Hon sover i en sele på min mage. Jag placerar datorn vid fönstret och undrar exakt hur dålig mamma jag är som låter 4-åringen titta vidare på Paw Patrol. Jag micrar kaffet två gånger och läser om hur Sofia ska göra ett karriärbyte. Det är någonting med folks vägval i livet som fascinerar mig. Jag tröttnar aldrig på att höra om byten sent i livet, avhopp från studier, påhopp igen efter många år, osv… Det ger mig ett slags hopp tror jag.
Eftersom jag själv har varit jobbmässigt vilse i så många år nu, och fortfarande inte hittat svaret, ger det mig mycket att läsa om andra som funderar, tvivlar, försöker, gör om, ser tillbaka. Jag vill höra om allt som handlar om den egna vägen, och som berör just jobb.
Jag har provat olika strategier för att komma fram till vad jag ska göra. Jag har bestämt mig för att inte bestämma mig, vilket gav mig en välbehövlig paus från den stress det innebär att ständigt älta beslut och framtid. Jag har bestämt mig för att bestämma mig. Gått klart en skola jag mått dåligt av och uppnått målet med en konstnärlig kandidatexamen.
Jag har många teorier kring hur man bäst tar ett beslut, och jag funderar ofta på hur jag har tagit mina olika beslut i livet. Ibland har mina beslut skett utan tankearbete, ibland har de varit resultatet av långa perioder av analys, otaliga listor och snurrande framtidstankar. Ibland har jag varit medvetet rationell men på bekostnad av känslor. Ibland har ett beslut bara varit en reaktion på en händelse.
Just nu är jag i en fas av att acceptera att jag inte kan tänka mig fram till ett beslut om min framtid. Jag måste vara här och nu och hela tiden känna tilliten till mig själv, till livet och till framtiden. Jag behöver känna mig lugn för att de snälla tankarna om framtiden ska komma. När jag är stressad blir det mest rädda tankar om att överleva. När jag är lugn kommer tankarna på vad jag faktiskt tycker om, drömmer om, kanske vill göra. Men jag försöker att inte stressa fram ett beslut. Det har jag provat och det fungerar ju uppenbarligen inte!
Är det som Sigge Eklund säger i senaste Alex & Sigge-podden, att det är först när man släpper taget som det kommer till en? Gamla klyschor är ju ofta sanna. Är det verkligen så att jag måste släppa taget, hitta tilliten och må bra i mitt liv först, innan jag kan hitta ”lösningen/svaret” på mitt problem? Ja vi får väl se!
Det här inlägget påbörjades för tre dagar sedan. Jag har varit hemma med två barn och tagit de tillfällen jag fått att skriva klart. Jag ska vara föräldraledig i vår så kanske är detta en utopi, men jag hoppas verkligen på att kunna blogga mycket 2023!
(Jag brukar lägga upp på min instagram när jag skrivit nya inlägg!)
Angående bilderna i inlägget: Jag har en förlossningsskada som gör att jag inte kan bära i sele speciellt länge, men jag testar att bära kortare stunder, och det är bland annat då det funkar att skriva här! Ville bara skriva detta apopå mitt förra inlägg om de glossiga mammabilderna.
Nej jag håller med! Ibland är det ju helt underbart med tv/ipad!! 🙂
Ja så är det verkligen!! När allt är möjligt känns det lugnt. Det jag är dålig på är just att välja bort, för då känns det så definitivt. Som att alla andra dörrar stängs (vilket de gör, just då.) Men ibland måste man ju stänga dörrar för att kunna välja något. Jag skulle behöva bli bättre på att förstå att det kan öppna sig nya vägar längre fram.
Du skall absolut inte känna att du är en dålig mamma för att du låter ditt barn titta på tv ”lite för länge”. Det är betydligt viktigare vad man gör resten av tiden. Utan tvn hade det varit omöjligt för mig att ens gå på toaletten i fred ibland. Så vi skall inte känna skuld för det.
Beslut är aldrig lätta men på något sätt löser det sig alltid.
Jag blir nästan lite trygg istället av att inte ha bestämt mig, tänker att det måste betyda att allting är möjligt?