När livet har rasat igenom en måste man våga igen

Det är en vardag innan gymnasiet är slut. Kanske 2003. Jag sitter i vårt lilla kök i lägenheten i Göteborg. Det är på den tiden Göteborgsposten är stor och bara finns i papper. Den vecklar ut sig på det svarta blanka köksbordet och tar plats. Jag är ensam, mitt på dagen. Jag brukar läsa krönikorna med stor behållning, kanske lite för stor behållning.

(Till exempel läste jag en gång ett råd om att stanna kvar i känslan. Jag minns inte om det var en psykolog eller liknande som skrivit texten, men jag minns hur det tog mig minst ett decennium att förstå skillnaden på att fastna i sina starka känslor eller bara låta de skölja över en, utan att göra motstånd. En krönika är så kort, många nyanser försvinner i tidningsformat och någonstans sitter en vilsen ungdom och suger åt sig varje ord för att få en begripligare tillvaro.)

Just denna dag, i köket, läser jag en krönika som handlar om skrivande. Jag minns inte vem som skrev den (jag tror det var en man) och jag minns inte allt som stod i den. Men jag minns en mening som verkligen gjorde intryck på mig: Krönikören vände sig till unga människor med uppmaningen att ge sig ut i livet och leva för att sedan kunna komma hem och ha någonting att skriva om. Jag minns att det stämde med min känsla och jag tog det till mig. Att jag inte skulle kunna skriva någonting omvälvande förrän jag hade gett mig ut och sett världen. Jag hade ju hittills bara sett min egen lilla del av den.

Jag älskar att vara på andra sidan nu. Att ha upplevt en massa saker ute på det stora havet för att sedan segla hemåt igen. Det är så skönt att inte längre ha behov av äventyr och ständig förnyelse. Det svåra för mig är att inte ge vika. Att inte låta livets motgångar mota bort mina skapande ambitioner. Det är så mycket verklighet ibland att det inte finns plats för någonting annat. I perioder måste man böja sig för livet utan motstånd. Men sedan, när allt är lite lugnare, måste man också våga sig upp igen för att se sig omkring, ta upp sin dator och skriva eller sin kamera och fotografera. När livet har rasat igenom en måste man våga igen.

Jag vill aldrig sluta skapa och jag vill aldrig sluta ta mitt skapande på allvar. Jag trodde att min konstnärliga kandidatexamen i fotografi, eller att jag ställde ut och sålde bilder, var med i böcker, föreläste, skulle göra att jag erövrade känslan att vara berättigad till mitt skapande en gång för alla. Men det verkar inte fungera så. Nu har jag börjat inse att det kanske är en livslång process: att ständigt karva ut en del av världen till sin egen, för att sedan kunna skapa någonting. Om och om igen. Ibland visar man upp det man har jobbat med, får beröm eller kritik. Bekräftelse, blir sedd, får kommunicera med sin omvärld. Och så börjar det om igen.

Detta är en uppmaning till mitt framtida jag: glöm inte att du äger rätten till ditt skapande. Du måste ge den till dig själv, om och om igen.

Att ta sin kreativitet på allvar

Som vanligt blir jag inspirerad när jag läser Ulrikas blogg. Någonting om att ta sig själv på allvar, sitt skapande, sin riktning. Att våga dyka in i projekt trots att man kanske inte vet slutpunkten. Att våga haka armkrok med sina idéer, slå följe längs en slingrig stig och kanske gå vilse i en halvrutten skog. Men ändå. Att våga!

Fotolust ute på ett snötäckt fält.

Jag tycker det finns något sårbart i att ta sin kreativitet på allvar. Att vara modig nog att ägna en hel lördag (eller bara en halvtimme) åt att måla, skriva, spela in en egen låt, planera för sin egen lilla blogg med några få läsare. Att planera blogginlägg, ha en vision för sina texter och en dröm, trots att man inte är en ”stor blogg”. Att ändå följa det som lyser i skogen. Följa en längtan.

Lusten till en egen kreativ plats, för skrivande och redigerande (och godis!).

För jag kan verkligen hamna där. I träsket att inte ta sig själv på allvar. I väntan på att behöva andras bekräftelse först, innan jag kan ta det på allvar. Men i backspegeln är jag glad över att jag vågade ta min blogg på allvar för några år sedan. En längtan efter en skrivplats tog över och jag testade formen några gången innan jag hittade fram.

Nu är det läskiga att fortsätta avsätta tid, trots att detta inte är en plats för någonting ”professionellt”. Att ändå tillåta sig själv att fylla den här platsen med ord, trots att det inte är så många som läser. Det är liksom höjden av meningsskapande tänker jag. Att fastän bara en enda person läser det man skriver, så fyller själva skrivandet hela blodsystemet med glitter.

Fotolust i en glänta.

Jag tänker att det handlar om en lustfylld inställning, och att lust är någonting man kanske måste hitta tillbaka till som vuxen. Lusten är okej att bevara, trots att man måste betala räkningar, stressa iväg till jobbet och laga mat. Lusten är nog faktiskt nödvändig.

Det magiska skapandet

”Birch”

Just nu

är jag så otroligt glad! För igår kände jag livet i mig.

Jag satt i mitt arbetsrum och redigerade bilder. Öppnade Photoshop och tiden flög och jag fick vingar i kontorsstolen. Klockan blev ett och två på natten och fönstren stod öppna mot sommargården.

Magiska portaler som öppnade sig runt mig. Självlysande trådar som hängde sig ner från taket och blev ett skimrande nät. Mina ögon glödde och jag lystes upp i mörkret av datorskärmen.

Att lite bildarbete kan göra så mycket. Så otroligt mycket <3

Och jag påminns om min passion och om hur viktig den är för mig. Fotandet. Bildskapandet. Min energi dubbleras så fort jag hittar tillbaka till skapandet.

Skapandet är mitt hemliga rum. Fullproppat med vitaminpiller och energiboostar. Ett rum som är helt safe och som försvarar mig mot allt. Ett rum där jag är världens största och samtidigt lätt som en fjäder. Jag är en brinnande blåval som rasar fram i regnbågsvatten.

Nu önskar jag mig att lusten ska finnas kvar. Snälla snälla lust stanna här hos mig. Du kan aldrig förgöra mig men utan dig förgör jag mig själv.

Ska man verkligen acceptera sig själv?

Jag har alltid varit en person som vill utveckla mig själv. Jag kan inte ens minnas när det började, men jag har alltid reflekterat över mig själv, min relation till andra, och mina egenskaper. Genom åren har jag utmanat mig själv, förändrat vissa egenskaper och utvecklat andra. Ibland har jag försökt att ta bort vissa egenskaper helt. Men ju äldre jag blir desto mer funderar jag över hur bra det egentligen är med självutveckling. Jag har upptäckt att personlig utveckling kan leda till att man tror att allt ska förändras och jobbas med. Någonstans måste man nog ändå nöja sig och acceptera den man är. Eller?

Jag är till exempel en person som älskar att jobba med kreativa saker. Jag älskar att skriva, att fota, att jobba med mitt företag på olika sätt. Ibland har jag känt att jag jobbar för mycket. Jag har tänkt att jag måste leva mer som andra människor. Inte fälla upp datorn sent på kvällen för att redigera en bild. Borde jag inte ringa till en kompis istället? Så i perioder har jag förträngt mina olika kreativa behov och bara varit social och gjort andra saker. Gjort saker som jag tänker att andra gör. Efter ett tag har jag känt en tomhet och varit tvungen att återuppta mina kreativa projekt. Varje gång jag börjar vara kreativ igen mår jag så otroligt bra. Det finns liksom ingenting i hela världen som kan fylla det där tomrummet som jag känner när jag inte får skapa.

Tyvärr leder mitt kreativa behov till att jag i perioder blir mindre social, och det där har jag försökt att ändra på. Men efter mer än trettio års självutveckling är jag numera så förbannat trött på att ändra på mig. Jag är så trött på att tänka att jag borde vara på ett speciellt sätt. Jag har alltid varit sådan här. Redan när jag var liten älskade jag att spendera egen tid på mitt rum och få skriva och skapa. Bara för att andra människor är mer aktiva i den ”riktiga” världen, betyder det verkligen att jag måste vara lika aktiv som dem?

Jag har bestämt mig för att börja acceptera mina olika sidor utan att försöka ändra på dem. Personlig utveckling i all ära, men jag tänker sluta utvecklas så himla mycket och acceptera den jag är istället.

Vad tänker du om det här?