger och läser om hur Sofia ska göra ett karriärbyte. Det är någonting med folks vägval i livet som fascinerar mig. Jag tröttnar aldrig på att höra om byten sent i livet, avhopp från studier, påhopp igen efter många år, osv… Det ger mig ett slags hopp tror jag.

Eftersom jag själv har varit jobbmässigt vilse i så många år nu, och fortfarande inte hittat svaret, ger det mig mycket att läsa om andra som funderar, tvivlar, försöker, gör om, ser tillbaka. Jag vill höra om allt som handlar om den egna vägen, och som berör just jobb.

Jag har provat olika strategier för att komma fram till vad jag ska göra. Jag har bestämt mig för att inte bestämma mig, vilket gav mig en välbehövlig paus från den stress det innebär att ständigt älta beslut och framtid. Jag har bestämt mig för att bestämma mig. Gått klart en skola jag mått dåligt av och uppnått målet med en konstnärlig kandidatexamen.

Jag har många teorier kring hur man bäst tar ett beslut, och jag funderar ofta på hur jag har tagit mina olika beslut i livet. Ibland har mina beslut skett utan tankearbete, ibland har de varit resultatet av långa perioder av analys, otaliga listor och snurrande framtidstankar. Ibland har jag varit medvetet rationell men på bekostnad av känslor. Ibland har ett beslut bara varit en reaktion på en händelse.

Just nu är jag i en fas av att acceptera att jag inte kan tänka mig fram till ett beslut om min framtid. Jag måste vara här och nu och hela tiden känna tilliten till mig själv, till livet och till framtiden. Jag behöver känna mig lugn för att de snälla tankarna om framtiden ska komma. När jag är stressad blir det mest rädda tankar om att överleva. När jag är lugn kommer tankarna på vad jag faktiskt tycker om, drömmer om, kanske vill göra. Men jag försöker att inte stressa fram ett beslut. Det har jag provat och det fungerar ju uppenbarligen inte!

Är det som Sigge Eklund säger i senaste Alex & Sigge-podden, att det är först när man släpper taget som det kommer till en? Gamla klyschor är ju ofta sanna. Är det verkligen så att jag måste släppa taget, hitta tilliten och må bra i mitt liv först, innan jag kan hitta ”lösningen/svaret” på mitt problem? Ja vi får väl se!

Det här inlägget påbörjades för tre dagar sedan. Jag har varit hemma med två barn och tagit de tillfällen jag fått att skriva klart. Jag ska vara föräldraledig i vår så kanske är detta en utopi, men jag hoppas verkligen på att kunna blogga mycket 2023!

(Jag brukar lägga upp på min instagram när jag skrivit nya inlägg!)

Angående bilderna i inlägget: Jag har en förlossningsskada som gör att jag inte kan bära i sele speciellt länge, men jag testar att bära kortare stunder, och det är bland annat då det funkar att skriva här! Ville bara skriva detta apopå mitt förra inlägg om de glossiga mammabilderna.

Aldrig har jag varit så sugen på blodiga berättelser

Plötsligt kan jag lägga ifrån mig bebisen och hon fortsätter sova. Hon är fem komma fem veckor och inne i det de kallar ”fjärde trimestern”. Som att vara inuti magen fast utanpå. Hon vill verkligen vara det. Inuti hela tiden. Så vi bär och bär hela dagarna. Och jag minns från förra gången hur fysiskt allting är. Sådant syns inte på Instagram. Kroppen är fullt exponerad men inte den kroppsliga erfarenheten. På Instagram blir det platt, oavsett vilka ord som skrivs under.

I verkligheten kan den mysiga stunden med bebis i bärsele innebära ett par onda axlar och en överbelastad rygg. Amningen kan vara kantad av en märklig ångest (som uppstår precis i början av amningstillfället), mjölkstockning eller konstiga ställningar som ger axelinflammationer. Att ligga inne mitt på dagen och sova en stund bredvid en sovande bebis ser ju rent av magiskt ut, på bild. I verkligheten är det kanske en av få sovastunder man får det dygnet.

I ärlighetens namn är alla dessa stunder mysiga, på riktigt. Men det slår mig varje gång jag ser en mammabild på sociala medier, att bilden är platt och utan fysisk dimension. Det slår mig att det föräldraskap som surrar i vårt kollektiva wi-fi helt saknar smärta. Att bilden av den moderna modern är glansig, som att kroppens uppoffringar har runnit av och ersatts av en glasyr.

Jag undrar om det är historierna i vårt samhälle som saknas. Historierna om kvinnor som fött barn på köksbord i sina hem, historierna om blod och död och allt som kan gå fel. Jag vill veta precis hur fel det kan gå, för att berättelserna speglar min kroppsliga upplevelse. Aldrig har jag varit så sugen på blodiga berättelser som när jag just fött barn. Historien har ju verkat genom mig i nio månader och en förlossning. Jag har befunnit mig i ett universum av delade kvinnliga erfarenheter under hela graviditeten. Aldrig har det varit så påtagligt att jag är kvinna som när jag varit gravid, fått förlossningsskador och opererat mig.

Och aldrig har jag varit så tacksam för att det, för 5,5 vecka sedan, gick så bra.

Äkta istället för perfekt

Att sträva efter sanningen i sitt eget liv. Den innersta kärna av ”ja” till det som är allra viktigast. Låta det andra flagna bort som gammal färg. Så att det innersta kan lysa starkt.

Att inte låta sig förvillas av hur saker skulle kunna vara. Inte gå vilse i beslutsvägar därför att man letar efter det perfekta. Att istället känna efter var äktheten finns i varje steg. Vandra sig fram mot sin egen sanning. Kanske det perfekta inte ryms i det?

Kanske den sanna vägen lite oftare består av ojämnt underlag, hårda vindar och en större osäkerhet. Men kanske gör det ingenting att det inte är perfekt. Om det är äkta, om det är din sanning?

Kanske kan känslan av att vara sann mot sig själv, att inte sträva efter att undvika livets skavanker utan acceptera dem, fungera som ett slags skydd? En försäkran mot meningslöshet och tomhet.

Jag tror i alla fall att jag behöver förstå att det perfekta inte är det bästa. Istället för att sträva efter det perfekta valet i olika beslutssituationer, ska jag försöka sträva efter det som är sant. För mig.

Att blogga är mitt ”Ja”

Ju längre tiden går tills jag skriver ett inlägg här på bloggen, desto svårare blir det. Motståndet växer, orden samlas på hög och jag skriver endast hemligt för mig själv, i mobilen, datorn och anteckningsboken, men inte här på bloggen.

Jag har gått och tänkt sedan augusti (är det verkligen så länge?) att jag vill in på denna plats och uppdatera. Skriva av mig, skriva om mig, skriva om livet. Men så kommer den lilla känslan av motstånd för att det var så längesedan, och så låter jag tiden gå och ägnar mig åt någonting annat istället.

Men vad jag saknar orden. Bloggen! Min alldeles egna digitala plats här i världen. För det är väl så nuförtiden, att vi är många som har flyttat våra egna rum till ett digitalt rum. Och det är häftigt tycker jag. Att jag kan välja helt själv att ägna tid åt denna plats. Att jag kan nå ut till människor som jag aldrig har träffat. Att jag kan trycka på publicera och skicka ut mina små ord i internet-världen.

Det finns faktiskt någonting helande över att blogga. Det renar mig. Stressen leds ut genom fingrarna, ned i tangenterna och löses upp där nånstans. Det är som att jag grundar mig själv, här vid datorn. Men då måste jag också våga skriva. Våga logga in på min egen domän och inte backa för det där hindret som dyker upp och säger men nu var det så länge sedan, ska du verkligen fortsätta blogga?

Ja det ska jag! Jag måste det. Därför att jag vill det. Därför att jag älskar det. Därför att det är mitt ”Ja”, som Tomas Sjödin skulle ha sagt, ett av många, här i livet. Så nu hoppas jag att vi ses lite mer här i vår, okej? Jag ska inte lova någonting, men jag skickar ut en önskan till mig själv, en liten vädjan ut i Beata-universum om att våga fortsätta: Du behöver orden Beata, glöm inte det.

Låt mig få falla i trettio minuter

Ännu ett blogginlägg från min säng. Med en ljummen kaffe på nattduksbordet och ben som borde vilja röra på sig men trivs bäst såhär, utsträckta framför mig på lakanet.

Mitt i morgonlugnet gör jag misstaget att börja läsa andra bloggar. Jag tycker bäst om att läsa lite mindre bloggar, de som känns intima och hemmagjorda. Men jag läser också några större bloggar och tyvärr mår jag ibland dåligt av deras tillrättalagda estetik. Så lätt att jämföra sig, det sker av bara farten. Jag vet att det perfekta är en spegel som reflekterar allt hårt jobb bakom, all ångest och osäkerhet. Men det hjälps inte.

Så jag återvänder till min egen oas. Struntar i blogg-leenden och andras sociala liv. Måste stänga om mig för att inte läcka energi. Känner hur andetagen klappar mig mjukt. Tankar på det-jag-inte har och dit-jag-inte-nått rinner av mig.

Jag behöver ensamtid för att få skriva, redigera bilder och landa. När jag landar längst ner på botten av mig själv är det som att jag kan ta sats igen. Jag kan ta avstamp från den dammiga botten och hoppa uppåt igen, med ny energi. När jag inte får det där avstampet är det som att jag ständigt faller nedåt, fäktandes med armarna för att flyga uppåt. Det kan räcka med 30 minuter. Bara fötterna får känna fast jord en liten stund.

Men det är en svår tid vi lever i. Att just ha landat i sitt eget lugn, med den tillfredställelse som följer på det, och sedan tänka jag ska bara ha en liten stund för mig själv och läsa bloggar, öppna datorn och få det där lugnet raserat på mindre än en minut. Är det bara jag, eller känns det som att vissa vill att man ska bli avundsjuk på dem?

Jag får helt enkelt ta eget ansvar och hålla mig till mitt eget. Inte släppa in det andra. Då kommer nog tillfredsställelsen krypandes igen.

Jag önskar dig en fin dag ute i sommarvärlden, glöm bara inte att trä glasbubblan runt dig för skyddande effekt.

Sommar vid horisonten

Jag sitter i sängen med fönstret på glänt. Jag har tagit kaffet med mig och andas luft från gården. Min familj är ute på promenad och jag är själv hemma. Det är en lugn stund. En stund som inte är självklar med en snart tre-åring.

Jag har svårt att släppa blicken från en fågel därborta. En suddig fågel som fladdrar vid horisonten. Den tycks försvinna så fort jag närmar mig. Jag tror det är sommaren. Sommaren som flyger iväg framför mig. Lite för långt bort för att nå den. Nu har det gått 10 dagar på semestern. Hur är det möjligt, hur stannar jag tiden?

Jag försöker klistra ihop de styckade tidsbitarna till en helhet. Försöker göra tiden evig. Men sekunderna har ingen struktur. Den värsta stressen har släppt- vårstressen som fick mig att tappa bort alla par nycklar och ställa bort varenda kaffekopp utan att hitta den. Vårstressen som fick mig att glömma bort te och döva alltihop med socker. Vårstressen som samlade smutskläder på hög och spred ut mitt inre trassel i lägenheten.

Mellan mina sommarminuter ligger det fortfarande rester från våren och klibbar. Stressrester som sitter som fastbränt ris i kroppen. Jag som hade planer på mindfulness, meditation och mycket grönsaker. Mina planer rinner mig ur händerna fastän jag håller så hårt.

Jag hoppas på allt som är kvar. Tacksam för att många dagar ligger framför mig, lediga dagar utan struktur. Fler morgnar som inte bryr sig om att jag vaknar för tidigt, för allt jag behöver göra är att gå upp i min pyjamas och följa min 2-åring med en kopp kaffe i handen. Kanske sätta på lite Octonauterna och värma kaffet i micron. Jag älskar löst i kanten, vill inte ha några hållhörn. Det ska vara flytande dagar som svävar omkring alldeles obestämt.

När kalendern inte har ett enda ord i sig. När tiden inte styr mig en minut. När mina dagar får veckla ut sig som egna organismer åt olika håll, då är jag fri. Tänker smälta ner i marken, silas ner jorden. Bygga en tjock stam där stressen inte kan slå rot.

Och fågeln, då? Jag vill inte fånga den, jag vill bara se den på lite närmare håll.

Glädjefylld vilja

Ni vet ju, om ni läst här ett tag, att jag funderat mycket på beslut och riktning i livet de senaste åren. Ibland (ok ofta) googlar jag mig fram till texter/bloggar/artiklar på ämnet och i helgen hittade jag till psykosyntes och vilja. Jag ville dela denna text jag hittade på en blogg skriven av Eva Swede. Här är länk till inlägget som ni kan läsa nedan:

”Jag pratar ofta om Glädjefylld Vilja. Glädje ger energi, kreativitet och mod. Vilja ger riktning, kraft och struktur. När jag glömmer att stämma av andras önskemål med min inre kompass är det lätt att jag går vilse en stund.

Om jag ställer mig frågan om jag känner Glädje och Vilja när jag står inför en uppgift eller ett val och ger mig själv tid så kan jag ofta hitta svaret på hur jag ska agera och vad jag vill åta mig. Glädjefylld Vilja ger flow. Utan den är det svårt att hitta motivationen och genomföra det jag föresatt mig eller lovat.

Glädjefylld Vilja leder till en kärleksfull handling eftersom jag tar hänsyn till både mig själv och min omgivning. Om jag enbart lyssnar till andras vilja riskerar jag att göra våld på mig själv. Om jag enbart lyssnar till mig själv blir jag lätt egocentrisk och tappar kontakt med andras verklighet. För mig är Glädjefylld Vilja en del av självledarskapet.”

Från Eva Swedes blogg.

Kanske kan detta bli en ledtråd längs vägen?