Att bestämma sig för att inte bestämma sig

Jag har inte bloggat sedan i januari. En liten flik i min hjärna fälldes ner och sa att jag behövde paus. Mitt i förvirringens stormande mitt behövde jag vara i mitt privata och låta dammet lägga sig. För det yrde rejält i början av året. Jag var otroligt förvirrad över mitt liv.

Nu är det juni och förvirringen har lagt sig.

Så vad hände? Tog jag något beslut? Nej. Kom det en magisk lösning trillande ner från himlen? Nej. Men jag bestämde mig för att lägga ner besluten och låta alla livsvägar ligga orörda ett tag. Som jag skrev om förra året hamnar jag lätt i framtidsträsket och försöker tänka ut hela min framtid, vilket gör det omöjligt för mig att ta ett beslut. Allt blir så skrämmande och stort att varje steg känns ödesdigert. Som i Coldplays låt: Every step that you take, could be your biggest mistake.

Jag bestämde mig för att släppa beslut kring skola och utbildning och acceptera att jag faktiskt inte vet. Det är svårt att fatta viktiga beslut när man är förvirrad. Jag försökte verkligen tvinga mig själv men det gick inte. Jag fick sådan ångest att det till sist blev löjligt. Bara tanken på min gamla skola triggade mig till tårar och allt blev så laddat att jag trodde jag skulle explodera.

Jag pratade med en vän om mina beslut i början av januari. Jag stod då mellan att börja på audionomlinjen igen (som jag gått 1,5 år på) eller att påbörja en distansutbildning till bibliotekarie. Jag bara satt och rabblade samma mening om igen: Jag är så sjukt förvirrad. Vi drack kaffe och åt två muffins till priset av en. Min vän tyckte att jag kanske skulle släppa alla beslut för ett tag. I hennes ögon lät det omöjligt för mig att fatta ett beslut just nu. Och det var verkligen omöjligt. Till sist förstod jag att jag inte skulle kunna ta ett beslut i mitt tillstånd. Det kändes sjukt läskigt men jag bestämde mig faktiskt för att inte bestämma mig. Och jag har mått så mycket bättre sedan dess!

Det var riktigt svårt i början. Min oroliga hjärna tickar igång orosmaskinen och vill att jag ska tänka igenom allt jag kan för att undvika en katastrof. Jag har en liten ångestmaskin i mig som spottar ur sig svarta moln. Men jag lät molnen passera och stod fast vid mitt beslut: att inte bestämma mig. Till sist skingrades de svarta molnen lite och jag kunde plötsligt se platsen där jag stod. Träden ovanför mig. Asfalten under. Här bor jag. Här lever jag. Nu.

Jag skaffade ett extrajobb och har jobbat mellan 25-50% det här året. Det var svårt i början att acceptera att jag inte var på väg till ett speciellt mål. Att jag faktiskt inte visste vart jag var på väg. Men jag har vant mig nu. Försöker låta tilliten växa inom mig. Jag behöver jobba aktivt på att öka tilliten i mitt liv. Jag behöver känna att det kommer att ordna sig. Även om jag inte vet hur. Jag jobbar också på att acceptera mig själv. Acceptera att jag inte kan ta ett beslut kring min framtid just nu.

Att acceptera att jag var vilsen i början av det här året var det bästa jag gjort på länge. Att inte kämpa emot utan istället stanna upp. Det har gjort mig tryggare och lugnare. För jag vet inte. Just nu har jag ingen aning vad jag ska syssla med i framtiden. Kanske vet jag en dag.

2

2 comments

  1. Tack! Visst är det viktigt med acceptans, men så himla svårt ibland! I mitt fall har det nog varit svårt att förstå vad jag ska acceptera också. Inte alltid lätt att veta vad det är man stretar emot och vad som ska accepteras och vad som ska jobbas med!

Comments are closed.