Jag kan inte längre förlita mig på energitoppar

Solen lyser i Reykjavik idag. Jag sitter i lobbyn på mitt hostel. Gästerna äter frukost och bläddrar i broschyrer om Island. Jag dricker min andra kopp kaffe. Tidigare idag var jag nere i gamla hamnen och promenerade, satt i solen och tittade på bergen som jag aldrig tröttnar på. Snart kommer en buss hit för att hämta upp mig så att jag kan åka till flygplatsen för att ta planet hem igen.

Jag har varit här i fyra dagar. Jag är väldigt glad att jag åkte, men ärligt talat ska det bli så skönt att komma hem. Jag var så trött innan resan. Dagen innan jag skulle åka iväg kände jag att jag inte orkade. Jag övervägde att strunta i att åka. Men så åkte jag och tänkte att jag skulle få energi av att komma hit. Som jag fått de två andra gångerna jag har varit här. Som jag brukar få när jag gör spännande saker. Men så blev det inte. Varje dag har jag fått tvinga ut mig på olika saker.

Jag inser att jag inte längre kan förlita mig på energikickar. Förut var det så jag levde. Jag fick en enorm kick av någonting och så gick jag på den energin ett tag. Sedan tog all min energi slut och jag föll ner i ett orkeslöst hål. Med åldern (och terapi) har jag blivit mer jämn i min energi, vilket är SÅ skönt. Men nackdelen är att jag inte längre får energitoppar. Numera måste jag skapa rätt förutsättningar för mig själv. Förutsättningar som hjälper mig att få energi, att behålla energi och att använda den på rätt sätt. Det är en god insikt men den kräver också av mig att jag blir bättre på att planera mitt liv och min vardag så att jag får energi.

Som Camilla skriver: Vi har bara 100 %.

1

Ska man verkligen acceptera sig själv?

Jag har alltid varit en person som vill utveckla mig själv. Jag kan inte ens minnas när det började, men jag har alltid reflekterat över mig själv, min relation till andra, och mina egenskaper. Genom åren har jag utmanat mig själv, förändrat vissa egenskaper och utvecklat andra. Ibland har jag försökt att ta bort vissa egenskaper helt. Men ju äldre jag blir desto mer funderar jag över hur bra det egentligen är med självutveckling. Jag har upptäckt att personlig utveckling kan leda till att man tror att allt ska förändras och jobbas med. Någonstans måste man nog ändå nöja sig och acceptera den man är. Eller?

Jag är till exempel en person som älskar att jobba med kreativa saker. Jag älskar att skriva, att fota, att jobba med mitt företag på olika sätt. Ibland har jag känt att jag jobbar för mycket. Jag har tänkt att jag måste leva mer som andra människor. Inte fälla upp datorn sent på kvällen för att redigera en bild. Borde jag inte ringa till en kompis istället? Så i perioder har jag förträngt mina olika kreativa behov och bara varit social och gjort andra saker. Gjort saker som jag tänker att andra gör. Efter ett tag har jag känt en tomhet och varit tvungen att återuppta mina kreativa projekt. Varje gång jag börjar vara kreativ igen mår jag så otroligt bra. Det finns liksom ingenting i hela världen som kan fylla det där tomrummet som jag känner när jag inte får skapa.

Tyvärr leder mitt kreativa behov till att jag i perioder blir mindre social, och det där har jag försökt att ändra på. Men efter mer än trettio års självutveckling är jag numera så förbannat trött på att ändra på mig. Jag är så trött på att tänka att jag borde vara på ett speciellt sätt. Jag har alltid varit sådan här. Redan när jag var liten älskade jag att spendera egen tid på mitt rum och få skriva och skapa. Bara för att andra människor är mer aktiva i den ”riktiga” världen, betyder det verkligen att jag måste vara lika aktiv som dem?

Jag har bestämt mig för att börja acceptera mina olika sidor utan att försöka ändra på dem. Personlig utveckling i all ära, men jag tänker sluta utvecklas så himla mycket och acceptera den jag är istället.

Vad tänker du om det här?

1