Trygghet

Är en ostmacka 

Med varmt rykande kaffe

En riktning någonstans

Ett kalas

Att någon begraver

någon annan

Trygghet är allting runtom

Öppnade dörrar och lek-sms

Trygghet är att få ner febern om natten 

med flytande paracetamol

Att dra ner stressen med en snus

Trygghet är pengar på kontot

för oförutsedda ångestdämpare som dyr yoga eller ett läppstift

Kanske en resa till någon som finns där långt bort 

Trygghet kan vara

allt som alltid finns närmast

men ibland är det inte det

och då behöver saker möbleras om

så att det blir mjukt igen

Trygghet är att allting stannar som det alltid har varit

men det gör ju aldrig det

Och kanske är det

det tryggaste av allt?

Den vita snön

Det har blivit vitt över natten. Regnmolnet i appen blev till snö. Några fåglar turas om att göra olika läten utanför sovrumsfönstret. Det är fredag, min två månaders bebis har just ätit o nu småsnarkar hon vid mitt bröst. Min sambo har ställt in en kaffe till mig, jag hör hur han pratar i köket med min fyraåring. ”Det är inte du som bestämmer det” hör jag henne säga. Sedan kommer hon in till oss i sovrummet, kryper upp till mig under täcket och hostar i armen precis som man ska. Hon pratar med ljus hög röst med bebisen och vi konstaterar hur mycket bebisen tycker om sin storasyster. ”Du är den häftigaste hon vet” säger jag. ”Tänk när vi kan leka” säger min fyraåring flera gånger om dagen. ”När du är åtta år är hon fyra” säger jag.

Hela veckan har vi varit hemma, jag och barnen. På morgnarna är jag trött. Då vill jag gömma mig och dricka varmt och krypa ner och fortsätta sova. På något sätt dras ändå dagen igång och på kvällarna kommer energin. På kvällarna har jag tagit mörka promenader. Powerwalks helt ensam, snabbare än på flera år tror jag. Ibland med en podcast i öronen, ibland med musik eller som igår helt tyst. Ett ovant rus som gör att jag känner mig fri för första gången sedan i mars förra året. Att inte vara gravid längre är nog en av de största kroppsliga frihetskänslorna jag haft. Som att bli sjuk och sedan frisk igen. Just nu har jag en oväntad längtan efter motion. Det är en härlig känsla och ännu härligare när jag bejakar den, tar på mig regnstället eller tar med mig vagnen ut och går. Jag hoppas på den. Jag hoppas på att känslan blir varaktig så att jag kan fortsätta känna energin i min kropp.

I alla fall så går den här dagen och snön ligger kvar på marken. Masthugget blir ett vinterlandskap och vi får pulsa i snö. Jag får gå ut med bebisen i selen och min fyraåring får göra snöängel och testa pulkan. Vi är nästan först i parken för det är alldeles ny snö överallt. Det lossar snö från träden och den faller som puder. ”Det pudret vi tar på bebisen är ju som florsocker” säger fyraåringen när vi fixar semlor efter utflykten. Vi gör grädden grön och rosa för det gjorde vi förra året. ”Jag är ju som Gud” säger hon. ”Jaaa…” svarar jag långsamt. ”Jo jag är ju som er hjälpreda” förklarar hon. ”Jaha!” säger jag och jag känner att hon kanske har rätt. För idag har hon sagt till mig så många gånger när jag svarar på fel sätt, hon har smällt igen dörren för att jag säger ”Okej” och hon har skrikit åt mig och sagt ”Men mamma!!” ungefär tjugo gånger med eftertryck. Och hon har hjälpt mig. Letat igenom hela lägenheten efter nappar, tröstat bebisen och kommit med varmt vatten till skötbordet.

På kvällen när vi ska sova hinner vi läsa flera Emil-sagor. Jag hinner sjunga Vargen ylar- sången och börja på Nu i ro innan vi hör det: bebisskriket. Det är hon som säger det först: ”Nu ska hon nog äta.” Jag säger att vi kan fortsätta sjunga för det kan vara så att bebisen har vaknat till och bara behöver byta blöja. Men hon är säker. Hon sätter sig upp och lyssnar. Och jag ser så tydligt hur detta är hennes tillvaro just nu. Hur hon ligger här i mörkret och hör vad som händer utanför dörren. Hör hur vi vandrar runt i lägenheten med bebisen och hör hur bebisen låter. Hur bebisens skrik bestämmer hur mycket tid hon ska få med sin mamma. ”Jo hon ska äta”, säger hon igen. Skriket hörs tydligt nu. ”Det kommer närmare” säger hon. Och så öppnas dörren och min sambo kommer in med en hungrig bebis. Och jag ammar och sedan sätter jag mig vid datorn för att äntligen få avsluta detta inlägg som jag påbörjade imorse.

Just nu



sitter jag i gula öronlappsfåtöljen och ammar min sju veckors bebis med en hemlagad varm choklad bredvid mig.

öser regnet ner och Göteborg är så mycket Göteborg som det kan vara. Milt och regnigt och faktiskt ganska mysigt.

är jag resesugen, vilket är lite ovanligt för mig. Speciellt för att jag längtar till lite varmare land. Fast allra mest längtar jag till en vintrig skidresa med våffelstopp i backen, oändlig frisk luft och kortspel i en trästuga. De skidresor vi gjorde som barn har en magisk plats i mitt minne och jag drömmer om att kunna ge mina barn det. (Och så längtar jag till Island såklart- längtar alltid till Island.)

är jag sugen på dans och fest och vin! Försöker minnas att den dagen kommer, bara inte just nu.

längtar jag efter att komma igång med någon slags träning efter mitt kejsarsnitt. Har gått powerwalks i en vecka men vill simma t.ex. Och basta! Behöver få ur mig energi.

längtar jag efter en alldeles egen stuga, lite gömd bland buskar och träd. Att sitta där en försommardag med öppet fönster och ett lätt regn utanför, bara äga tiden helt för mig själv.

Det är så typiskt den första tiden med barn. Att längtan efter allt som inte går växer sig så stor. För jag vet ju att det kommer en tid för mig igen, där det finns plats för stunder av reflektion och återhämtning. För det är ganska tufft ibland att ha så stort behov av återhämtning som jag har. Först måste jag sitta och bara titta ut genom ett fönster ett bra tag, sedan kan jag börja formulera lite mer tankar och skriva. Men det tar tid och ofta finns det inte så mycket tid. Så barnen har gjort mig till en tidsjagare. Jag blir allt skickligare på att hitta små hål att krypa in i för att samla på återhämtningsminuter.


Nu har jag just lärt mig att blogga med mobilen- så förhoppningsvis blir det lite bloggstunder under amning och när bebis sover i famnen!

Nya bilder

Sista tiden har jag gjort ett gäng nya bilder. Alla kommer från originalfoton som jag tog för flera år sedan, men som sedan har legat och dammat på mina hårddiskar. Fram tills nu! Jag älskar dessa perioder när kreativiteten väcks och jag plötsligt kan skapa nytt igen. Varje gång väcks elden inom mig och jag lovar mig själv att aldrig komma ifrån mitt skapande igen. På ett sätt är jag nog aldrig ifrån det; jag går med det i mina tankar och bilder marineras i mitt huvud. Ibland i flera år. Vissa i tio år. Men det gör ju faktiskt ingenting.

Här är ett urval av mina nya bilder. Ni kan följa mig på Flickr och Facebook och Instagram om ni vill följa just fotokonsten.

Nu när jag ser på dessa bilder tänker jag att den röda tråden är tankar. Tankar som spretar åt olika håll, vill olika saker, inre splittringar och alldeles för många överväganden. En längtan att fly undan ambivalensen, sjunka under ytan och få lite lugn och ro. Trasslet som vi alla bär med oss. Det som vi inte kommer undan.

”Race”
”Story time”
”Airing”
”Considerations”
”Tangle”

Den översta bilden ”Race” är fotad på Island, med foten av en glaciär som fond. Jag var där för att fota med min vän Victoria och vi hade två magiska veckor fulla av fotande och upptäckarglädje. På Island fotade jag också min serie ”The Sleep Project” som handlar om tillståndet mellan att vara vaken och somna.

Andra bilden ”Story time” har jag tagit på min familjs lantställe, där jag fotar en stor del av mina bilder. I samma skogsglänta har jag fotat bland annat denna bild och denna.

Tredje bilden ”Airing” är fotad i vår gamla lägenhet, en mysig tvåa på 57 kvadrat och riktigt skafferi i köket. Där tändes min passion för fotokonsten. En eld som aldrig kommer slockna 🙂

Fjärde bilden ”Considerations” är fotad i en pool på Bali. Min sambo Tomas ställde upp och var modell på ett antal bilder den resan. Den här bilden är också från Bali (självporträtt). Och denna (med Tomas som modell).

Sista bilden ”Tangle” är egentligen en extra bild som jag tog i samband med denna. Men jag har insett i efterhand att jag gillar den här bilden. Nedan ser ni den i färg också!

”Tangle”

Har också en hemsida, för den som är nyfiken 😉

Låt mig få falla i trettio minuter

Ännu ett blogginlägg från min säng. Med en ljummen kaffe på nattduksbordet och ben som borde vilja röra på sig men trivs bäst såhär, utsträckta framför mig på lakanet.

Mitt i morgonlugnet gör jag misstaget att börja läsa andra bloggar. Jag tycker bäst om att läsa lite mindre bloggar, de som känns intima och hemmagjorda. Men jag läser också några större bloggar och tyvärr mår jag ibland dåligt av deras tillrättalagda estetik. Så lätt att jämföra sig, det sker av bara farten. Jag vet att det perfekta är en spegel som reflekterar allt hårt jobb bakom, all ångest och osäkerhet. Men det hjälps inte.

Så jag återvänder till min egen oas. Struntar i blogg-leenden och andras sociala liv. Måste stänga om mig för att inte läcka energi. Känner hur andetagen klappar mig mjukt. Tankar på det-jag-inte har och dit-jag-inte-nått rinner av mig.

Jag behöver ensamtid för att få skriva, redigera bilder och landa. När jag landar längst ner på botten av mig själv är det som att jag kan ta sats igen. Jag kan ta avstamp från den dammiga botten och hoppa uppåt igen, med ny energi. När jag inte får det där avstampet är det som att jag ständigt faller nedåt, fäktandes med armarna för att flyga uppåt. Det kan räcka med 30 minuter. Bara fötterna får känna fast jord en liten stund.

Men det är en svår tid vi lever i. Att just ha landat i sitt eget lugn, med den tillfredställelse som följer på det, och sedan tänka jag ska bara ha en liten stund för mig själv och läsa bloggar, öppna datorn och få det där lugnet raserat på mindre än en minut. Är det bara jag, eller känns det som att vissa vill att man ska bli avundsjuk på dem?

Jag får helt enkelt ta eget ansvar och hålla mig till mitt eget. Inte släppa in det andra. Då kommer nog tillfredsställelsen krypandes igen.

Jag önskar dig en fin dag ute i sommarvärlden, glöm bara inte att trä glasbubblan runt dig för skyddande effekt.

Glädjefylld vilja

Ni vet ju, om ni läst här ett tag, att jag funderat mycket på beslut och riktning i livet de senaste åren. Ibland (ok ofta) googlar jag mig fram till texter/bloggar/artiklar på ämnet och i helgen hittade jag till psykosyntes och vilja. Jag ville dela denna text jag hittade på en blogg skriven av Eva Swede. Här är länk till inlägget som ni kan läsa nedan:

”Jag pratar ofta om Glädjefylld Vilja. Glädje ger energi, kreativitet och mod. Vilja ger riktning, kraft och struktur. När jag glömmer att stämma av andras önskemål med min inre kompass är det lätt att jag går vilse en stund.

Om jag ställer mig frågan om jag känner Glädje och Vilja när jag står inför en uppgift eller ett val och ger mig själv tid så kan jag ofta hitta svaret på hur jag ska agera och vad jag vill åta mig. Glädjefylld Vilja ger flow. Utan den är det svårt att hitta motivationen och genomföra det jag föresatt mig eller lovat.

Glädjefylld Vilja leder till en kärleksfull handling eftersom jag tar hänsyn till både mig själv och min omgivning. Om jag enbart lyssnar till andras vilja riskerar jag att göra våld på mig själv. Om jag enbart lyssnar till mig själv blir jag lätt egocentrisk och tappar kontakt med andras verklighet. För mig är Glädjefylld Vilja en del av självledarskapet.”

Från Eva Swedes blogg.

Kanske kan detta bli en ledtråd längs vägen?

Att ta sin kreativitet på allvar

Som vanligt blir jag inspirerad när jag läser Ulrikas blogg. Någonting om att ta sig själv på allvar, sitt skapande, sin riktning. Att våga dyka in i projekt trots att man kanske inte vet slutpunkten. Att våga haka armkrok med sina idéer, slå följe längs en slingrig stig och kanske gå vilse i en halvrutten skog. Men ändå. Att våga!

Fotolust ute på ett snötäckt fält.

Jag tycker det finns något sårbart i att ta sin kreativitet på allvar. Att vara modig nog att ägna en hel lördag (eller bara en halvtimme) åt att måla, skriva, spela in en egen låt, planera för sin egen lilla blogg med några få läsare. Att planera blogginlägg, ha en vision för sina texter och en dröm, trots att man inte är en ”stor blogg”. Att ändå följa det som lyser i skogen. Följa en längtan.

Lusten till en egen kreativ plats, för skrivande och redigerande (och godis!).

För jag kan verkligen hamna där. I träsket att inte ta sig själv på allvar. I väntan på att behöva andras bekräftelse först, innan jag kan ta det på allvar. Men i backspegeln är jag glad över att jag vågade ta min blogg på allvar för några år sedan. En längtan efter en skrivplats tog över och jag testade formen några gången innan jag hittade fram.

Nu är det läskiga att fortsätta avsätta tid, trots att detta inte är en plats för någonting ”professionellt”. Att ändå tillåta sig själv att fylla den här platsen med ord, trots att det inte är så många som läser. Det är liksom höjden av meningsskapande tänker jag. Att fastän bara en enda person läser det man skriver, så fyller själva skrivandet hela blodsystemet med glitter.

Fotolust i en glänta.

Jag tänker att det handlar om en lustfylld inställning, och att lust är någonting man kanske måste hitta tillbaka till som vuxen. Lusten är okej att bevara, trots att man måste betala räkningar, stressa iväg till jobbet och laga mat. Lusten är nog faktiskt nödvändig.

Fyra tips på sidor om andlighet och personlig utveckling

Jag kom på att jag hade en period när jag tipsade om saker här i bloggen under kategorin Inspiration & Tips. Jag tar nu upp denna mysiga tradition och skriver om fyra tips på sidor om andlighet och personlig utveckling.

1. Sofia Sivertsdotter

”Tro på det som öppnar sig när du slappnar av.”

Sofia Sivertsdotter skriver rena, varma ord som går rakt in i hjärtat. Ord om de existentiella frågorna. Ord som lugnar, väcker tillit. Som om någon stryker dig över armen och säger Vet du! Du kan vila nu, det är okej.

Ord om vikten av stillhet, att skala av och stanna upp. Att möta andra men aldrig glömma att det viktigaste är att värna sitt eget inre. Jag följer Sofia på instagram där hon delar med sig av sina texter. Sofia har släppt flera böcker och jag har just köpt hennes bok ”Älskad- vila i den du är.”

Sofias böcker är som en slags andaktsböcker. Böcker att läsa någon sida i varje dag. För mig är det precis vad jag har behövt nu i januari. Vardagsstressen har suttit som en trång tröja hela januari och då har jag behövt denna typ av ord, ord som uppmanar mig att lyssna på min själ, som en motvikt till ett samhälle som många gånger säger tvärtom. Sofia har också en meditation som heter Fri från Oro som du kan lyssna på här.

2. Morgan Harper Nichols

”May you tell the story of the mountains you climbed.”

En jag nyligen upptäckt är Morgan Harper Nichols som skriver tröstande ord på instagram och blandar text med illustrationer.

Tycker bilderna är så vackra! Hon har en podcast också som jag inte lyssnat på än. Jag älskar tanken på att människor är så generösa med sin egen livsvisdom och att internet kan hjälpa till att sprida den.

Fullmatat med texter på hennes instagram! Roligt när det är bild och text ihop tycker jag.

3. Mindful in minutes

En podcast med meditationer

En podcast på engelska med olika meditationer som du kan göra. Jag har bara lyssnat på ett avsnitt, men jag gillar det formatet med meditationer.

Någon som har bra koll på svenska sidor med kostnadsfria meditationer?

4. Tillit

”To trust is to allow life to lead and for us to follow.”

Avslutar med denna text om tillit. Tillit är mitt ledord för 2021. Så viktigt att våga slappna av i sitt liv. Inte tro att man kan kontrollera allting. Inte agera på sin rädsla och försöka styra livet. Men! Man måste jobba på tilliten.

När jag var gravid läste jag om det och det blev en ögonöppnare för mig. Att få reda på att tillit är någonting som går att odla, värna om och underhålla. Jag är inte helt upptankad på tilliten ännu, sådär som jag var när jag var barn, men jag känner oändligt mycket mer tillit nu än för ett par år sedan.

Dela gärna med dig i kommentarerna om du har fler tips!

Det var mina tips för idag! Jag är en sån som samlar på citat och vackra texter, så jag ska tänka lite oftare på att dela det med er. Speciellt brukar jag spara sidor som berör andlighet och personlig utveckling.

Nu är vi på landet och det är som att få semester från livet. Koppla bort all stress och förhålla sig till helt andra saker än hemma på vardagarna. Åh vad jag önskar att livet kunde vara mest detta och mindre sova för lite- stressa på morgonen- jobba och längta hem- stressa hem- sova för lite igen.

Men jaja, nu är jag här. Nu brinner brasan med sitt eviga knaster. Alling är så tyst att klockans sekundvisare låter högt. Ett tjockt julljus med tomtar på står kvar sedan julen och brinner i fönstret.

Sakerna är i sin ordning. Ingenting kommer och stör, därför att ingenting riktigt skulle kunna störa. Ingenting måste nämligen ske på ett visst sätt, på ett precist klockslag. Allting kan ske när det sker. Inga precisa klockslag men en tydlig rytm som följer ljus och behov. Här får brasan brinna och stjärnorna falla bäst de vill utanför fönstret. Allting är som det är och allt har sin tid.

Tiden finns inte

En gång läste jag om ett barn och en mamma som pratade om döden:

– Mamma, vad är döden?

– Det är en plats dit du kommer efter att du har levt.

– Jaha, då var jag död innan jag kom hit.

Detta tyckte jag var så fint. Döden blev plötsligt en plats, någonstans som fanns också innan livet.

Jag tänker på tid och jag läser om tid. Att allting är en enda lång evighet, ett enda långt nu. Tiden finns inte. Inte egentligen.

Alla skyndar så väldigt. Äter snabbt. Går fort. Strävar mot att effektivisera. När jag har skyndat mig i några dagar blir jag helt slut. Som i tisdags. Då behöver jag en hel dag i tystnad. Känna stillhet mot min hud, lyssna på tystnad och släppa allt allt allt för att rinna ner i evighet.

Tommy Hellsten skriver i sin bok ”Du är mer än du anar- om konsten att bli vän med sin själ” att människor en dag borde ha förstånd att stiga ut ur tiden och bli lyckliga här och nu, inte först imorgon, om en vecka eller nästa år.

Kanske är tiden samma sak som evigheten, fast i uppstyckad form? Klockan är en evighet som visar var det går att dra små streck. I varje litet ögonblick kan vi välja att kliva ut ur delarna och befinna oss i helheten igen.

Jag jäktar så mycket i perioder. För att inte tala om min inre stress med tankar på framtid och pengar. Därför är det så viktigt att jag påminner mig om evigheten och nuet. Att det kanske inte är så bråttom med allt som det känns.

När jag lyckas stanna upp är det som att en hel värld öppnar sig framför mina fötter. Som att tiden vecklas åt sidan och nuet växer fram (som en sån där snygg övergångseffekt i film). Plötsligt ser jag min egen trädgård framför mig, lysande av blommornas klara färger. Den där trädgården finns där hela tiden, men stressen, prestationen, kraven och klockan skymmer sikten.

Hela vårt samhälle är smittat av kontrollsjukan och vi kontrollerar tiden med planering. Så många med mig som försöker kontrollera sina liv. Om jag gör så, då kanske det händer, och då kanske jag kan göra såhär sedan. Så många som skjuter sina drömmar på framtiden, därför att de tror att de måste ha en massa pengar innan de kan sätta sig och skriva sin bok, odla sin trädgård eller bara TA DET LUGNT.

Jag tror att vi skulle behöva bli bättre på att leva i ovisshet, både i det lilla (att ha en oplanerad dag i kalendern) och det stora (jag vet inte vart detta leder men jag vet att jag vill testa). För den där ovissheten försvinner inte, hur mycket vi än vill. Filosofen Jonna Bornemark skriver i sin nya bok ”Horisonten finns alltid kvar”:

Tänk att det finns en horisont där ute på havet. Vid horisonten finns en ö. Jag kan åka till den ön och utforska den. Men horisonten är ju inte borta för det. Den har bara flyttat sig.

Vid varje ö väntar en ny horisont.

Jag tror att vi är så desperata efter att komma fram. Om jag bara får en kandidatexamen, en masterexamen, en doktorsexamen. Om jag bara får ett nytt jobb med högre lön. Om jag bara får tre barn, istället för två. Om jag bara ger ut den där boken.

DÅ kommer jag kunna slå mig ner, känna lugn och ro och lycka. Men vet du? Du kan slå dig ner redan nu. Du kan sätta dig i din inre trädgård och upptäcka att livet är fullständigt här och nu. Det kommer inte glimra mer om 10 år. Blommorna blir inte vackrare när du har uppnåt det du vill. Du kan fortfarande längta och drömma, men du kan njuta under tiden.

När jag börjar längta bort och känna behovet av att åka till landet, då är det nästan alltid för att jag behöver stillhet och lugn och ro. Jag drömmer mig bort till en vacker plats men egentligen längtar jag mest bort från stressen.

Det bästa jag vet är tomma dagar. Tomma tomma tomma dagar utan någonting som helst planerat. För mig är det där livet finns i sin renaste, enklaste och starkaste form.

Magiska platser

Jag har läst att man bär med sig platser man varit på, inom sig. Om du spenderade tid i ett hus på landet under sommaren när du var liten, då finns den platsen kvar i dig, med dig, genom livet.

Jag tänker att detta stämmer så väl med både platser och med människor. När du reser någonstans bär du med dig den platsen inom dig när du är hemma igen. När du träffar betydelsefulla människor bär du med dig de personerna inom dig när ni skiljs åt.

Det kan vara platser som du bara spenderat två timmar på, men som kan ge dig en trygghet, ett lugn, en känsla av samhörighet för lång tid framöver. Det finns personer som fortfarande sätter avtryck i mig, trots att det är 10 år sedan vi sågs.

Så känner jag efter att ha varit på landet i helgen. Idag strosade jag runt uppe i skogen en hel timme och fotograferade. La mig på marken och fotograferade vitmossa, tallgrenar och morgonens första solstrålar.

Sedan tog jag en cykeltur med flås och vackra krispiga fält som susade förbi mig i backarna. Det känns som att naturen har andats rakt igenom mig idag!

Nu är jag tillbaka i stan och jag känner att allt det vackra jag sett idag, det finns kvar. Fåglarnas sång och droppandet i bäcken. Det finns visserligen kvar som bilder på ett minneskort men det finns också kvar, mjukt som bomull, inne i mig.