och livet med den.
Allting går i ett. Jag tänker på vem jag ska vara. Vem jag var då förtiden och vem jag är nuförtiden och vem jag ska komma att bli. Vem borde jag ha varit och var det verkligen mitt autentiska jag? Vem är jag Egentligen och vem Borde jag bli? Räcker det såhär eller måste jag mer? Var mitt strävande någonsin ett ”kall”, så som det kändes, eller var det bara nedärvd prestationsångest?
Sitter i gula öronlappsfåtöljen på kvällen med lördagsgodiset och en stor kopp Pumpa Chai-te. Läser om skillnaden på känslomässig hunger och kärlek. Att känna skillnaden som förälder och inte låta egna behov styra. Tänker tänker tänker men klockan är för mycket och jag borde nog bara kolla på SVT play egentligen. Behöver avkoppling för hjärnan men hamnar ofta i populärpsykologiska texter på internet. Så mycket att fundera över, vrida och vända på. Så mycket att bearbeta när man bara är 38 år. Men samtidigt: ett vidunderligt nu att ta vara på och en intensiv småbarnstid att inte missa.
Jag längtar mig bort till att åren ska gå och friheten komma. Det handlar inte om en frihet ifrån det som är nu, barnen och familjelivet, utan om en djup, inre frihet. Friheten att få vara i naturen. Få sitta invid ett fönster och se på fåglar, se på lövens prassel och ett stilla regn. Samma längtan som alltid. Som genomsyrat mig sedan jag var barn. En längtan efter frihet och lugn. Att slippa förhålla sig till en omvärld när man är oförmögen att själv sätta gränser. Att slippa andras förväntningar, få andas fritt utan rädsla för andras besvikelser. Saker är bättre på den fronten nu. Man kan tydligen öva och efter ca 15 år blir man lite bättre- man inser att det inte är en katastrof om någon blir besviken på en och att man visst får säga nej. Men längtet finns kvar som en symbol för inre ro. Precis som huset vid havet jag drömde om som barn.
Idag är det söndag och Göteborgs himmel fortsätter ligga som ett silvertäcke över de gula träden. Det är fint på sitt sätt. Det är lugnt och sömnigt. Folk är trötta och jag tar tacksamt emot hösten för att få vila, stänga in mig i lägenheten och låta vattenkokaren gå varm i sin lilla vrå längst in i köket. Jag skriver detta blogginlägg på morgonen i sängen. Tänker att jag måste blogga spontant för det är enda sättet just nu.
Jag pluggar på halvfart i höst och det är en lyx som föräldraledig- att få lite förgyllda timmar mitt i veckorna för mig själv. Då går jag alla backar ner till caféet på Linnégatan, beställer en cappuccino och sitter ofta på samma bänkrad längst in bakom stora fönstret- det outtalade stället för studenterna. Och jag älskar det. Jag älskar kunskapen och min alldeles egna tid att fokusera. Att få använda hjärnan och koncentrera mig. Jag älskar hur löven virvlar utanför fönstret- gulare och fler för varje dag. Snart är tiden ute och alla träden kala. Höststormarna tar löven så fort. För fort. Men just nu är det vackert. De kala grenarna hör november till. Så försöker jag tänka också med min tid inne på det varma caféet: snart är min pluggtid slut, men just nu är det stilla, just nu får jag sitta här med böcker och kaffe och koncentrera mig. Ett litet stopp på vägen innan allting rullar vidare, som en höststorm.
Haha så underbart med cowboy 😀 Tänk vad alla går runt och längtar efter olika saker som man inte har en aning om! Ja jag kan verkligen tänka mig att det är ett roligt jobb 🙂 Även om jag förstår att det är skönt med lite lov <3
Det som är kul med Elinor som fått för sig att hon vill bli cowboy är att hon inte rider ens, så vitt jag vet! Jag tror att somliga av oss bara får något il på hösten eller våren, när man bara vill vaaaaaaraaaaaa nåååågooooon!
SYV är ett superroligt jobb, och jag längtar ofta dit! Man får vara kreativ, nära drömmar och bli galen, ibland. Jag är glad att eleverna är på höstlov nu, för vila vill jag också, men det är verkligen det roligaste jag någonsin jobbat med!! 😀
Åh vad glad jag blir för din kommentar <3 När man bloggar så sällan tror man ju att ingen läser. Och att få höra att någon känner igen sig... det är verkligen hela anledningen att jag skriver- känner mig lite mindre ensam och lite mindre knäpp haha! Åh gu va fint med cowboy-dröm. Låter väldigt fint att vattna sin inre kulturtant! En kompis till mig (hej om du läser!) har börjat med programmering och hon uttryckte det som att hon nu ska få ta fram sin inre nörd. Så kanske är det så- att man har många olika identiteter inom sig, och vissa som man kan vattna mycket mer. Såg att du jobbar som SYV, det verkar ju SÅ kul?? Kram!
Så vackert du skriver och skildrar. Och så mycket jag känner igen mig. Och många med mig. Min bästa bloggare Elinor alderbro drömmer om att bli cowboy. Jag skrev till syrran att jag ska vattna min inre kulturtant. Undra vem man egentligen blir!