Glädjefylld vilja

Ni vet ju, om ni läst här ett tag, att jag funderat mycket på beslut och riktning i livet de senaste åren. Ibland (ok ofta) googlar jag mig fram till texter/bloggar/artiklar på ämnet och i helgen hittade jag till psykosyntes och vilja. Jag ville dela denna text jag hittade på en blogg skriven av Eva Swede. Här är länk till inlägget som ni kan läsa nedan:

”Jag pratar ofta om Glädjefylld Vilja. Glädje ger energi, kreativitet och mod. Vilja ger riktning, kraft och struktur. När jag glömmer att stämma av andras önskemål med min inre kompass är det lätt att jag går vilse en stund.

Om jag ställer mig frågan om jag känner Glädje och Vilja när jag står inför en uppgift eller ett val och ger mig själv tid så kan jag ofta hitta svaret på hur jag ska agera och vad jag vill åta mig. Glädjefylld Vilja ger flow. Utan den är det svårt att hitta motivationen och genomföra det jag föresatt mig eller lovat.

Glädjefylld Vilja leder till en kärleksfull handling eftersom jag tar hänsyn till både mig själv och min omgivning. Om jag enbart lyssnar till andras vilja riskerar jag att göra våld på mig själv. Om jag enbart lyssnar till mig själv blir jag lätt egocentrisk och tappar kontakt med andras verklighet. För mig är Glädjefylld Vilja en del av självledarskapet.”

Från Eva Swedes blogg.

Kanske kan detta bli en ledtråd längs vägen?

Farmor säger att det inte är viljans fel

Kan jag lita på min längtan? Vågar jag kroka fast i min vilja?

Vågar jag släppa fram min längtan, min lust, kärlek, passion, trots att det en gång blivit så fel?

Farmor säger till mig: Det är aldrig fel på kärleken, på viljan. Saker händer. Saker blir fel. Men det är inte viljan det är fel på. Ibland blir livet på ett annat sätt. Vi kan inte kontrollera eller hindra dåliga saker från att hända.

Som en kärlek. Om en relation tar slut finns kärleken kvar. Om en människa dör, finns kärleken kvar. Om en relation inte fungerar, så var det inte ens egen kärlek det var fel på, men det blev fel. Det betyder inte att man ska sluta lita på sin känsla, på sin kärlek, på sig själv. Känslan av kärlek/lust/vija/längtan/passion är inte fel, trots att omständigheterna är det.

Vi kan bevara vår längtan. Vi kan sikta mot ett mål, nå dit och sedan komma på att vi inte ville dit, egentligen. Kanske var det någon annans dröm vi följde hela tiden? Men längtan var aldrig fel. Längtan, vilja, kärlek! kan aldrig vara fel. Vi måste bara styra om vår kurs ibland.

Jag längtar efter att styra kursen efter min vilja igen. Vart längtar du?

Att ta sin kreativitet på allvar

Som vanligt blir jag inspirerad när jag läser Ulrikas blogg. Någonting om att ta sig själv på allvar, sitt skapande, sin riktning. Att våga dyka in i projekt trots att man kanske inte vet slutpunkten. Att våga haka armkrok med sina idéer, slå följe längs en slingrig stig och kanske gå vilse i en halvrutten skog. Men ändå. Att våga!

Fotolust ute på ett snötäckt fält.

Jag tycker det finns något sårbart i att ta sin kreativitet på allvar. Att vara modig nog att ägna en hel lördag (eller bara en halvtimme) åt att måla, skriva, spela in en egen låt, planera för sin egen lilla blogg med några få läsare. Att planera blogginlägg, ha en vision för sina texter och en dröm, trots att man inte är en ”stor blogg”. Att ändå följa det som lyser i skogen. Följa en längtan.

Lusten till en egen kreativ plats, för skrivande och redigerande (och godis!).

För jag kan verkligen hamna där. I träsket att inte ta sig själv på allvar. I väntan på att behöva andras bekräftelse först, innan jag kan ta det på allvar. Men i backspegeln är jag glad över att jag vågade ta min blogg på allvar för några år sedan. En längtan efter en skrivplats tog över och jag testade formen några gången innan jag hittade fram.

Nu är det läskiga att fortsätta avsätta tid, trots att detta inte är en plats för någonting ”professionellt”. Att ändå tillåta sig själv att fylla den här platsen med ord, trots att det inte är så många som läser. Det är liksom höjden av meningsskapande tänker jag. Att fastän bara en enda person läser det man skriver, så fyller själva skrivandet hela blodsystemet med glitter.

Fotolust i en glänta.

Jag tänker att det handlar om en lustfylld inställning, och att lust är någonting man kanske måste hitta tillbaka till som vuxen. Lusten är okej att bevara, trots att man måste betala räkningar, stressa iväg till jobbet och laga mat. Lusten är nog faktiskt nödvändig.

En väv av historia

Klockan är efter nio på kvällen och luften är ljummen. Idag blev det vår. Riktig vårsol, varmrosa körsbärsblomsknoppar och vind som inte är kall. Jag promenerar fort med hunden, stannar upp när hon vill nosa men inte för länge och inte för många cirklar i marken. Inte idag. För jag vill ut med min energi och jag vill röra mig framåt, andas klar marsluft ner i lungorna.

Jag tänker på ett samtal som sårade mig. En liten grej som sätter sig som en tagg. Stör. En tagg som får mig att se tillbaka på hur det varit förut. Jag tänker att jag går runt med ett nät av historia runt mig. Att mitt liv är en spindelväv som vilar runt min kropp. En väv av händelser, relationer, erfarenheter. En väv med triggerpunkter som gör det lätt att sätta igång stress, irritation, ilska, ledsenhet. Känslor som gör mig förbannad och som jag inte vill ha. Jobbar med acceptansen, det är okej att känna sig sårbar, sårad, besviken. Men det är också okej att vila i det. Inte blåsa upp det, bestrida det.

Och jag pratar med min bror som kommit över på middag. 20 minuters samtal kan ge så mycket lättnad! Att dra ur sig sina tankar som Dumbledore och lägga dem i minnessållet. SÅ värt att prata, alltid!

Och så börjar till och med jag längta efter en fika med en kompis, en spontan släktmiddag, en fest med vinglas och vingliga skor.

Fyra tips på sidor om andlighet och personlig utveckling

Jag kom på att jag hade en period när jag tipsade om saker här i bloggen under kategorin Inspiration & Tips. Jag tar nu upp denna mysiga tradition och skriver om fyra tips på sidor om andlighet och personlig utveckling.

1. Sofia Sivertsdotter

”Tro på det som öppnar sig när du slappnar av.”

Sofia Sivertsdotter skriver rena, varma ord som går rakt in i hjärtat. Ord om de existentiella frågorna. Ord som lugnar, väcker tillit. Som om någon stryker dig över armen och säger Vet du! Du kan vila nu, det är okej.

Ord om vikten av stillhet, att skala av och stanna upp. Att möta andra men aldrig glömma att det viktigaste är att värna sitt eget inre. Jag följer Sofia på instagram där hon delar med sig av sina texter. Sofia har släppt flera böcker och jag har just köpt hennes bok ”Älskad- vila i den du är.”

Sofias böcker är som en slags andaktsböcker. Böcker att läsa någon sida i varje dag. För mig är det precis vad jag har behövt nu i januari. Vardagsstressen har suttit som en trång tröja hela januari och då har jag behövt denna typ av ord, ord som uppmanar mig att lyssna på min själ, som en motvikt till ett samhälle som många gånger säger tvärtom. Sofia har också en meditation som heter Fri från Oro som du kan lyssna på här.

2. Morgan Harper Nichols

”May you tell the story of the mountains you climbed.”

En jag nyligen upptäckt är Morgan Harper Nichols som skriver tröstande ord på instagram och blandar text med illustrationer.

Tycker bilderna är så vackra! Hon har en podcast också som jag inte lyssnat på än. Jag älskar tanken på att människor är så generösa med sin egen livsvisdom och att internet kan hjälpa till att sprida den.

Fullmatat med texter på hennes instagram! Roligt när det är bild och text ihop tycker jag.

3. Mindful in minutes

En podcast med meditationer

En podcast på engelska med olika meditationer som du kan göra. Jag har bara lyssnat på ett avsnitt, men jag gillar det formatet med meditationer.

Någon som har bra koll på svenska sidor med kostnadsfria meditationer?

4. Tillit

”To trust is to allow life to lead and for us to follow.”

Avslutar med denna text om tillit. Tillit är mitt ledord för 2021. Så viktigt att våga slappna av i sitt liv. Inte tro att man kan kontrollera allting. Inte agera på sin rädsla och försöka styra livet. Men! Man måste jobba på tilliten.

När jag var gravid läste jag om det och det blev en ögonöppnare för mig. Att få reda på att tillit är någonting som går att odla, värna om och underhålla. Jag är inte helt upptankad på tilliten ännu, sådär som jag var när jag var barn, men jag känner oändligt mycket mer tillit nu än för ett par år sedan.

Dela gärna med dig i kommentarerna om du har fler tips!

Det var mina tips för idag! Jag är en sån som samlar på citat och vackra texter, så jag ska tänka lite oftare på att dela det med er. Speciellt brukar jag spara sidor som berör andlighet och personlig utveckling.

Nu är vi på landet och det är som att få semester från livet. Koppla bort all stress och förhålla sig till helt andra saker än hemma på vardagarna. Åh vad jag önskar att livet kunde vara mest detta och mindre sova för lite- stressa på morgonen- jobba och längta hem- stressa hem- sova för lite igen.

Men jaja, nu är jag här. Nu brinner brasan med sitt eviga knaster. Alling är så tyst att klockans sekundvisare låter högt. Ett tjockt julljus med tomtar på står kvar sedan julen och brinner i fönstret.

Sakerna är i sin ordning. Ingenting kommer och stör, därför att ingenting riktigt skulle kunna störa. Ingenting måste nämligen ske på ett visst sätt, på ett precist klockslag. Allting kan ske när det sker. Inga precisa klockslag men en tydlig rytm som följer ljus och behov. Här får brasan brinna och stjärnorna falla bäst de vill utanför fönstret. Allting är som det är och allt har sin tid.

Mina minnen från en magisk plats

Just nu är jag på landet. Här blir jag närvarande. Här ser jag himlen. Jag känner luften och smeker fingrarnas hud mot skrovlig björkbark när jag går i skogen. På natten gnistrar stjärnorna ovanför vårt hus. Det går bra att trycka näsan mot fönstret för att se hur det glimmar i mörkret.

Jag har många minnen från vinternätter då jag har suttit under stjärnorna och önskat. Jag har tagit ut liggunderlag och legat under stjärnorna, sådär som jag aldrig skulle göra i stan. Folk tar inte med sig liggunderlag ut på gården i stan för att titta på stjärnorna.

Igår åkte vi pulka i orörd snö. På helt otympliga berg som man måste styra rätt på för att inte köra ner för kanten. Sedan lagade vi lasagne, drack te och ordnade brasa. Torkade av porslinet med papper innan diskningen därför att vattnet är avstängt.

Mina ögon bländas av solblandad snö. Att platser kan sitta kvar djupt inne i en, som jag skrev i detta inlägg, det känns mer och mer sant. Platser, minnen och människor som tillsammans skapar ett nät av levda upplevelser att se tillbaka på.

Längtans lugn

En dag i vecka fem är jag hemma sjuk. Dagen vecklas ut till en tyst dag i avskildhet. En sån där dag som går i evighetens tecken. En dag när jag får vakna, äta frukost, säga hejdå till familjen, och sedan fylla på min kaffekopp och lägga mig under täcket igen. Gömma mig för världen och samtidigt känna hela livet spritta inne i kroppen. Ett längtans lugn!

Jag bor i sängen hela dagen. Bor i sängen med min kaffe och min anteckningsbok. De små hårddiskarna i blått och svart ligger på kudden. Minneskortläsaren ligger halvt under täcket. Canon 5d mark iii ligger på sidan med sitt 100 mm macro 2.8 ifall jag skulle se en fågel utanför fönstret.

För jag har visst blivit fågelfotograf! Utan ett endaste bra teleobjektiv har jag nu börjat lura på fåglarna genom fönstret. Trädet är alldeles för långt bort och fåglarna blir pyttesmå på bilderna så att jag måste beskära nästan hela bilden, men jag ser det som en långsam väg framåt mot att väcka den naturfotograf som ligger i mig och sover.

Kanske att jag byter plats nån gång för att dricka kaffet med den skummade havremjölken i en gul fåtölj. Bara för att stirra in i datorskärmen i ett annat rum ett litet slag.

Jag spenderar dagen så. Halvt utsträckt på sängen, eller i en fåtölj, med små avbrott för fotograferande. Mina fingrar svävar fram och tillbaka över den lilla styrplattan på min laptop, för att redigera kurvor och nyanser i Photoshop.

Det var nog längesedan jag ägnade så här mycket tid till fotograferandet. Blev så upptagen av vardagens magi och mina egna fantasier. Världen blir så mycket vackrare när det finns tid för kreativitet!

Tiden finns inte

En gång läste jag om ett barn och en mamma som pratade om döden:

– Mamma, vad är döden?

– Det är en plats dit du kommer efter att du har levt.

– Jaha, då var jag död innan jag kom hit.

Detta tyckte jag var så fint. Döden blev plötsligt en plats, någonstans som fanns också innan livet.

Jag tänker på tid och jag läser om tid. Att allting är en enda lång evighet, ett enda långt nu. Tiden finns inte. Inte egentligen.

Alla skyndar så väldigt. Äter snabbt. Går fort. Strävar mot att effektivisera. När jag har skyndat mig i några dagar blir jag helt slut. Som i tisdags. Då behöver jag en hel dag i tystnad. Känna stillhet mot min hud, lyssna på tystnad och släppa allt allt allt för att rinna ner i evighet.

Tommy Hellsten skriver i sin bok ”Du är mer än du anar- om konsten att bli vän med sin själ” att människor en dag borde ha förstånd att stiga ut ur tiden och bli lyckliga här och nu, inte först imorgon, om en vecka eller nästa år.

Kanske är tiden samma sak som evigheten, fast i uppstyckad form? Klockan är en evighet som visar var det går att dra små streck. I varje litet ögonblick kan vi välja att kliva ut ur delarna och befinna oss i helheten igen.

Jag jäktar så mycket i perioder. För att inte tala om min inre stress med tankar på framtid och pengar. Därför är det så viktigt att jag påminner mig om evigheten och nuet. Att det kanske inte är så bråttom med allt som det känns.

När jag lyckas stanna upp är det som att en hel värld öppnar sig framför mina fötter. Som att tiden vecklas åt sidan och nuet växer fram (som en sån där snygg övergångseffekt i film). Plötsligt ser jag min egen trädgård framför mig, lysande av blommornas klara färger. Den där trädgården finns där hela tiden, men stressen, prestationen, kraven och klockan skymmer sikten.

Hela vårt samhälle är smittat av kontrollsjukan och vi kontrollerar tiden med planering. Så många med mig som försöker kontrollera sina liv. Om jag gör så, då kanske det händer, och då kanske jag kan göra såhär sedan. Så många som skjuter sina drömmar på framtiden, därför att de tror att de måste ha en massa pengar innan de kan sätta sig och skriva sin bok, odla sin trädgård eller bara TA DET LUGNT.

Jag tror att vi skulle behöva bli bättre på att leva i ovisshet, både i det lilla (att ha en oplanerad dag i kalendern) och det stora (jag vet inte vart detta leder men jag vet att jag vill testa). För den där ovissheten försvinner inte, hur mycket vi än vill. Filosofen Jonna Bornemark skriver i sin nya bok ”Horisonten finns alltid kvar”:

Tänk att det finns en horisont där ute på havet. Vid horisonten finns en ö. Jag kan åka till den ön och utforska den. Men horisonten är ju inte borta för det. Den har bara flyttat sig.

Vid varje ö väntar en ny horisont.

Jag tror att vi är så desperata efter att komma fram. Om jag bara får en kandidatexamen, en masterexamen, en doktorsexamen. Om jag bara får ett nytt jobb med högre lön. Om jag bara får tre barn, istället för två. Om jag bara ger ut den där boken.

DÅ kommer jag kunna slå mig ner, känna lugn och ro och lycka. Men vet du? Du kan slå dig ner redan nu. Du kan sätta dig i din inre trädgård och upptäcka att livet är fullständigt här och nu. Det kommer inte glimra mer om 10 år. Blommorna blir inte vackrare när du har uppnåt det du vill. Du kan fortfarande längta och drömma, men du kan njuta under tiden.

När jag börjar längta bort och känna behovet av att åka till landet, då är det nästan alltid för att jag behöver stillhet och lugn och ro. Jag drömmer mig bort till en vacker plats men egentligen längtar jag mest bort från stressen.

Det bästa jag vet är tomma dagar. Tomma tomma tomma dagar utan någonting som helst planerat. För mig är det där livet finns i sin renaste, enklaste och starkaste form.

Ta mig dit

Just nu en längtan efter stilla platser, havet, skogen och huset på landet.

Vill sitta vid ett fönster i ett sommartorp. Dricka min kaffe och vara i min egen kreativa värld.

Tassa ner för en knarrig trätrappa.

Fylla på kaffe från den brännheta kannan.

Smyga ut i en morgonträdgård för att lyssna på fåglarna. Kanske med min kamera så att jag kan fotografera.

Tassa in i huset när förmiddagssolen är för stark. Redigera mina bilder, skriva ett blogginlägg och sväva runt i det där molnet av pixlar och bokstäver.

Vart längtar du, just nu?

Idag var ingen bra dag

Jag var trött från första sekund och trött genom hela dagen. När jag skulle iväg till jobbet förstod jag inte hur jag skulle orka. När jag skulle gå upp med barnvagnen för alla backar påväg hem förstod jag inte hur jag skulle orka.

Hela dagen upprepade jag för mig själv: vissa dagar är såhär. Jag skapade en vision av kvällen: så fort jag fick möjlighet skulle jag koka te och krypa upp i öronlappsfåtöljen med datorn i knät och äta godis. Just precis det har jag gjort ikväll!

Dagar som denna känns i hela min kropp. En slags nedstämdhet som kommer nästan på kommando. Jag är deprimerad i armarna, benen, bröstet. En vemodig känsla som är så stark att den suger i mig. Som ett hål som öppnar sig och vill dra mig in.

Som tur är har jag blivit äldre. Och vad skönt det är! Nu har jag perspektiv. Jag luras inte lika mycket av känslorna. Jag vet att de finns där men jag styrs inte helt av dem. Jag kan ändå leda mig själv genom en dag, med morgonstress, jobbande och hämtande av 2-åring. Att sakta inse att jag kan klara saker trots mitt sinnestillstånd, det bygger en inre styrka. Jag får en större tillit till mig själv.

Med det sagt vill jag tillägga att vissa dagar, sådana som är värre än denna, då MÅSTE man faktiskt checka ut från precis allting och ligga hela dagen under täcket.