och tänk att det ger mig ett sådant lugn!
I tio år har jag kämpat med min självinsikt. Med värderingar och livsmål. Insett vad som verkligen är viktigt i grunden. I vilken riktning jag behöver gå, vilka värderingar jag inte kan tumma på i mitt liv. Att det kan vara stor skillnad på vad man vill och vad man behöver. Till exempel vill jag inte ha ett liv som bygger på att mina viktigaste behov, att uttrycka mig kreativt, blir till ett jobb. Det får gärna vara som ett jobb- jag säljer ibland bilder, tar något uppdrag som fotograf, ställer ut (om än i väldigt liten skala just nu) men det får absolut inte vara det min hela trygghet hänger på.
Genom åren har jag sett att många av de som kämpar med att försöka leva professionellt på sitt skapande ofta har yttre omständigheter som underlättar. Eftersom de flesta inte gärna skyltar med att deras partner står för hyra och täcker upp vid inkomstbortfall, är det lätt att få bilden att många tjänar mer på sin konst än de faktiskt gör. Det har varit skönt att verkligen förstå det, men kanske beror det på att jag själv har provat och inte längtar tillbaka en sekund. När jag ser någon ”lyckas” på instagram ser jag allt slit. Jag vet vad det kostar. Och jag är bara så otroligt glad att jag själv har testat, för att sedan själv kunna välja bort det. Jag blir tacksam att det inte är jag längre.
För jag vet att jag hade längtat dit annars. Till en idealiserad bild av konstnärslivet som inte finns. Jag vet också att det aldrig tar slut, slitet, eftersom jag är uppvuxen runt kulturarbetare och konstnärer. Men jag hoppas i alla fall att de kommande åren blir en tid för mitt eget slit att ta slut, så att jag äntligen kan få fokusera på annat. En närvaro i det som är, i de utmaningar som finns i vardagen, i livet. En trygg grund som ger mig möjligheten att fokusera på att ta hand om mig själv och min hälsa, för att kunna ta hand om livet runt mig.
Jag ser en liten dokumentär om författaren Karin Smirnoff. Jag vet inte riktigt vad jag tycker om själva dokumentären, kanske borde regissören ha ställt fler frågor till Karin, som hon själv säger i filmen att hon hade velat. Men den väcker saker inom mig.
Karin har också varit fotograf och hon har upplevt den känsla jag själv aldrig har satt ord på: att livet runtom blir till ett objekt. Att när man lever uppslukad av sin konst blir livet en kuliss som till sist blir till ett verk. När hon hade småbarn blev barnen till objekt genom kameran. Man letar hela tiden efter bilden. Seendet slås aldrig av. Precis detta har jag bestämt mig för sedan länge: barnen får inte bli till objekt. Det handlar inte om diskussionen om barn i sociala medier, utan om en känsla av att vara frånvarande, en distans mellan en själv och världen som skapar en känsla av att missa det som sker.
Det handlar om att bli så konsumerad av konsten att man måste sätta stopp, för att man värdesätter sitt verkliga liv högre. Priset är inte värt det.
Det fanns en tid innan barnen när jag inte vågade skapa. Jag blev rädd för min egen besatthet. Jag tror att man behöver se på konsten mer som ett jobb, om man ska kunna ha den som ett jobb. Jag har också insett att det viktigaste aldrig har varit att just ”leva på” konsten. Det viktigaste har ju varit att mejsla fram sin egen inre röst, hitta förankringen i sig själv bortom ängsligheten, och skapa sig ett liv där man mår bra, där konsten får plats på sina villkor.
Sedan barnen kom har jag blivit bättre på avbrott. Tankar avbryts hela tiden. Men det är fortfarande jobbigt. Därför är det också lättare att inte alls starta upp någonting. Avbrotten är så smärtsamma. Strömbrytaren mellan fantasi och verklighet. Det gör nästan ont när den skiftar.
Jag blev nog stärkt av att höra Karin berätta i filmen. Att det är okej att vänta. Det är okej att välja småbarnslivet nu. Jag har kvar mina drömmar. Men jag väljer mitt liv. Det tog mig lång tid att acceptera men nu vill jag ta hand om den grund som jag står på, jag vill växa djupa rötter istället för att sträcka mig upp mot himlen. Jag vill känna förankring och inte sväva fritt.
Den magiska trädgården finns kvar. De självlysande blommorna, stjärnor som strössel och fåglar som musik. Orden i mitt huvud, bilderna, tonerna. Ingenting försvinner men åren går och det är så skönt att vara grundad i sig själv. Att veta vad som är viktigast just nu.
Det enda man kan göra här på jorden är att lyssna till sig själv. Att kalibrera sin inre kompass så att den följer ens hjärta och behov. Att våga vika av när vägen inte längre passar. Våga byta riktning. Att våga blunda för den man trodde att man skulle vara i den här världen, och våga lyssna på fladdret i hjärtat som är en ledtråd mot någonting som drar. Det är inte lätt, och man blir väl aldrig färdig. Men kanske blir man med åren lite lite klokare på sig själv.
Gott nytt år!
