Jag vill inte vara vilse mer

I början av det här året bestämde jag mig för att våga vara vilse. Det var någonting jag behövde. Jag behövde lyssna på den lilla rösten långt inne som ropade någonting. Därför tog jag ett uppehåll från min utbildning. Nu efter sju månader har jag insett att den rösten var tvivel. Och att tvivlet alltid kommer att finnas där. Jag kommer aldrig att bli av med mitt tvivel. Frågan är vad jag gör med livet under tiden. Jag vill inte sitta på en bänk och se hela mitt liv spelas upp framför mig, medan jag sitter ner och inte vågar ta ett endaste steg.

Jag ångrar aldrig någonting som jag har gjort, men i detta fallet är det nära. I efterhand önskar jag att jag hade stått ut i mitt tvivel och min ångest. Att jag inte hade gått in i känslorna. Att jag hade haft is i magen; inte följt mina känslor. Det är inte alltid bäst att följa känslorna, inte när man är som mig som känner miljoner saker på en dag. Skulle jag följa mina känslor hela tiden skulle jag ändra mig varje dag. Jag skulle inte våga göra någonting och jag skulle helst ligga under en filt på soffan hela dagen. Gömma mig för världen.

Men så får jag den där känslan att jag vill leva. Jag vill inte tänka, fundera, tvivla, leta. Jag vill vara. Jag vill vara mitt i livet. Jag vill leva livet medan jag lever det. Jag vill våga göra misstag. Våga bestämma mig för en sak för att upptäcka tio år senare att jag gjorde helt fel. Våga fatta helt egna beslut som ingen annan har något att säga till om. Jag är så trött på att vara rädd! Trött på att vara rädd för att fatta fel beslut, för att livet ska bli helt fel.

Och vet ni en sak? När hemska saker väl händer, då kan jag hantera det. Jag hanterar mycket hellre verkliga mardrömmar än alla mina mörka demoner. Det finns inget värre än mina skräckhistorier som viskar hemska ord till mig men som aldrig visar sig för mig. Att leva med en rädsla för framtiden. En abstrakt oro som sätter käppar i hjulet och gör att jag inte vågar leva.

Jag är så trött. Jag är så trött på att inte få vara i mitt liv. Jag vill inte vara kidnappad av min framtid längre. Snälla livet ta mig tillbaka. Ta mig i anspråk och gör så att jag inte hinner vara rädd.

Att våga vara vilse

Jag märker att det jag ständigt strävar efter i mitt liv är lugn och ro. En stilla vardag. Att bara få vara. Ju mer jag lär känna mig själv, desto mer kan jag också anpassa mitt liv efter en lugnare vardag, även om det ibland känns svårt. Jag har nästan aldrig jobbat heltid, då det är något jag inte orkar. Istället anpassar jag mitt liv efter att inte ha så mycket pengar.

Jag lär mig mer och mer när jag ska säga nej till sociala saker för att istället åka till landet. Jag lär mig mer om återhämtning; att planera in att vila efter att jag gjort någonting energikrävande. Jag kan verkligen önska att jag hade orkat mer i mitt liv. Det hade varit lättare att längta efter fart och fläkt, eftersom hela vårt samhälle strävar efter effektivitet och snabbhet. Men jag önskar mig bara lugn och ro, och det har jag alltid gjort.

Foto: Rebecca Bentliff

De senaste åren har varit år av vilsenhet. Jag har gått på två olika utbildningar och slutat på båda. Jag har bytt spår och varit rädd för min framtid. Just nu vet jag inte hur det blir med allt. Det enda jag vet är hur jag vill att mitt liv ska vara, och vad som är viktigt för mig.

En sak som alltid är med mig är mitt skapande, och det är jag så otroligt tacksam över. Att få skapa mina bilder, planera en fotografering, dela med mig av min konst, redigera i tiotals timmar. Att skriva så att fingrarna gör ont. Det lever jag för. Jag vill hela tiden utvecklas i mitt skapande och se vart det kan leda mig. Jag är så glad över att det finns områden i mitt liv där jag faktiskt är säker, speciellt i perioder då mycket annat är osäkert.

Min plan för 2017 är att våga vara vilse. Jag ska våga vara vilse och se vart det leder mig. Jag ska våga släppa taget om saker och lämna plats åt nya saker. Jag ska våga se möjligheter, även om det är läskigt. För visst är det jobbigt att vara vilse, men det är ännu jobbigare att tvinga sig själv att gå på en väg som man känner är fel.

 

 

En vilsen fundering

Hej Bloggen (och ni där bakom de gnistrande skärmarna som förhoppningsvis läser mina ord).

Just når jag inte riktigt fram. En känsla av vilsenhet. Jag vet vart jag strävar, men blir osäker på vad jag gör för att komma dit. Det går inte att komma ur sig själv. Vi är alltid fast i våra personligheter, våra malande rädslor och knarrande tankar. Du kan vara bombsäker på din sak, veta precis vart du vill, se dina drömmar med en bländande klarhet, men det kan ändå vara svårt att se vart du ska ta ditt nästa steg. I alla fall för mig. Självklart är det en naturlig del av allt, det är nog svårt att gå runt och vara tvärsäker hela tiden. Men det skulle vara så skönt att komma utanför sig själv, få sig en ordentlig titt på sitt liv ur andras ögon, få några aha-upplevelser och förstå vad det är man håller på med!