Jag längtar dit nu. Till den egna platsen. Där det händer magiska saker. Där kraften laddas om. Där jag kan hitta avslappning och vara kreativ. Den yttre motsvarigheten till denna plats är ett eget rum, en ateljé, kanske en sommarstuga. Men ibland bara ett cafébord. Just nu vågar jag inte riktigt gå in i den. Så fort axlarna sjunker, intrycken skalas bort och kreativiteten kommer snurrar också klockan tusen gånger snabbare. Nu måste jag snart hämta på förskolan, så jag hinner helt enkelt inte. Istället skriver jag ett snabbt inlägg här, för att få vidröra mitt inre rum en liten stund.
Jag inser att min riktning i livet ständigt är mot den där lilla stugan i en skog nånstans. Där jag är ensam. Där det aldrig är solsken (mulet, dimma, regn). Där det inte behövs speciellt mycket, förutom mig själv och min dator för att kunna skriva. Kanske en liten ateljé för att skapa bilder. Där skuggorna som bor i mig äntligen får vecklas ut i full skepnad, får skruvas åt vilket håll som helst och bara leva sitt eget liv medan jag tittar ut genom ett fönster och dricker svart kaffe.
Det har blivit vitt över natten. Regnmolnet i appen blev till snö. Några fåglar turas om att göra olika läten utanför sovrumsfönstret. Det är fredag, min två månaders bebis har just ätit o nu småsnarkar hon vid mitt bröst. Min sambo har ställt in en kaffe till mig, jag hör hur han pratar i köket med min fyraåring. ”Det är inte du som bestämmer det” hör jag henne säga. Sedan kommer hon in till oss i sovrummet, kryper upp till mig under täcket och hostar i armen precis som man ska. Hon pratar med ljus hög röst med bebisen och vi konstaterar hur mycket bebisen tycker om sin storasyster. ”Du är den häftigaste hon vet” säger jag. ”Tänk när vi kan leka” säger min fyraåring flera gånger om dagen. ”När du är åtta år är hon fyra” säger jag.
Hela veckan har vi varit hemma, jag och barnen. På morgnarna är jag trött. Då vill jag gömma mig och dricka varmt och krypa ner och fortsätta sova. På något sätt dras ändå dagen igång och på kvällarna kommer energin. På kvällarna har jag tagit mörka promenader. Powerwalks helt ensam, snabbare än på flera år tror jag. Ibland med en podcast i öronen, ibland med musik eller som igår helt tyst. Ett ovant rus som gör att jag känner mig fri för första gången sedan i mars förra året. Att inte vara gravid längre är nog en av de största kroppsliga frihetskänslorna jag haft. Som att bli sjuk och sedan frisk igen. Just nu har jag en oväntad längtan efter motion. Det är en härlig känsla och ännu härligare när jag bejakar den, tar på mig regnstället eller tar med mig vagnen ut och går. Jag hoppas på den. Jag hoppas på att känslan blir varaktig så att jag kan fortsätta känna energin i min kropp.
I alla fall så går den här dagen och snön ligger kvar på marken. Masthugget blir ett vinterlandskap och vi får pulsa i snö. Jag får gå ut med bebisen i selen och min fyraåring får göra snöängel och testa pulkan. Vi är nästan först i parken för det är alldeles ny snö överallt. Det lossar snö från träden och den faller som puder. ”Det pudret vi tar på bebisen är ju som florsocker” säger fyraåringen när vi fixar semlor efter utflykten. Vi gör grädden grön och rosa för det gjorde vi förra året. ”Jag är ju som Gud” säger hon. ”Jaaa…” svarar jag långsamt. ”Jo jag är ju som er hjälpreda” förklarar hon. ”Jaha!” säger jag och jag känner att hon kanske har rätt. För idag har hon sagt till mig så många gånger när jag svarar på fel sätt, hon har smällt igen dörren för att jag säger ”Okej” och hon har skrikit åt mig och sagt ”Men mamma!!” ungefär tjugo gånger med eftertryck. Och hon har hjälpt mig. Letat igenom hela lägenheten efter nappar, tröstat bebisen och kommit med varmt vatten till skötbordet.
På kvällen när vi ska sova hinner vi läsa flera Emil-sagor. Jag hinner sjunga Vargen ylar- sången och börja på Nu i ro innan vi hör det: bebisskriket. Det är hon som säger det först: ”Nu ska hon nog äta.” Jag säger att vi kan fortsätta sjunga för det kan vara så att bebisen har vaknat till och bara behöver byta blöja. Men hon är säker. Hon sätter sig upp och lyssnar. Och jag ser så tydligt hur detta är hennes tillvaro just nu. Hur hon ligger här i mörkret och hör vad som händer utanför dörren. Hör hur vi vandrar runt i lägenheten med bebisen och hör hur bebisen låter. Hur bebisens skrik bestämmer hur mycket tid hon ska få med sin mamma. ”Jo hon ska äta”, säger hon igen. Skriket hörs tydligt nu. ”Det kommer närmare” säger hon. Och så öppnas dörren och min sambo kommer in med en hungrig bebis. Och jag ammar och sedan sätter jag mig vid datorn för att äntligen få avsluta detta inlägg som jag påbörjade imorse.
Jag sitter i köket en solig januarifredag. En januari med rekordfå soltimmar i Göteborg. Minst på hela 2000-talet läser jag. Jag har just varit på Östra Sjukhuset och druckit kaffe med min mamma. Lämnat sovande bebis hos sin mormor och träffat en sjuksköterska för att gå igenom min kommande behandling mot blodpropp som jag fick efter förlossningen. 3 tabletter ikväll, två imorgon, två i övermorgon. Och så vidare. Sköterskan är varm och otroligt inbjudande, men när klockan närmar sig elva och parkeringen går ut undrar jag om lilla S fortfarande sover, om inte sjuksköterskan ska sluta prata snart och om min mormor måste trösta en skrikande bebis just nu utanför mottagningen.
Nu dricker jag Earl Grey och äter upp den sista hemmagjorda chokladbollen. Jag tänker på tiden, på att den nästan inte finns, och på att den ibland finns så himla mycket, som i söndags när min farmor ligger på sjukhus och läget är kritiskt, och vi lånar mammas bil för att köra till Jönköping och hälsa på. Vi köper blommor som man inte får ta in på rummet och som nu står i en grön vas på vårt stökiga köksbord, halvt utslagna i brandgult. Tiden finns i syrgasen som färdas i den genomskinliga slangen. Tiden finns i farmors vita hår, i de vita lakanen och i hennes blick. Där i blicken finns all tid och i min fyraårings ben som springer genom sjukhuskorridoren, hittar lava på golvet och ett nedsläckt akvarium.
Tiden finns i det lilla, när vi sedan kör bilen hem till Göteborg och stannar vid Kulturhuset i Borås för att amma. Lyssnar på regnljud för att bebisen ska somna om och lyssnar på Alfons och Mamma Mu. Tiden finns i det stora när de plockar ut mitt barn ur min mage, hon gråter sådär som på film och hela världen öppnar sig och sluter sig på samma gång.
Jag tror det är barnen som gör det. Som gör att tiden plötsligt känns annorlunda. Allting har flyttats fram ett steg. Generationer har förskjutits och 37 känns som en gammal ålder. Jag önskar att vi alla vore tio år yngre. Så att jag och mina föräldrar skulle få minst tio år till med mina barn. För plötsligt känns livet så kort och jag vill ha mycket mera tid. Tid för att se att mina barn har det bra. Jag försöker byta ut känslan av tidsbrist mot känslan av tacksamhet. Men ibland kan man ju önska, fastän man är tacksam.
Den lilla tiden finns just nu i köket. Bebisen sover och varje minut är värdefull för att jag ska hinna skriva det här inlägget. Så fort hon vrider sig i babysittern stiger min puls och jag försöker skriva snabbare.
sitter jag i gula öronlappsfåtöljen och ammar min sju veckors bebis med en hemlagad varm choklad bredvid mig.
öser regnet ner och Göteborg är så mycket Göteborg som det kan vara. Milt och regnigt och faktiskt ganska mysigt.
är jag resesugen, vilket är lite ovanligt för mig. Speciellt för att jag längtar till lite varmare land. Fast allra mest längtar jag till en vintrig skidresa med våffelstopp i backen, oändlig frisk luft och kortspel i en trästuga. De skidresor vi gjorde som barn har en magisk plats i mitt minne och jag drömmer om att kunna ge mina barn det. (Och så längtar jag till Island såklart- längtar alltid till Island.)
är jag sugen på dans och fest och vin! Försöker minnas att den dagen kommer, bara inte just nu.
längtar jag efter att komma igång med någon slags träning efter mitt kejsarsnitt. Har gått powerwalks i en vecka men vill simma t.ex. Och basta! Behöver få ur mig energi.
längtar jag efter en alldeles egen stuga, lite gömd bland buskar och träd. Att sitta där en försommardag med öppet fönster och ett lätt regn utanför, bara äga tiden helt för mig själv.
Det är så typiskt den första tiden med barn. Att längtan efter allt som inte går växer sig så stor. För jag vet ju att det kommer en tid för mig igen, där det finns plats för stunder av reflektion och återhämtning. För det är ganska tufft ibland att ha så stort behov av återhämtning som jag har. Först måste jag sitta och bara titta ut genom ett fönster ett bra tag, sedan kan jag börja formulera lite mer tankar och skriva. Men det tar tid och ofta finns det inte så mycket tid. Så barnen har gjort mig till en tidsjagare. Jag blir allt skickligare på att hitta små hål att krypa in i för att samla på återhämtningsminuter.
Nu har jag just lärt mig att blogga med mobilen- så förhoppningsvis blir det lite bloggstunder under amning och när bebis sover i famnen!
Jag har hackat natten och här sitter jag uppe kl 02 en tidig onsdag. Somnade som vanligt vid nattning kl 21 igår och vaknade nu. Gick upp för att borsta tänderna, och råkade visst öppna datorn mitt i allt. Utanför viner vinden och det är precis sånt där mysigt höstrusk som jag längtat efter. När jag är gravid blir jag så känslig för värme så därför har jag längtat extra till hösten i år.
Igår morse spenderade jag 49 kronor på en varm choklad påväg till jobb. Det var underbart och det var värt det men det var ruskigt dyrt! Var tvungen att skicka iväg en snap till diverse människor som förevigade varm-choklad-muggen i höstförmiddagen. För det hör ihop med höstlängtan: att gå där bland fallna löv med en varm dryck i handen.
Hela gårdagen var dämpad och tyst. Det låg ett grått moln över Göteborg som inte rörde sig på hela dagen. Det var tyst ute och inne. Till och med lekplatsen var tyst, trots barnen som sprang runt.
September gick i rasande fart. Jag var ofantligt trött och förkyld i 2 veckor. Tar 2 järntabletter om dagen och försöker rädda magen med Movicol. De dagar jag hämtar på förskolan förstår jag knappt hur jag ska orka. Jag skickar iväg 35-kronors biljetter till Västtrafik med mobilen bara för att jag inte orkar gå upp för den långa branta backen. Inser hur dyrt det är med kollektivtrafik och skulle aldrig kunna lägga pengar på ett årskort som jag trodde.
Jag har upptäckt varm choklad i brist på kaffe. Min målbild efter graviditeten är att sitta i en långärmad varm tröja med en stor kopp kaffe med havremjölk i. Kaffekoppen är en låg, bred mugg i vitt porslin. Vi har absolut inga sådana muggar hemma men tydligen drömmer jag om det.
Jag har köpt nya mammakläder vilket måste vara det bästa köpet jag gjort på flera år. Hade nästan ingenting fram till sjunde månaden och nu äntligen behöver jag inte oroa mig för att magen ska synas under t-shirten och jag behöver inte trä min urtvättade trikåkjol ovanpå mina gamla mjukisbyxor.
Nu ska krypa ner och snusa bredvid en som just fyllde fyra år. Veckan efter 4-årskalaset var det prat varenda dag om den nya stora åldern. En process att ta in den förändrade ordningen. Nu är jag själv fyra år, precis som hon är. Nu är jag stor. Nu är jag en fyraåring.
Jag minns hur stort det var med ålder. Jag minns att jag inte kunde tro på att jag skulle fylla 10 år. Så makaber som jag var utgick jag från att jag skulle dö innan. Inte kunde väl jag bli lika stor som dem?
Om tre år fyller jag 40 och jag tror jag vant mig vid tanken. Godnatt!
Mitt sista inlägg här på bloggen blev i mars. Efter det gick jag in i en dimma av extremt graviditetsillamående. För jag blev nämligen gravid i mars. En underbar nyhet! Och ett underbart lyckorus som två veckor senare byttes ut till rent fysiskt illamående.
Som sist var det som att dyka in i en dimma. En slags svart seg sörja som tog sig in i huvudet. Jag kunde inte ens fokusera på en datorskärm för mitt illamående och borde antagligen varit sjukskriven på heltid istället för halvtid.
Men dimman lättade och någonstans i juli kunde jag göra normala saker igen. Lämna huset, ta promenader och vara med min dotter. En underbar känsla av att plötsligt få livet tillbaka.
Jag sprang till och med ut en morgon på landet kl 05.15 för att fälten var täckta av dimma. Det var så vackert och äntligen kunde jag fota igen!
Jag är i sjätte månaden och minst varannan person kommenterar hur stor jag är. Jag vågar dricka en kopp svart te om dagen men sedan tar koffein-nojjan över. Jag känner mängder av sparkar och bebisen ligger mycket längre ner nu än sist. Det var en evighet sedan jag var hos barnmorskan men jag känner mig lugn och ångestfri.
Idag är jag hemma från jobb för även om jag mår bra, så är jag fortfarande gravid med trötthet och sammandragningar. Ont i kroppen och blir andfådd av att gå uppför en backe (och det är många backar här där jag bor!) Vissa dagar orkar inte kroppen och då är jag hemma.
Såhär halvvägs in i en andra graviditet tycker jag att stödet för gravida borde vara så mycket större i samhället. Till exempel en självklar rätt att stanna hemma och få ekonomisk kompensation (utan att behöva kämpa för att bli sjukskriven). Vårt samhälle är inte anpassat för gravida kroppar. Istället är den kollektiva bilden att graviditet pågår parallellt med det vanliga livet. Många vill leva sina liv som vanligt och så även jag, de dagar jag mår bra. Men det är mycket som blir tyngre och det borde alltid finnas möjlighet att få vila.
Så jag vilar idag. Kommer troligtvis vara hemma från mitt andra jobb imorgon också (jag delar tiden mellan två jobb) och kämpar emot känslan av att vara dålig på att jobba. Kämpar emot känslan som säger att jag är svag. Så många andra som är gravida och ändå orkar? Påminner mig själv om att samhället ser ut såhär. Det är inte bomull och mjuka kanter. Det är prestationsbaserat och ens egna uppehälle är villkorat. Åh vad jag önskar att det inte var så! Åh vad jag önskar att alla fick leva lika fina liv oavsett kapacitet och ork.
Jag är tacksam för att jag ofta orkar. Ofta orkar jag. Men inte alltid. Mindre än genomsnittet tror jag. Men jag orkar vara gravid och ta hand om mitt barn. Jag orkar springa ut kl 05.15 en augustimorgon för att fånga det som är vackert.
Och jag är tacksam för att jag kan skapa min egen värld som är mjuk och snäll. Sätta bomull i hörnen och se bortom prestation och ytlighet.
Jag har börjat fota min graviditet. På bilderna är jag i vecka 21. För lika mycket som detta är min berättelse, känner jag att det är hela mänsklighetens berättelse, oavsett om man är gravid eller inte. Jag tycker på ett sätt att upplevelsen av att vara gravid binder mig samman till hela världen. Jag känner alla tidigare kvinnors berättelser genom min kropp. Erfarenheten av att vara född och födas, den vävs ihop till en enda berättelse.
sitter jag i min dotters rum med en kaffekopp och tittar ut på vår dimmiga gård.
är jag så tacksam för äppelträden utanför fönstret och lugnet, att vi har fred här.
är jag lugnare än jag varit sedan augusti. Anledningen är att jag skalade bort en utbildning som jag försökte klämma in bredvid 75 % jobb, och det gick helt enkelt inte.
har jag en lång lista framför mig med saker jag måste ta tag i.
har jag en dag framför mig då jag ska försöka hinna med att redigera en bild.
är jag glad för min nya hemsida som jag slängde upp igår. Den gamla har varit nere länge pga något fel och när den äntligen fungerade igen såg den inte speciellt bra ut.
dricker jag koffeinfritt bryggkaffe med varm havremjölk. Försöker dricka mindre kaffe generellt och då varvar jag med koffeinfritt!
tänker jag på all fotoutrustning jag fortfarande inte äger men längtar efter :p Som till exempel det där teleobjektivet för att fota fåglar, eller det där vidvinkelobjektivet. Och så blixtarna såklart! Snart blir det nog ett inköp men vad ska jag välja först?
ska jag strax börja preppa för att lämna på förskolan.
Ju längre tiden går tills jag skriver ett inlägg här på bloggen, desto svårare blir det. Motståndet växer, orden samlas på hög och jag skriver endast hemligt för mig själv, i mobilen, datorn och anteckningsboken, men inte här på bloggen.
Jag har gått och tänkt sedan augusti (är det verkligen så länge?) att jag vill in på denna plats och uppdatera. Skriva av mig, skriva om mig, skriva om livet. Men så kommer den lilla känslan av motstånd för att det var så längesedan, och så låter jag tiden gå och ägnar mig åt någonting annat istället.
Men vad jag saknar orden. Bloggen! Min alldeles egna digitala plats här i världen. För det är väl så nuförtiden, att vi är många som har flyttat våra egna rum till ett digitalt rum. Och det är häftigt tycker jag. Att jag kan välja helt själv att ägna tid åt denna plats. Att jag kan nå ut till människor som jag aldrig har träffat. Att jag kan trycka på publicera och skicka ut mina små ord i internet-världen.
Det finns faktiskt någonting helande över att blogga. Det renar mig. Stressen leds ut genom fingrarna, ned i tangenterna och löses upp där nånstans. Det är som att jag grundar mig själv, här vid datorn. Men då måste jag också våga skriva. Våga logga in på min egen domän och inte backa för det där hindret som dyker upp och säger men nu var det så länge sedan, ska du verkligen fortsätta blogga?
Ja det ska jag! Jag måste det. Därför att jag vill det. Därför att jag älskar det. Därför att det är mitt ”Ja”, som Tomas Sjödin skulle ha sagt, ett av många, här i livet. Så nu hoppas jag att vi ses lite mer här i vår, okej? Jag ska inte lova någonting, men jag skickar ut en önskan till mig själv, en liten vädjan ut i Beata-universum om att våga fortsätta: Du behöver orden Beata, glöm inte det.
Det är den 17 augusti. Kanske en alldeles perfekt dag för att blogga? Jag sitter i min gula öronlappsfåtölj med en blöt dvärgpudel mellan benen. Hon fick nämligen stå ute i ösregn under förskolelämningen och vill nog aldrig mer gå ut.
Semestern är över och hösten är här. Jag är inte en av dem som ropar ”Det är sommar till mitten av september.” För mig är det inte sommar. Det regnar och blåser och jag har behov av att känna hösten i mig, parallellt med en vardag som drar igång. Jag längtar efter klar höstluft och regniga hemmakvällar. När det är natt, och sovrumsfönstret står på glänt, och jag vaknar av att regnet slår mot rutan… då ryser jag av välbehag! Sover aldrig så bra som när det regnar.
Förändringens tid är här igen. Jag har börjat nytt jobb på 50 %, samtidigt som jag behåller mitt jobb som personlig assistent. Jag släppte taget om ett av mina timjobb efter sommaren, vilket var läskigt. Jag tycker förändring blir svårare och svårare. Jag har haft så mycket förändring i mitt liv så jag längtar efter en kontinuitet. Men det är en fin gräns mellan det beständiga och det passiviserande. Att inte förändra (trots missnöje) kan skapa passivitet. Förra veckan insåg jag hur viktigt det är att släppa taget om saker, för att nya saker ska få plats. Men det är ju svårt när det handlar om jobb och man inte vill släppa det jobb man har förrän man får något annat.
Mina tankar snurrar som vanligt kring framtida riktning vad gäller jobb. Det är någonting ouppklarat som gör att jag hela tiden går tillbaka till samma gamla tankar. Dels en längtan efter total trygghet. En känsla av trygghet för all framtid. Men jag tänker också på att möta sina rädslor, ”ta tjuren vid hornen” och allt det där. Hur vet man att en rädsla är värd att möta, när man är osäker på målet i sig? Måste man vara säker på målet egentligen? Igår började jag tänka på beslut som på en graviditet. Att vara gravid innebär att inte ha en aning om vad man ger sig in på. Jag var livrädd, men jag var gravid till slutet och jag fick ett barn, vilket jag är oändligt tacksam för. Jag var aldrig bombsäker, men jag visste att jag inte ville vara utan denna upplevelse. Nu står jag här och jag lär mig med tiden. Kanske är det så jag måste se på eventuella beslut om min framtid? Att jag inte riktigt vet vad något innebär, men att jag gör det ändå (kanske helt enkelt för att jag inte inte vill göra det) och så får jag växa in i det, med tiden?
Hur förberedd vill du vara inför beslut? Tänker du 10 år fram i tiden, eller ser du mer livet för vad det är nu och tar ett beslut utifrån det? Spännande att höra hur andra fattar beslut!
Ännu ett blogginlägg från min säng. Med en ljummen kaffe på nattduksbordet och ben som borde vilja röra på sig men trivs bäst såhär, utsträckta framför mig på lakanet.
Mitt i morgonlugnet gör jag misstaget att börja läsa andra bloggar. Jag tycker bäst om att läsa lite mindre bloggar, de som känns intima och hemmagjorda. Men jag läser också några större bloggar och tyvärr mår jag ibland dåligt av deras tillrättalagda estetik. Så lätt att jämföra sig, det sker av bara farten. Jag vet att det perfekta är en spegel som reflekterar allt hårt jobb bakom, all ångest och osäkerhet. Men det hjälps inte.
Så jag återvänder till min egen oas. Struntar i blogg-leenden och andras sociala liv. Måste stänga om mig för att inte läcka energi. Känner hur andetagen klappar mig mjukt. Tankar på det-jag-inte har och dit-jag-inte-nått rinner av mig.
Jag behöver ensamtid för att få skriva, redigera bilder och landa. När jag landar längst ner på botten av mig själv är det som att jag kan ta sats igen. Jag kan ta avstamp från den dammiga botten och hoppa uppåt igen, med ny energi. När jag inte får det där avstampet är det som att jag ständigt faller nedåt, fäktandes med armarna för att flyga uppåt. Det kan räcka med 30 minuter. Bara fötterna får känna fast jord en liten stund.
Men det är en svår tid vi lever i. Att just ha landat i sitt eget lugn, med den tillfredställelse som följer på det, och sedan tänka jag ska bara ha en liten stund för mig själv och läsa bloggar, öppna datorn och få det där lugnet raserat på mindre än en minut. Är det bara jag, eller känns det som att vissa vill att man ska bli avundsjuk på dem?
Jag får helt enkelt ta eget ansvar och hålla mig till mitt eget. Inte släppa in det andra. Då kommer nog tillfredsställelsen krypandes igen.
Jag önskar dig en fin dag ute i sommarvärlden, glöm bara inte att trä glasbubblan runt dig för skyddande effekt.
