Innan katastroferna kom

Jag läser ett fantastiskt inlägg på Ulrikas blogg om att fatta beslut utifrån hjärtat. Att kasta sig ut och lita på att man landar. Det går inte att googla sig till svaren. Google kan inte berätta om du ska få barn, byta riktning efter halva din högskoleutbildning eller göra slut med en vän. Hjärtat måste styra och livet är inget pussel med färdigskurna bitar.

Ulrika skriver:

På många sätt är det här inte en berättelse om hur det är att få tre barn tätt, det är en berättelse om ett sätt att fatta beslut, att tillåta sig att ströva i en riktning hjärtat vill ta en, att lita på att man kan tillåta sitt liv att bli väldigt och mycket och massor och att man kommer att hitta sitt sätt att reda upp det.

Jag läser inlägget och blir ledsen. Därför att jag också tänkte så. Förut.

Jag kastade mig ut i okändheter. Planerade inte så noga. Saker fick ordna sig längs vägen. Jag flyttade till Oslo spontant, på en dag. Skrev kontrakt på en lägenhet på studs, med magkänslan. Hoppade på en resa. Ännu en flytt. Och en till och en till. Tackade ja till alla kreativa förfrågningar och var modig med en självklarhet. Saker var läskiga. Men jag var ju modig. Jag bara pushade mig över den där kullen och landade ändå ganska mjukt.

Det där som jag brukade måla upp som mitt ”värsta scenario”, demonerna som jag fick kämpa emot, det hände aldrig. Det var mer som en värsta utgångspunkt att ta spjärn emot. I min värld var det så i ganska många år. Tills det slutade vara så och katastroferna kom. Som en checklista i mitt liv för att det värsta visst kunde hända.

En kund hotade att stämma mig och kräva mig på pengar. Den läraren jag sett upp till i flera år anklagade mig för att ha kopierat hennes konst när jag äntligen skulle ha handledning med henne i skolan. En nära-döden-upplevelse kom till mig en vanlig dag, när jag ensam sladdade av motorvägen. Det kom missfall. Det kom negativ kritik av min konst som till slut blev för tung för mig att bära. Jag hamnade i en surrealistisk spiral av att bli utskälld av främlingar på stan. Som om botten i mig drog till sig alla som ville jävlas? Relationskris, familjebråk och nära släktingar som dog. Hjärtklappning när jag gick ut med hunden.

När så mycket händer, som man inte kunnat föreställa sig. Då funkar det inte med att tänka: det där kommer ju inte att hända. För jag vet ju att det händer. Döden. Olyckan. Misslyckandet. Konflikterna.

Och då blev jag rädd. Under flera år var jag livrädd. Som i paralys.

Jag måste göra något fel som drar till mig allt dåligt.

Jag måste gjort fel som följt mitt hjärta för det har lett mig hit. Till en blöt, mörk gränd utan lampor.

När jag körde på rådjur förrförra sommaren var min första tanke: Såklart att jag ska köra över dem.

Slutsats: sluta följa hjärtat. Utgå från att det kommer gå dåligt och börja beräkna. Räkna på livet. Pussla på livet. Lös varenda ekvation så att du aldrig mer behöver hamna här igen.

Och jag fattar ju. Nu fattar jag. Allt det där var inte fel. Det var inte mitt fel och det var inte ett systemfel. Det var livet.

Och livet går inte ut på att undvika missöden. Livet går inte ut på att sätta plåster på varenda del på huden i förebyggande syfte. Every step that you take, could be your biggest mistake. Men vad är alternativet?

Ulrika skriver:

Inte var det lätt, men lätt är aldrig vad jag har letat efter.

Som en käftsmäll till mitt nutida jag.

Sjävklart blir man mer försiktig med åren, ju mer saker händer. Det känns naturligt att bli mer eftertänksam och nånstans är det bra att man skyddar sig själv. Men den där självkärleken, att måna om sig själv, måste balanseras med att våga. Trots de nya insikterna om hur misslyckat det kan bli.

Kanske är min nya strategi en utveckling av min gamla. Förr, när jag var rädd eller nervös för någonting jag skulle göra, tänkte jag: det kommer gå bra. Nu tänker jag snarare: även om det inte går bra, så vet jag att jag vill testa detta, och det är okej oavsett. Lite som en variant på Det som inte dödar dig gör dig starkare.

Och nånstans kan jag börja se det där som jag läst om i böckerna: att kriser är en utveckling. Kriser innebär en slags början mot en förändring. De där stängda dörrarna som innebar så mycket sorg. De var kanske bara förtäckta tunnlar ut till någonting annat, någonting bättre.

Min födelsedag: Jag reflekterar över de senaste tio åren och är tacksam för att jag följt mitt hjärta

Idag fyller jag år. Trettiotvå.

Det är så mycket jag skulle ha kunnat uppnå vid den här åldern. Jag hade kunnat vara färdigutbildad någonting. Jag hade kunnat ha ett fast jobb någonstans. Jag hade kunnat bo i ett hus någonstans. Kanske ha barn?

min födelsedag

 

Istället har jag ägnat de senaste tio åren åt självförverkligande, personlig utveckling och drömuppfyllande. Och även om ålderspaniken kommer krypande ibland, så är jag glad för de val jag har gjort:

Att jag satsade allt på fotokonsten under en period. Jobbade på läger på helgerna och spenderade veckorna framför datorn och Photoshop.

Att jag inte gav upp och till sist kom in på Fotohögskolan.

Att jag flyttade till Oslo, Stockholm, Jönköping och Köpenhamn. Att jag använde alla mina studielån för att läsa konst, foto, kulturvetenskap.

Att jag alltid lyssnat på mig själv. När någonting inte känts bra så vågar jag lämna, hur läskigt det än känns.

Att jag testat massor av olika jobb.

Att jag vågat ifrågasätta mig själv och mina värderingar. De senaste två åren har jag tagit ett kliv bort från den värld som jag känner mig trygg i och dykt in i en helt ny värld. Det är viktigt för mig att testa mina värderingar och hela tiden uppdatera mig själv.

Jag har vågat kämpa för att uppnå olika mål, men också helt släppt vissa drömmar och mål då de gjort mig olycklig.

Det låter enkelt när man skriver det såhär. Men hela mitt vuxna liv har kantats av oro, ångest och rädsla. Just därför är jag så glad att jag kan titta tillbaka på de senaste tio åren och känna att jag har levt. Jag har levt nära mitt hjärta och varit sann mot mig själv. Jag är glad att jag vågat förverkliga det jag haft inom mig. Hjärtats väg är smutsig och jobbig, men den kantas av skitiga diamanter.

min födelsedag

I år har jag påbörjat en ny vandring. Istället för att vandra mot idealiserade mål vandrar jag mot balans och välmående och självacceptans. Jag drömmer om ett liv i balans. Ett liv som följer mina inre värderingar. Som jag kan leva i samklang med mig själv.