När livet har rasat igenom en måste man våga igen

Det är en vardag innan gymnasiet är slut. Kanske 2003. Jag sitter i vårt lilla kök i lägenheten i Göteborg. Det är på den tiden Göteborgsposten är stor och bara finns i papper. Den vecklar ut sig på det svarta blanka köksbordet och tar plats. Jag är ensam, mitt på dagen. Jag brukar läsa krönikorna med stor behållning, kanske lite för stor behållning.

(Till exempel läste jag en gång ett råd om att stanna kvar i känslan. Jag minns inte om det var en psykolog eller liknande som skrivit texten, men jag minns hur det tog mig minst ett decennium att förstå skillnaden på att fastna i sina starka känslor eller bara låta de skölja över en, utan att göra motstånd. En krönika är så kort, många nyanser försvinner i tidningsformat och någonstans sitter en vilsen ungdom och suger åt sig varje ord för att få en begripligare tillvaro.)

Just denna dag, i köket, läser jag en krönika som handlar om skrivande. Jag minns inte vem som skrev den (jag tror det var en man) och jag minns inte allt som stod i den. Men jag minns en mening som verkligen gjorde intryck på mig: Krönikören vände sig till unga människor med uppmaningen att ge sig ut i livet och leva för att sedan kunna komma hem och ha någonting att skriva om. Jag minns att det stämde med min känsla och jag tog det till mig. Att jag inte skulle kunna skriva någonting omvälvande förrän jag hade gett mig ut och sett världen. Jag hade ju hittills bara sett min egen lilla del av den.

Jag älskar att vara på andra sidan nu. Att ha upplevt en massa saker ute på det stora havet för att sedan segla hemåt igen. Det är så skönt att inte längre ha behov av äventyr och ständig förnyelse. Det svåra för mig är att inte ge vika. Att inte låta livets motgångar mota bort mina skapande ambitioner. Det är så mycket verklighet ibland att det inte finns plats för någonting annat. I perioder måste man böja sig för livet utan motstånd. Men sedan, när allt är lite lugnare, måste man också våga sig upp igen för att se sig omkring, ta upp sin dator och skriva eller sin kamera och fotografera. När livet har rasat igenom en måste man våga igen.

Jag vill aldrig sluta skapa och jag vill aldrig sluta ta mitt skapande på allvar. Jag trodde att min konstnärliga kandidatexamen i fotografi, eller att jag ställde ut och sålde bilder, var med i böcker, föreläste, skulle göra att jag erövrade känslan att vara berättigad till mitt skapande en gång för alla. Men det verkar inte fungera så. Nu har jag börjat inse att det kanske är en livslång process: att ständigt karva ut en del av världen till sin egen, för att sedan kunna skapa någonting. Om och om igen. Ibland visar man upp det man har jobbat med, får beröm eller kritik. Bekräftelse, blir sedd, får kommunicera med sin omvärld. Och så börjar det om igen.

Detta är en uppmaning till mitt framtida jag: glöm inte att du äger rätten till ditt skapande. Du måste ge den till dig själv, om och om igen.

Att ta sin kreativitet på allvar

Som vanligt blir jag inspirerad när jag läser Ulrikas blogg. Någonting om att ta sig själv på allvar, sitt skapande, sin riktning. Att våga dyka in i projekt trots att man kanske inte vet slutpunkten. Att våga haka armkrok med sina idéer, slå följe längs en slingrig stig och kanske gå vilse i en halvrutten skog. Men ändå. Att våga!

Fotolust ute på ett snötäckt fält.

Jag tycker det finns något sårbart i att ta sin kreativitet på allvar. Att vara modig nog att ägna en hel lördag (eller bara en halvtimme) åt att måla, skriva, spela in en egen låt, planera för sin egen lilla blogg med några få läsare. Att planera blogginlägg, ha en vision för sina texter och en dröm, trots att man inte är en ”stor blogg”. Att ändå följa det som lyser i skogen. Följa en längtan.

Lusten till en egen kreativ plats, för skrivande och redigerande (och godis!).

För jag kan verkligen hamna där. I träsket att inte ta sig själv på allvar. I väntan på att behöva andras bekräftelse först, innan jag kan ta det på allvar. Men i backspegeln är jag glad över att jag vågade ta min blogg på allvar för några år sedan. En längtan efter en skrivplats tog över och jag testade formen några gången innan jag hittade fram.

Nu är det läskiga att fortsätta avsätta tid, trots att detta inte är en plats för någonting ”professionellt”. Att ändå tillåta sig själv att fylla den här platsen med ord, trots att det inte är så många som läser. Det är liksom höjden av meningsskapande tänker jag. Att fastän bara en enda person läser det man skriver, så fyller själva skrivandet hela blodsystemet med glitter.

Fotolust i en glänta.

Jag tänker att det handlar om en lustfylld inställning, och att lust är någonting man kanske måste hitta tillbaka till som vuxen. Lusten är okej att bevara, trots att man måste betala räkningar, stressa iväg till jobbet och laga mat. Lusten är nog faktiskt nödvändig.

Tiden i en drömbubbla

drömbubbla

Jag sitter i min drömbubbla. Läser, skriver, dricker kaffe. Lyssnar på lugn pianomusik. Drömmarna får sväva fritt och det är bara jag som bestämmer. Ibland går det långt mellan gångerna, men varje gång jag kliver in i min egen sfär blir jag så tacksam. Det är som att dyka ner i en glittrande sjö, simma till botten, öppna munnen och låta det självlysande vattnet fylla lungorna. Som att dricka energi och inspiration. En lyckokänsla.

drömbubbla

Känner du igen känslan? Gör du något speciellt för att uppnå den? För mig kan det vara att skriva, fota eller spela piano. Den känslan uppkommer aldrig med andra människor. En förutsättning för att känslan ska uppstå är att jag är själv. Jag måste andas utan hinder. Vila i mig själv.

När jag tillåter mig att sjunka ner i mitt inre kan jag känna själen läka. Jag ser hur mina sår växer ihop. Hur mina blåmärken tynar bort och mörkret skingras. Åh vad jag är tacksam att ha en fristad. Ett hemligt rum med stjärnor i taket och en världskarta som jag kan rita om hur jag vill.

Jag tänker på samma energi som Laleh pratar om

Igår kväll låg jag och lyssnade på Värvet. Eller det var faktiskt REvärvet! Med världens bästa person- Laleh! En bit in i avsnittet skulle Laleh förklara lite kring sina drivkrafter för sin kreativitet, och pratade om sitt eget mående.

Hon beskrev en slags energi som kan bli negativ om hon inte använder den i sin kreativitet. Detta satte verkligen ord på något som jag själv har tänkt mycket på. Jag märker nämligen att jag lättare blir nedstämd när jag inte får tillräckligt med tid och utrymme för min egen kreativitet. Jag har själv funderat kring detta och kommit fram till att det finns en energi i min hjärna, som lätt blir negativ om jag inte får använda den på rätt sätt. Om jag inte får använda min kreativa energi, då blir den istället destruktiv. Jag vill egentligen inte kalla mig själv för en destruktiv person, men jag har verkligen märkt med åren att jag blir destruktiv mot mig själv när jag inte får utlopp för min kreativivet. Och den där kreativiteten är en sådan mäktig energi! För mig hjälper det inte att träna eller aktivera mig med annat. Då gör jag av med en annan typ av energi. Just den kreativa energin kan jag bara göra av med på ett sätt: genom skapande. Detta kräver att jag skapar utrymme för mig i mitt liv att vara själv. Jag måste göra rum för min kreativitet och se till att planera in tillräckligt mycket tid i mitt liv för att kunna utöva den. Om det går en längre tid utan att jag tillvaratar min kreativa energi, slutar det ofta med att jag känner mig helt dränerad och inte orkar någonting. Jag känner också en tomhet inombords.

När jag får vara kreativ, när jag får skriva och fotografera och springa runt i skogen på jakt efter den bästa platsen för ett självporträtt, då är jag lycklig. Det är som att jag är ett eget solsystem och att alla planeter ställer sig helt rätt när jag är kreativ. Detta är en välsignelse som jag är så tacksam för. Att jag har hittat min egen kreativitet. Men kanske ännu viktigare: att jag ger mig själv tillåtelse att vara kreativ. Utan att döma. Utan att hela tiden prestera. Jag vet att jag måste få utlopp för min kreativa energi om den inte ska bryta ned mig.

Vet ni! För en stund sedan tittade nästan solen fram. HUR underbart? Nu är det lite gråare ute igen. Men jag gillar det också. Det är som att landskapet går i ett enda färgschema. Inga hårda kontraster någonstans. Pastelliga, gråsmutsiga färger över fält och himmel och hav. (Ja, jag befinner mig på landet om ni undrar!)

Just nu utanför fönstret:Ser ni åkern till vänster? Älskar den där grå/beiga färgen!

Nu ska jag och min älskade lilla följeslagare promenera ner till vattnet! Kram på er!

 

 

 

Att få vara kreativ

Att vara kreativ handlar så mycket om att tillåta sig själv. Du måste tillåta dig själv att skapa för att verkligen kunna göra det. Detta upptäckte jag när jag satte igång på allvar med mitt fotograferande 2011. Innan dess gick jag runt och liksom väntade på något. Jag kom aldrig igång. Jag hade en fantasi om att skapa. Om att vara en person som skapade mycket. En person som vågade. Jag såg på andra utifrån och tyckte att de verkade så tuffa. De bara gjorde grejjer som de sedan visade upp. De som bara gjorde musik som de laddade upp på internet. Hur vågade de? Jag kunde inte identifiera mig med alla kreativa personer som fanns runtomkring mig (och det var många!) Jag hade lyckats bestämma att jag ”inte var en sådan”. Jag var inte en sådan som ”var snygg, naturligt bra på något och dessutom självsäker nog att visa upp det jag gjort.” Ja… så tänkte jag faktiskt! För lite mer än tio år sedan var det så jag såg på världen. Jag tänkte att man är på ett visst sätt och att det som andra gör, det gör de för att de är annorlunda än jag. Jag tänkte alltså tvärtemot devisen: ”Kan hon så kan jag.” Jag tänkte: ”Kan hon så kan inte jag.”

Senare, när jag sökte till Fotohögskolan och inte kom in, förstod jag att det var tillstånd jag väntade på. I min värld hade de där lyckade, kreativa, självsäkra personerna fått ett fett brev från kungen som gav dem tillstånd att göra precis vad som helst. När jag inte kom in på Fotohögskolan blev jag chockad. Jag föll ner i ett svart hål och bara grät. Men ganska snart tog jag mig ur det. Det som gjorde att jag lyckades vända det var insikten att jag inte behövde deras tillstånd. Jag behövde inte skolans tillstånd för att skapa. Jag kunde skapa ändå! Att jag inte kom in på Fotohögskolan var faktiskt det som fick mig att sluta vänta. Jag slutade vänta på det där jäkla tillståndet och bara körde ändå.

Du bestämmer själv vem du vill vara. Du är inte statisk. Du är inte bara på ett sätt. Du är inte född med ett antal egenskaper som inte kan förändras. Det handlar så mycket om att bestämma vilka egenskaper du vill jobba på. Mitt nästa steg nu är att förstå att jag kan vara en sådan som inte ger upp. En sådan som Underbara Clara skriver om på sin blogg. Jag har på något sätt gått och väntat på att förstå om jag är rätt person för att förverkliga vissa drömmar som jag har. Som om det finns ett fel och ett rätt och att jag bara måste vänta tillräckligt länge tills svaret kommer. Men det har börjat växa i mig att jag faktiskt bara ska bestämma mig för hur jag vill vara. Jag vill vara en sådan som inte ger upp. Jag vill vara en sådan som tar mig igenom de tuffa tiderna och håller ut på min väg. Jag vill inte vika mig för stormen.

Vem vill du vara?

 

Den underbara kreativiteten och två självporträtt

Beata Rydén 2015

Idag har jag haft en dag full med energi. Jag gick upp på morgonen och såg att solen lyste utanför fönstret. Jag tog med mig datorn och vandrade ner till ett café i Linnéstan med min dator, anteckningsbok och en tidning. Jag köpte en liten frukost med en macka och en telatte. Jag hade en sån underbar känsla i kroppen. Solen lyste upp alla hus och människor och det kändes som att bli pånyttfödd.

Påvägen hem från cafét köpte jag med min en stor röd ros som jag ska fotografera för en bild. Jag har nämligen fått ett väldigt roligt uppdrag som jag ska börja jobba med den här veckan. Jag blir alldeles lycklig bara av att tänka på det, eftersom denna typ av uppdrag är lite av min dröm. Det är ingenting speciellt stort eller så, men det är helt i linje med mig! Jag vill inte berätta så mycket ännu, men längtar efter att få dela med mig av det!

Sedan gick jag in i min underbara studio och tog lite vanliga självporträtt mot den vita väggen. Jag tänkte att jag bara skulle ta ett helt vanligt porträtt att lägga ut på min facebook-sida, men såklart fastnade jag i några timmar med att redigera två av bilderna haha!

I den översta bilden ser ni mig omgiven av några konstiga maneter som jag fotade i somras. Är det någon som har sett sådana förut? Jag blev väldigt fascinerad av dem. De lyste i olika färger och var fantastiskt vackra. I bilden under har jag helt enkelt klippt in en stjärnhimmel bakom mig 😀

Det är härligt när kreativiteten slår till, och det är underbart att bara få följa den, utan krav eller tankar på resultat. Idag var en sådan dag.

Beata Rydén 2015