Jag sitter i min säng med en ljummen kaffe på nattduksbordet. In genom fönstret strömmar barnens röster från gården. Klockan är strax efter tio en lördag förmiddag.
Mina tankar virvlar som tankar gör mest, men efter en timmes stillhet har de börjat landa på marken. Som torra fjolårslöv som blåst upp i vårvinden och släppts ner igen, med en ny ordning.
Jag tänker på det jag tänker på mest: tvivel. Och jag längtar efter att denna del i mitt liv ska vara över. Detta långa kapitel av tvivel och ambivalens. Det har varit år av att bära på en tung väska, med ett bagage av gamla kläder som jag egentligen borde slänga. En känsla av att göra allting mer tungrott än vad det egentligen är. Att bära på hinder som egentligen kan sättas ned och glömmas bort.
För om något är jag trött på plan B, plan C och D och F och G. Varför måste jag bära på alla scenarior i mitt huvud? Varför får jag inte leva livet framlänges, som jag faktiskt gjorde en gång? Varför måste jag vara smartare än andra? Varför måste jag ta de perfekta besluten? Kanske är det okej att ta lite halvdana beslut framöver. Sådant som inte blir perfekt, men kanske inte heller katastrof.
Jag testar ett nytt förhållningssätt till alltihop: Kanske är det bara sådan jag är? Ambivalensen. Kanske finns det en fin sida av den också? Kanske är jag en sådan som kan tänka mig tusen saker, som är öppen för så mycket nytt att jag kan se mig själv i nästan vad som helst. En som har lätt för att lära mig nytt och som kan testa på mycket olika. En som har lätt för förändring men desto svårare för stagnation. En rädsla för att fastna, bli ofri, fångad.
Kanske är det en kombination av att vara bra på olika saker, vara öppen för nästan allt i tanken men samtidigt vara orolig för konsekvenserna och den egna tillräckligheten.
För hur ska jag orka ha ett jobb att gå till varje dag? Jag måste väl kunna jobba hemifrån, när jag mår som sämst, för att slippa sjukskriva mig. En rädsla att inte ha kraften, energin och orken. En insikt om mitt högkänsliga drag som i perioder fått för mycket plats. Det måste finnas en balans mellan att vara medveten om sina sensitiva drag och samtidigt inte hindra sig själv i onödan. Inte låta gamla utmattningar ligga i vägen för det nya som behöver få plats.
Insikterna finns inte i tanken, de finns i görandet. I att göra, ompröva, våga, inte våga och prova igen. Insikterna kanske kan skrivas fram med orden, med en kaffekopp i handen, men jag tror inte att det är här de görs. Jag tror att insikterna föds i mötet med verkligheten. Jag tror att nya vägar endast visar sig när man går på en väg. Det går inte att förutse saker så som jag en gång trodde.
Jag längtar efter en känsla av rörelse. Både fysisk rörelse- promenader och träning och dans. Men också mental rörelse. En känsla av att inte stanna upp och fundera. Utan istället göra.
En blogg är så mycket introspektion. Jag vet ju att det kan bli för mycket av det. Hur livet inte kan levas inuti en själv. Hur livet faktiskt levs utanför. I den riktiga världen. Men så länge jag ser till att befinna mig därute, så tänker jag alltid komma tillbaka hit.
(Jag tror det känns som att jag måste våga igen. Lätta ankar och se vart jag hamnar. Släppa ner den sten jag bär på för att se vart stegen bär när de får vara lätta.)
Så mycket igenkänning i det du skriver. Ibland känns det som en börda att vara högkänslig, samtidigt som det kan vara en välsignelse andra gånger.
Beklagar att höra om dina föräldrars bortgång, och din utmattning <3
Men väldigt fint att få höra hur din mamma slutade vara rädd. Sådan underbar frihet att få känna i slutet av sitt liv!
Ja, oro är väl en del av livet. Det är väl bara det att man måste försöka se till att den inte hindrar för mycket. Jag minns tillbaka på hela min barndom utan vidare oro och försöker vandra mot det. Tack <3 Så roligt att du läser!
Sådär lät det i mitt huvud en gång i tiden. Typ. Min mamma var orolig för precis allt, men några månader innan hon gick bort slutade hon vara rädd. Det var magiskt. Min känsliga, empatiska, smarta, hjälpsamma, driftiga, hantverkskunniga, sorgsna mamma. Att lämna sängen var inte längre möjligt, men hon levde. Många av alla de personer hon genom åren hjälpt på olika sätt vallfärdade till henne och hon levde. Själv blev jag utmattad efter hennes död (min far hade gått bort tidigare samma år), men efter läkning lever jag också. Oro tillhör livet, att ha ett rikt inre liv är spännande och givande, men också utmattande. Hoppas du hittar en grundad väg framåt där tankarna får vara med och ge dig lyftkraft!
Vad fint att höra <3 Och usch va svårt det kan vara alltså! Som du skriver- att leva med flera alternativ framåt. Jag tror man blir väldigt trött av det. Att ständigt bära runt på olika tänkbara scenarion i sitt huvud. Jag tror också att det går att relatera till denna känsla, oavsett vad det handlar om. Man vill ha kontroll över en framtid som egentligen är helt oviss.
Jag är glad att du är här och läser <3 Läser din!
Blev mycket berörd av denna skildring av tvivel och trötthet på det, att alltid leva med flera alternativ framåt och kanske aldrig satsa på något fullt ut? Våra ingångar i det här är nog helt olika, men jag är helt ny på din blogg och vet inte så noga.
Ser fram emot att läsa mer!