Jag strösslar ögonen med Vintergatan

Årets första torsdag! Åh vad jag rider på vågen av ett nytt år. Känner livet i mig och låtsas att allting som kommer är nytt och fräscht och rent. Extra bra att 2018 började på en måndag så får man alla veckans dagar som kritvita blad att bita i!

Sedan igår har jag haft en liten svacka. Energin går i vågor. Vissa dagar vågar jag hoppas och tro på mig själv. Andra dagar faller allt ihop som ett luftslott och jag undrar vem jag är egentligen och varför jag tror att jag skulle få vara nöjd och må bra? Ibland måste jag kämpa för att känna rätten att må bra. Rätten att följa mina egna behov och viljor. Om andra gör som de vill, borde inte jag också kunna göra det, eller är de av en annan sort?

Men jag vet att det bara är en svacka och att energin kommer tillbaka. Om inte annat så lyckas jag alltid trampa igång den till sist. Hoppar upp på den rostiga cykeln och vevar igång dynamolampan. Jag försöker tänka att det alltid är värt att hoppas. Även om det går åt helvete på slutet. Det är värt modet, försöket, hoppet. Att våga. Att våga mer än att bara titta ner eller rakt fram. Ja ja, kanske snubblar jag lite oftare, men hellre blicken fäst på himlen och fullt med stjärnljus i ögonen.

 

 

Jag kan inte längre förlita mig på energitoppar

Solen lyser i Reykjavik idag. Jag sitter i lobbyn på mitt hostel. Gästerna äter frukost och bläddrar i broschyrer om Island. Jag dricker min andra kopp kaffe. Tidigare idag var jag nere i gamla hamnen och promenerade, satt i solen och tittade på bergen som jag aldrig tröttnar på. Snart kommer en buss hit för att hämta upp mig så att jag kan åka till flygplatsen för att ta planet hem igen.

Jag har varit här i fyra dagar. Jag är väldigt glad att jag åkte, men ärligt talat ska det bli så skönt att komma hem. Jag var så trött innan resan. Dagen innan jag skulle åka iväg kände jag att jag inte orkade. Jag övervägde att strunta i att åka. Men så åkte jag och tänkte att jag skulle få energi av att komma hit. Som jag fått de två andra gångerna jag har varit här. Som jag brukar få när jag gör spännande saker. Men så blev det inte. Varje dag har jag fått tvinga ut mig på olika saker.

Jag inser att jag inte längre kan förlita mig på energikickar. Förut var det så jag levde. Jag fick en enorm kick av någonting och så gick jag på den energin ett tag. Sedan tog all min energi slut och jag föll ner i ett orkeslöst hål. Med åldern (och terapi) har jag blivit mer jämn i min energi, vilket är SÅ skönt. Men nackdelen är att jag inte längre får energitoppar. Numera måste jag skapa rätt förutsättningar för mig själv. Förutsättningar som hjälper mig att få energi, att behålla energi och att använda den på rätt sätt. Det är en god insikt men den kräver också av mig att jag blir bättre på att planera mitt liv och min vardag så att jag får energi.

Som Camilla skriver: Vi har bara 100 %.

Jag tänker på samma energi som Laleh pratar om

Igår kväll låg jag och lyssnade på Värvet. Eller det var faktiskt REvärvet! Med världens bästa person- Laleh! En bit in i avsnittet skulle Laleh förklara lite kring sina drivkrafter för sin kreativitet, och pratade om sitt eget mående.

Hon beskrev en slags energi som kan bli negativ om hon inte använder den i sin kreativitet. Detta satte verkligen ord på något som jag själv har tänkt mycket på. Jag märker nämligen att jag lättare blir nedstämd när jag inte får tillräckligt med tid och utrymme för min egen kreativitet. Jag har själv funderat kring detta och kommit fram till att det finns en energi i min hjärna, som lätt blir negativ om jag inte får använda den på rätt sätt. Om jag inte får använda min kreativa energi, då blir den istället destruktiv. Jag vill egentligen inte kalla mig själv för en destruktiv person, men jag har verkligen märkt med åren att jag blir destruktiv mot mig själv när jag inte får utlopp för min kreativivet. Och den där kreativiteten är en sådan mäktig energi! För mig hjälper det inte att träna eller aktivera mig med annat. Då gör jag av med en annan typ av energi. Just den kreativa energin kan jag bara göra av med på ett sätt: genom skapande. Detta kräver att jag skapar utrymme för mig i mitt liv att vara själv. Jag måste göra rum för min kreativitet och se till att planera in tillräckligt mycket tid i mitt liv för att kunna utöva den. Om det går en längre tid utan att jag tillvaratar min kreativa energi, slutar det ofta med att jag känner mig helt dränerad och inte orkar någonting. Jag känner också en tomhet inombords.

När jag får vara kreativ, när jag får skriva och fotografera och springa runt i skogen på jakt efter den bästa platsen för ett självporträtt, då är jag lycklig. Det är som att jag är ett eget solsystem och att alla planeter ställer sig helt rätt när jag är kreativ. Detta är en välsignelse som jag är så tacksam för. Att jag har hittat min egen kreativitet. Men kanske ännu viktigare: att jag ger mig själv tillåtelse att vara kreativ. Utan att döma. Utan att hela tiden prestera. Jag vet att jag måste få utlopp för min kreativa energi om den inte ska bryta ned mig.

Vet ni! För en stund sedan tittade nästan solen fram. HUR underbart? Nu är det lite gråare ute igen. Men jag gillar det också. Det är som att landskapet går i ett enda färgschema. Inga hårda kontraster någonstans. Pastelliga, gråsmutsiga färger över fält och himmel och hav. (Ja, jag befinner mig på landet om ni undrar!)

Just nu utanför fönstret:Ser ni åkern till vänster? Älskar den där grå/beiga färgen!

Nu ska jag och min älskade lilla följeslagare promenera ner till vattnet! Kram på er!