Just nu

sitter jag i vårt vårljusa kök och kisar, solen reflekteras så starkt mot de ljusa husfasaderna mittemot.

dricker jag Grönt Te Vanilj från Garant.

sitter min femåring med min mobil i soffan och spelar Barbiespelet, medan min ettåring sover i stora sängen.

funderar jag över Internationella kvinnodagen (idag) och att jag läste om hur det går bakåt på så många platser i världen, och hur tydligen bara en av fem unga idag vill kalla sig feminist.

har jag ett litteraturseminarium på måndag som jag verkligen skulle behöva klara, men det är mycket text kvar och så lite tid över till plugg. Hade varit skönt att slippa göra om det senare. Av egen erfarenhet vet jag att mirakel kan ske på detta plan i mitt liv, då jag plötsligt blir hyperfokuserad och ägnar natten åt allt det som sopats under mattan fram till deadline. Vi får se!

läser jag En stund är vi vackra på jorden av Ocean Vuong. Vacker och drömskt skriven.

funderar jag över de raljerande texter jag läst om Högkänslighet på sistone. Jag har en hel del drag som fått mig att ”identifiera” mig som högkänslig och det är verkligen ingenting jag gör för att verka intressant eller speciell, som en skribent hävdade i GP. Enda anledningen att jag läst på om detta (och en mängd olika personlighetsdrag) är ju pga besvär i livet, saker som gett mig känslan av att vara mindre kapabel än andra i vissa lägen. Det är inte direkt något att vara stolt över. Blev faktiskt irriterad av hur raljerande den där texten var. I en mapp på min dator ligger nu ett dokument med titeln ”Till de högkänsligas försvar” men jag är alldeles för konflikträdd för att skicka den haha. Kanske lägger upp den här istället.

har krokusar och andra vårblommor plötsligt slagit ut i rabatterna på vår gård. Idag är det vår i Göteborg!

Det var som det var

Så är det juldagen och jag ligger i min säng medan det största barnet sover och det minsta är uppe i köket med sin pappa. Tjorven ligger med mig i sängen och jag har en halv kopp kaffe kvar. I går firade vi en jul här hemma hos oss, i lägenheten uppe på berget. En alldeles mysig jul som var som inga jular varit förut, men som blev finare än jag vågade hoppas. En alldeles för liten julgran i plast och alldeles för många julklappar. Stuvad grönkål, rödkål stekt i sesamolja och ingefära, broccoligratäng med ost på, gräddig potatisgratäng och stark inlagd tofu. Ett gott Petit Chablis och så julmust och äppelmust. En saffranspannkaka med kaffe. Kalle Anka, tomtebesök och lek med nya julklappar- man kan slå ner bollar i ett hål, byta kläder på en docka, köra en dockvagn, måla fram magiska dinosaurier, prova sina nya skridskor, sätta ihop ny modellera, fråga vem som vill komma o bli tatuerad med de nya tatueringspennorna.

Sedan, efter maten, ett nytt frågespel om kroppen och tunntarmen är tydligen 6 meter lång! Efter frågorna känns det som att halva kroppen består av magen och jag tänker genast att jag borde fasta snart. I soffan ser vi på Astrid Lindgrens jul och det är alldeles perfekt. Det regnar utanför och jag dricker andra halvan av mitt vinglas liggandes i soffan. Min femåring är fortfarande vaken och allting är på ett annat sätt. Dagen innan julafton- sorgen är bortblåst och jag andas ut och allting känns tryggt med barndomssagorna om Kajsa Kavat, Nils Karlsson Pyssling och Saltkråkan.

Så firar jag min 38:e juldag idag och tänker på alla de jag en gång varit, de personer jag har i mig som såklart är samma men ändå omformats så många gånger. Under åren karvas identiteter fram och jag har haft en del sådana. De har kommit, stannat ibland i minst tio år, och sedan, lite obemärkt, runnit av mig. Det är läskigt att det är så, hur jag kunde vara bombsäker som 23-åring och nu, 15 år senare, lägga drömmarna på hyllan. Men det är nog också helt normalt. Skönt att kunna släppa, men väldigt svårt. Vikten av att våga bläddra i boken när det är dags, avsluta ett kapitel och påbörja ett nytt, inte bara stanna kvar mitt emellan.

År 2023 har jag lärt mig att saker kan vara på så många sätt. Konstellationer kan omformas och bli bra på nya sätt. Sorger kan rangordnas utifrån sin aktualitet, allting är relativt. Plötsligt flyttas tacksamheten till andra saker, sådant som jag förr har tagit förgivet. 

2023 har jag lärt mig hur snabbt saker kan förändras. Hur det var på ett sätt men sedan blev på ett helt annat.

Ingen dikt passar nog bättre för mitt 2023 än denna:

Det var som det var

tills det blev som det blev.

Det blir som det blir

när det är som det är.

Det är som det är

tills det blir som det blir.

Faran är att det blir som det var.

Alf Henriksson

God fortsättning och tack för att du läser! Hur var din jul i år?

En sen söndag i november

sitter jag in mot väggen i min säng med benen raklånga framför mig och en liten bebis intill. Det är dags att sova för länge sedan men vissa kvällar rusar blodet, sådär som blodet gör, och säger till mig att vara uppe lite till, fånga det där livet som fladdrar någonstans mellan sekunderna.

Ett fönster på glänt så att det fuktiga vädret hörs in i lägenheten. Göteborgs himmel är gråmelerad. Vadderad och ibland, krackelerad. Den släpper igenom små små droppar av fukt som gör de ljumma höstvindarna blöta. Himlen fylls av kanadagäss helt plötsligt, deras läten rullar mellan husen och försvinner.

Dagen börjar med en tjock trötthet, en förmiddag av grådis och syrefattig inneluft. Rita enhörningar, spela spel, brygga kaffe som blir kallt och brygga nytt. En okej förmiddag men sedan, en ångest; ett kall från de mörka regionerna om fara. Ett ängslans sus om alltings ovisshet som får mig att stanna upp.

Men så svänger tiden och klockan blir ett barnkalas. Jag tar på mig en prickig skjorta och lägger de guldinslagna presenterna i en tygpåse. Tar en 5-åring i handen och en bebis i vagnen. Går till en samlingslokal med en bärbar högtalare som strömmar ut musik. Två sorters tårtor och en stor kaffetermos i metall. Ingen tid till andra tankar än att hindra bebisen från att äta popcorn och prata fotboll, utbildning, konflikthantering med föräldrar.

Och så senare, hemma i köket, ett pizzabak. Ett oväntat sug efter rödvin och champagne. En fotbollsseger som leder till allsvenskan och ett snus.

Så rullar tiden

och livet med den.

Allting går i ett. Jag tänker på vem jag ska vara. Vem jag var då förtiden och vem jag är nuförtiden och vem jag ska komma att bli. Vem borde jag ha varit och var det verkligen mitt autentiska jag? Vem är jag Egentligen och vem Borde jag bli? Räcker det såhär eller måste jag mer? Var mitt strävande någonsin ett ”kall”, så som det kändes, eller var det bara nedärvd prestationsångest?

Sitter i gula öronlappsfåtöljen på kvällen med lördagsgodiset och en stor kopp Pumpa Chai-te. Läser om skillnaden på känslomässig hunger och kärlek. Att känna skillnaden som förälder och inte låta egna behov styra. Tänker tänker tänker men klockan är för mycket och jag borde nog bara kolla på SVT play egentligen. Behöver avkoppling för hjärnan men hamnar ofta i populärpsykologiska texter på internet. Så mycket att fundera över, vrida och vända på. Så mycket att bearbeta när man bara är 38 år. Men samtidigt: ett vidunderligt nu att ta vara på och en intensiv småbarnstid att inte missa.

Jag längtar mig bort till att åren ska gå och friheten komma. Det handlar inte om en frihet ifrån det som är nu, barnen och familjelivet, utan om en djup, inre frihet. Friheten att få vara i naturen. Få sitta invid ett fönster och se på fåglar, se på lövens prassel och ett stilla regn. Samma längtan som alltid. Som genomsyrat mig sedan jag var barn. En längtan efter frihet och lugn. Att slippa förhålla sig till en omvärld när man är oförmögen att själv sätta gränser. Att slippa andras förväntningar, få andas fritt utan rädsla för andras besvikelser. Saker är bättre på den fronten nu. Man kan tydligen öva och efter ca 15 år blir man lite bättre- man inser att det inte är en katastrof om någon blir besviken på en och att man visst får säga nej. Men längtet finns kvar som en symbol för inre ro. Precis som huset vid havet jag drömde om som barn.

Idag är det söndag och Göteborgs himmel fortsätter ligga som ett silvertäcke över de gula träden. Det är fint på sitt sätt. Det är lugnt och sömnigt. Folk är trötta och jag tar tacksamt emot hösten för att få vila, stänga in mig i lägenheten och låta vattenkokaren gå varm i sin lilla vrå längst in i köket. Jag skriver detta blogginlägg på morgonen i sängen. Tänker att jag måste blogga spontant för det är enda sättet just nu.

Jag pluggar på halvfart i höst och det är en lyx som föräldraledig- att få lite förgyllda timmar mitt i veckorna för mig själv. Då går jag alla backar ner till caféet på Linnégatan, beställer en cappuccino och sitter ofta på samma bänkrad längst in bakom stora fönstret- det outtalade stället för studenterna. Och jag älskar det. Jag älskar kunskapen och min alldeles egna tid att fokusera. Att få använda hjärnan och koncentrera mig. Jag älskar hur löven virvlar utanför fönstret- gulare och fler för varje dag. Snart är tiden ute och alla träden kala. Höststormarna tar löven så fort. För fort. Men just nu är det vackert. De kala grenarna hör november till. Så försöker jag tänka också med min tid inne på det varma caféet: snart är min pluggtid slut, men just nu är det stilla, just nu får jag sitta här med böcker och kaffe och koncentrera mig. Ett litet stopp på vägen innan allting rullar vidare, som en höststorm.

Trygghet

Är en ostmacka 

Med varmt rykande kaffe

En riktning någonstans

Ett kalas

Att någon begraver

någon annan

Trygghet är allting runtom

Öppnade dörrar och lek-sms

Trygghet är att få ner febern om natten 

med flytande paracetamol

Att dra ner stressen med en snus

Trygghet är pengar på kontot

för oförutsedda ångestdämpare som dyr yoga eller ett läppstift

Kanske en resa till någon som finns där långt bort 

Trygghet kan vara

allt som alltid finns närmast

men ibland är det inte det

och då behöver saker möbleras om

så att det blir mjukt igen

Trygghet är att allting stannar som det alltid har varit

men det gör ju aldrig det

Och kanske är det

det tryggaste av allt?

Så kommer den plötsligt till mig

Så kommer den plötsligt till mig. Tiden. Min kille (kul att skriva kille– känns lite mindre som att vi varit ihop i fjorton år och har två barn då) går ut med tremånadersbebisen och fyraåringen är hos en kompis. Alternativen radar upp sig som ett stress-halsband framför mig: Jag kan träna, träffa en kompis, blogga, läsa i min bok, gå ut och promenera. Vad ska jag välja? För en person som mig, med beslutsångest och stora ambitioner, är detta något som kräver karaktär om något ska bli gjort! Snabbt lyckas jag sålla bort de flesta alternativ och inser att det enda rimliga är att antingen blogga eller läsa.

Efter nästan en timme står jag nu här framför datorn i fönstret. Jag har gjort allt jag kan för att skjuta upp detta magiska tillfälle: tagit selfies med telefonen (för att lägga upp på min blogg-instagram), tagit på mig min fina blåbruna kofta som jag fått av en kompis och ett par rosa tofflor. Jeansen har åkt av. Jag lyssnar på Håkans nya låt med ett par stora lurar så att örhängena klämmer mot huden. I min lila Hemulen-mugg ligger varm havremjölk med kaffe.

Jag är inspirerad av den helt nyupptäckta Ida, av Sardellen och Ulrika (som också tipsat om de två förstnämnda) som bloggar så ofta. Jag vill också! Vill få igång bloggandet så att inte varje inlägg måste vara så STORA, existentiella. Ibland kanske det är ok med lite mer vardagstankar? Lite vardagsexistens?

Jag är i alla fall i någon form av kris just nu, på grund av saker som jag inte vill skriva om. Hur skriver man om det? Jag inser att jag måste få skriva ändå. För detta ger mig ångest och det (om något!) har jag haft förut. Så jag kan väl skriva om den? Om hur jag hanterar ångesten. Men kanske skriver jag mest om hur jag lever mitt vanliga liv. Om hur allting får fortsätta. Hur nya konstellationer skapas och hur det obeständiga hittar ny form. Vi får se.

Detta hjälper just nu: snabba promenader, mediyoga, privat psykolog, musik, samtal med nära, en Laleh-kör och roliga planer (ska t.ex träffa kompis nästa helg, få besök i slutet av mars, gå på danspremiär på operan och åka på spa i påsk!)

Ja detta blev ju ett rörigt inlägg. I vanliga fall brukar jag ta lång tid på mig. Är det kanske ett tips till mig själv för framtida blogginlägg, att tidigt välja spår på inlägget, så jag vet vad det ska handla om? Kanske är detta med tätare inlägg en dum tanke, en orealistisk dröm. Kanske blir det bara ett inlägg i månaden framöver?

Vi får se.

Man bara gör det

En dag efter mitt senaste inlägg, den åttonde februari, dör min farmor. Min stora kärlek som liten och min kloka vän som vuxen. Någon som jag alltid tagit för given, vilket är det finaste att få uppleva som barn. Att få räkna med någon, utan tvivel eller skav som kommer emellan. Någon som bara finns där, alltid lite i periferin, som en hörnpelare som håller allting uppe.

Jag går till kyrkan med utsikt över staden och vattnet och tänder ljus. Först bara ett men det ser så ensamt ut så jag tänder fler. Nu finns ingen mormor, farmor, farfar eller morfar kvar. Alla var unga föräldrar och alla fanns länge i mitt liv. Sorgerna har sett olika ut. Ibland har jag drabbats hårdare än jag trodde, som med morfar, ibland har jag känt på mig veckor tidigare vad som skulle komma, som med mormor och farmor. Känt in sorgen veckor i förväg, gråtit och förberett mig för att sedan möta det som jag vetat intuitivt. När morfar dog fick jag sätta mig på en sten i skogen för att sorgen var så tung.

Några dagar efter att farmor försvann, försvann också sorgen som i ett vingslag. Livet hände så som bara livet kan hända. Gamla saker väcktes till liv och min kropp tog över. Det är intressant, hur sorgen kan fylla hela kroppen, för att sedan försvinna utan ett spår på grund av annat som måste ses till, som kräver uppmärksamhet och energi. Jag har nog aldrig upplevt det så tydligt förr, hur kroppen rangordnar känslor utifrån dess akuta faser.

Idag har det gått en månad sedan hon försvann och ingenting är sig likt. Samtidigt som allt är sig likt här hemma. Våren gör sig påmind varje dag och jag har till och med grävt fram solglasögonen. Kaffebryggaren går varm i vårt föräldralediga kök och jag har ätit fler semlor än något år tidigare. Vår innergård fylls upp med de mycket små klot-grillarna och äntligen möts barnfamiljerna ute igen. Lilla S är tre månader och allting känns mer stabilt, även om jag får svindel av tanken på för lite sömn under kommande år. Jag går på mediyoga där jag andas, ligger på tjock ullmatta och dricker chaite efter klassen. Tvingar mig att tänka kort tid framåt.

Blott en dag.

Går med i en kör och provar att vara både sopran och alt innan jag bestämmer mig för alt. Kören finns i en kyrka och på tjugominutersrasten finns det te och kaffe i källaren och små bord att prata vid.

Ett ögonblick i sänder.

Jag föreställer mig hur jag pratar med farmor om allt som hänt. Om allt jag känt de senaste veckorna. Om livet som just nu är ur fokus, som ändrar form och verkar bli någonting annat än det jag trodde.

Hur klarar man det? skulle jag fråga på en av våra vanliga träffar. Mellan oss en kanna te och kanske tre-fikat på bordet.

Det finns ingen annan än hon som skulle svara med sådan självklarhet. Ingen annan än hon som har erfarenheten, andligheten och visheten från att själv ha varit igenom saker, men också tagit sig ut på andra sidan, vidare som en hel människa.

Man bara gör det, skulle hon säga. Kanske skulle hon berätta något om alla människor som klarat av saker. Människor som utstått lidande men överlevt ändå, med hoppet och tilliten i behåll.

Man tror inte att man klarar det, men det gör man.

Tack farmor. Tack för allt.

Platsen

Jag längtar dit nu. Till den egna platsen. Där det händer magiska saker. Där kraften laddas om. Där jag kan hitta avslappning och vara kreativ. Den yttre motsvarigheten till denna plats är ett eget rum, en ateljé, kanske en sommarstuga. Men ibland bara ett cafébord. Just nu vågar jag inte riktigt gå in i den. Så fort axlarna sjunker, intrycken skalas bort och kreativiteten kommer snurrar också klockan tusen gånger snabbare. Nu måste jag snart hämta på förskolan, så jag hinner helt enkelt inte. Istället skriver jag ett snabbt inlägg här, för att få vidröra mitt inre rum en liten stund.

Jag inser att min riktning i livet ständigt är mot den där lilla stugan i en skog nånstans. Där jag är ensam. Där det aldrig är solsken (mulet, dimma, regn). Där det inte behövs speciellt mycket, förutom mig själv och min dator för att kunna skriva. Kanske en liten ateljé för att skapa bilder. Där skuggorna som bor i mig äntligen får vecklas ut i full skepnad, får skruvas åt vilket håll som helst och bara leva sitt eget liv medan jag tittar ut genom ett fönster och dricker svart kaffe.

Den vita snön

Det har blivit vitt över natten. Regnmolnet i appen blev till snö. Några fåglar turas om att göra olika läten utanför sovrumsfönstret. Det är fredag, min två månaders bebis har just ätit o nu småsnarkar hon vid mitt bröst. Min sambo har ställt in en kaffe till mig, jag hör hur han pratar i köket med min fyraåring. ”Det är inte du som bestämmer det” hör jag henne säga. Sedan kommer hon in till oss i sovrummet, kryper upp till mig under täcket och hostar i armen precis som man ska. Hon pratar med ljus hög röst med bebisen och vi konstaterar hur mycket bebisen tycker om sin storasyster. ”Du är den häftigaste hon vet” säger jag. ”Tänk när vi kan leka” säger min fyraåring flera gånger om dagen. ”När du är åtta år är hon fyra” säger jag.

Hela veckan har vi varit hemma, jag och barnen. På morgnarna är jag trött. Då vill jag gömma mig och dricka varmt och krypa ner och fortsätta sova. På något sätt dras ändå dagen igång och på kvällarna kommer energin. På kvällarna har jag tagit mörka promenader. Powerwalks helt ensam, snabbare än på flera år tror jag. Ibland med en podcast i öronen, ibland med musik eller som igår helt tyst. Ett ovant rus som gör att jag känner mig fri för första gången sedan i mars förra året. Att inte vara gravid längre är nog en av de största kroppsliga frihetskänslorna jag haft. Som att bli sjuk och sedan frisk igen. Just nu har jag en oväntad längtan efter motion. Det är en härlig känsla och ännu härligare när jag bejakar den, tar på mig regnstället eller tar med mig vagnen ut och går. Jag hoppas på den. Jag hoppas på att känslan blir varaktig så att jag kan fortsätta känna energin i min kropp.

I alla fall så går den här dagen och snön ligger kvar på marken. Masthugget blir ett vinterlandskap och vi får pulsa i snö. Jag får gå ut med bebisen i selen och min fyraåring får göra snöängel och testa pulkan. Vi är nästan först i parken för det är alldeles ny snö överallt. Det lossar snö från träden och den faller som puder. ”Det pudret vi tar på bebisen är ju som florsocker” säger fyraåringen när vi fixar semlor efter utflykten. Vi gör grädden grön och rosa för det gjorde vi förra året. ”Jag är ju som Gud” säger hon. ”Jaaa…” svarar jag långsamt. ”Jo jag är ju som er hjälpreda” förklarar hon. ”Jaha!” säger jag och jag känner att hon kanske har rätt. För idag har hon sagt till mig så många gånger när jag svarar på fel sätt, hon har smällt igen dörren för att jag säger ”Okej” och hon har skrikit åt mig och sagt ”Men mamma!!” ungefär tjugo gånger med eftertryck. Och hon har hjälpt mig. Letat igenom hela lägenheten efter nappar, tröstat bebisen och kommit med varmt vatten till skötbordet.

På kvällen när vi ska sova hinner vi läsa flera Emil-sagor. Jag hinner sjunga Vargen ylar- sången och börja på Nu i ro innan vi hör det: bebisskriket. Det är hon som säger det först: ”Nu ska hon nog äta.” Jag säger att vi kan fortsätta sjunga för det kan vara så att bebisen har vaknat till och bara behöver byta blöja. Men hon är säker. Hon sätter sig upp och lyssnar. Och jag ser så tydligt hur detta är hennes tillvaro just nu. Hur hon ligger här i mörkret och hör vad som händer utanför dörren. Hör hur vi vandrar runt i lägenheten med bebisen och hör hur bebisen låter. Hur bebisens skrik bestämmer hur mycket tid hon ska få med sin mamma. ”Jo hon ska äta”, säger hon igen. Skriket hörs tydligt nu. ”Det kommer närmare” säger hon. Och så öppnas dörren och min sambo kommer in med en hungrig bebis. Och jag ammar och sedan sätter jag mig vid datorn för att äntligen få avsluta detta inlägg som jag påbörjade imorse.

Stor och liten tid

Jag sitter i köket en solig januarifredag. En januari med rekordfå soltimmar i Göteborg. Minst på hela 2000-talet läser jag. Jag har just varit på Östra Sjukhuset och druckit kaffe med min mamma. Lämnat sovande bebis hos sin mormor och träffat en sjuksköterska för att gå igenom min kommande behandling mot blodpropp som jag fick efter förlossningen. 3 tabletter ikväll, två imorgon, två i övermorgon. Och så vidare. Sköterskan är varm och otroligt inbjudande, men när klockan närmar sig elva och parkeringen går ut undrar jag om lilla S fortfarande sover, om inte sjuksköterskan ska sluta prata snart och om min mormor måste trösta en skrikande bebis just nu utanför mottagningen.

Nu dricker jag Earl Grey och äter upp den sista hemmagjorda chokladbollen. Jag tänker på tiden, på att den nästan inte finns, och på att den ibland finns så himla mycket, som i söndags när min farmor ligger på sjukhus och läget är kritiskt, och vi lånar mammas bil för att köra till Jönköping och hälsa på. Vi köper blommor som man inte får ta in på rummet och som nu står i en grön vas på vårt stökiga köksbord, halvt utslagna i brandgult. Tiden finns i syrgasen som färdas i den genomskinliga slangen. Tiden finns i farmors vita hår, i de vita lakanen och i hennes blick. Där i blicken finns all tid och i min fyraårings ben som springer genom sjukhuskorridoren, hittar lava på golvet och ett nedsläckt akvarium.

Tiden finns i det lilla, när vi sedan kör bilen hem till Göteborg och stannar vid Kulturhuset i Borås för att amma. Lyssnar på regnljud för att bebisen ska somna om och lyssnar på Alfons och Mamma Mu. Tiden finns i det stora när de plockar ut mitt barn ur min mage, hon gråter sådär som på film och hela världen öppnar sig och sluter sig på samma gång.

Jag tror det är barnen som gör det. Som gör att tiden plötsligt känns annorlunda. Allting har flyttats fram ett steg. Generationer har förskjutits och 37 känns som en gammal ålder. Jag önskar att vi alla vore tio år yngre. Så att jag och mina föräldrar skulle få minst tio år till med mina barn. För plötsligt känns livet så kort och jag vill ha mycket mera tid. Tid för att se att mina barn har det bra. Jag försöker byta ut känslan av tidsbrist mot känslan av tacksamhet. Men ibland kan man ju önska, fastän man är tacksam.

Den lilla tiden finns just nu i köket. Bebisen sover och varje minut är värdefull för att jag ska hinna skriva det här inlägget. Så fort hon vrider sig i babysittern stiger min puls och jag försöker skriva snabbare.

Nu vaknar hon, men just idag hann jag klart 🙂