Just nu: kaffe och beslutsångest

Just nu- en lista med vad som händer just precis nu!

justnu

Just nu:

sitter jag i soffan med en urdrucken kaffekopp bredvid mig och datorn i knät

har jag det där beslutet ringandes i öronen och måste verkligen bestämma mig idag

är jag livrädd för att fatta fel beslut

har jag fortfarande pyjamas på mig

har jag inte ätit frukost än

ska jag snart träffa mamma för att hjälpa henne med jobb

ligger två små hårddiskar, ett minneskort och en minneskortläsare på bordet framför mig

har jag sovit lite mindre än 8 timmar vilket aldrig känns bra men det funkar ändå okej

är det blött ute för det har regnat

Varför blir jag så påverkad av andra hela tiden?

påverkad

Jag har förbannat lätt att bli påverkad av andra. Jag kan känna mig hyfsat säker på en sak, prata med en person, och sedan bli påverkad att vilja en helt annan sak.

Det kommer perioder när jag önskar att jag hade en egen grotta någonstans så att jag kunde gömma mig för alla och inte bli påverkad av någon.

Varför är det såhär?

Det gäller enbart när jag inte vet vilket beslut jag ska ta. Jag blir lätt osäker på om jag har gjort rätt. Jag är så rädd för att göra fel. Välja fel. 

När jag är osäker på olika typer av beslut blir jag handfallen. Söker råd överallt, och får också jättefina råd från folk runt omkring mig. Men nackdelen med råd är ju att jag till slut inte har en aning om var jag själv står.

Jag har funderat på att sluta prata med folk. Kanske borde jag hålla allt för mig själv och inte prata om saker jag är osäker på.

Men det är svårt för en sån som mig. Jag älskar nämligen att prata (och blogga!) om alla miljoner tankar och känslor som pågår här inne.

En helg i Stockholm på Fotografiskas café

stockholm

I helgen har jag varit i Stockholm. Strosat i kalla vindar med sol på kinderna och brännhet kaffemugg i händerna. Kollat på vattnet, husen, himlen. Bott på hotell och läst DN till frukost. Promenerat över broar, genom parker och gallerior. Smygspanat på hundar och ryst lite av alla trendiga storstadsmänniskor.

Det bästa med resan var att jag fick träffa en vän som flyttade upp till Stockholm för två år sedan och som jag inte har träffat sedan dess. Vi bänkade oss i Fotografiskas café med varsin stor kaffekopp för att avverka de senaste två åren. Utsikten från caféet var helt magisk: blå vatten, vita båtar och Gröna Lund som en lysande leksakscirkus där nere.

Vi pratade om vilsenhet, om att ”bara vilja ha ett jobb” men samtidigt vilja ha ett roligt jobb, om att inte ha en aning om vad man ska bli, om att gömma undan kameran efter tiden på Fotohögskolan (vi gick i samma klass där), om dryga kollegor på olika praktikplatser, om att ens partner har ett större sammanhang än en själv, om att flytta till en ny stad, om Stockholm, Göteborg och om den där killen som min kompis dejtade på en liten bar när hon bodde i Göteborg.

Och vi pratade om vänskap. Om hur svårt det är när man har umgåtts i stora gäng som gått ut mycket tillsammans. När sammanhanget plötsligt försvinner och vännerna faller bort. När man inser att man inte har så många vänner kvar efter att man bytt stad, slutat gå ut eller fått en ny partner. Hur många finns det kvar när man gör stora förändringar?

Efter vårt möte var jag så fylld energi. Det var som att vår träff injicerade hopp i mig. Hopp som jag tappade 2015. En tro på mig själv som jag har stuvat längst ner i byrålådan och bestämt mig för att aldrig ta fram igen.

Men så åkte jag till Stockholm.

Och något klickade.

Det som gått i baklås låstes upp.

Kanske, kanske… håller dimman på att lätta?

 

Supporta din egen konst

©Rebecca Bentliff

Mari Andrew är en ny favvis som jag hittat genom instagram. Hon skrev om en sak som jag kunde relatera till så himla mycket: att göra sig själv till sponsor för sin egen konst. Alltså att skaffa ett ”day-job” som gör det möjligt för en att vara fri och kunna skapa helt utifrån egna premisser.

”Be a patron for your own art. It is fine and wonderful and beautiful to have any job that supports you and frees you to be able to create in your spare time. You´re an artist if you make art, end of story.”

– Mari Andrew

Det var precis den tanken som slog mig när jag bestämde mig för att ha ett annat jobb vid sidan om fotot. Jag var ju först helt inställd på att försörja mig på fotograferandet. Men jag gillade inte känslan av att vara beroende av andra. Att allt hängde på att andra skulle godkänna det jag gjorde för att ens få mat på bordet. För att få mat på bordet skulle jag vara tvungen att uppfylla andras förväntningar på mig. Och det skulle inte lämna någon tid över för att skapa det jag verkligen ville.

Frihet i skapandet är det viktigaste för mig.

 

Det värsta är oron

oro

Det är så otroligt lätt att rädsla kommer i vägen. Så fort jag vågar landa lite, känner att jag har koll på mitt liv, så snirklar sig oron fram. Den tar sig in under huden. I den veckade hjärnan. Den rör sig i mitt blodomlopp. Oro är inte längre något som kommer och går. Den är en del av mig.

Jag vet att det finns många som lider mycket mer än mig. Jag kan fortfarande gå emot min oro. Den paralyserar mig inte. Jag vågar faktiskt göra saker.

Som att ta ett uppehåll från skolan i början av året fastän det kändes som att marken öppnade sig under mina fötter.

Som att börja på ett nytt sommarjobb trots att mitt inre skrek att jag inte kunde passa där och borde skriva till dem att de gjort ett misstag som anställde mig.

Nu måste jag återigen ignorera mina rädslor och våga ta ett beslut. Jag ber oron att lämna mig ifred. Jag viskar till mig själv att oron har fel. SÅ hemskt som oron säger kommer det aldrig att bli.

Och jag vet att när de riktiga katastroferna kommer då klarar jag det. Men oron förstör så mycket på vägen.

Ett vanligt liv

ett vanligt liv

Sommaren 2015 mådde jag väldigt dåligt. Jag hade kämpat på med mitt foto i många år och utsatt mig för flera situationer som resulterat i konflikter och mer kritik än jag kunde hantera. Dessutom hade jag ett extrajobb med stor press, samt flera andra saker på gång samtidigt: en komvuxkurs vid sidan av min konstnärliga heltidsutbildning, fotouppdrag, extrajobb, jobb med en videokurs och min första soloutställning. Allt samtidigt! Jag var så trött på att sträva och kände mig splittrad. Grät och ville bara ligga under en varm filt och få känna mig trygg.

Mitt i allt detta började en helt ny känsla växa inom mig. En längtan efter Ett vanligt liv. Ett sånt där liv som jag fick för mig att alla andra hade. Utan krav på att prestera konstnärligt. Utan krav på att komma någonvart. Att bara få vara. I nuet. I vardagen. I vanlig ordning idealiserade jag ju såklart det där med vanligt liv. Men just då såg jag det som min högsta dröm att få ha ett ”vanligt” jobb och en vanlig vardag.

Därför startade jag en blogg med namnet ”Ett vanligt liv”. Bilden längst upp är en header jag hade för den bloggen. Tanken var att dela med mig av ett helt vanligt liv. Min vardag och de små stunderna mellan jobb och skola. Jag bloggade inte så länge på den bloggen, men den betydde ändå någonting för mig.

Nu i efterhand kan jag se att min starka känsla för det där vanliga livet var en reaktion mot att i många år ha rört mig i konst- och fotokretsar där alla strävar efter att vara speciella och att göra speciell konst som helst sticker ut. Hela den kreativa världen handlar ju på ett sätt om att inte vara vanlig. Den handlar om att vara unik.

Och vad är ens ett ”vanligt” liv. Finns det? Det jag längtade efter var ju egentligen en paus från prestation och krav. Att bara få vara den man är utan omskrivningar. Men prestation och krav finns ju överallt, även på ett ”vanligt” jobb. Idag, två år senare, har jag en mer balanserad syn på detta. Jag vet att jag behöver alla delar i livet för att må bra. Jag behöver utmana mig själv kreativt och våga visa det jag gör. Men jag behöver också en stabilitet och grund som gör att jag kan vara i vardagen utan oro och njuta av de små vardagliga stunderna.

Här är en mobilbild som jag tog när jag satt på café och skrev på den här bloggen:

Jag minns att jag bara ville fly in i min bubbla och absolut inte åka iväg till jobbet efteråt. Döpte inlägget till Flyktkaffe.

Såhär skrev jag på bloggen:

Jag orkar inte längre ha några ambitioner. Jag vill leva ett stilla liv, långt bort från stress och yttre krav. Det är som att jag har drivit mig själv så hårt de senaste åren, att jag nu bara vill vara alldeles alldeles stilla. Sitta under trädkronorna och andas i takt med vindens sus. Promenera vid havet och låta saltvatten stänka upp på mina skor. Känna hur sanden sjunker under mina fötter. Känna hur livet lever sig självt och hur jag bara går bredvid, går med, i min egen takt, utan att kämpa eller sträva. Bara vara precis just mig.

 

Saker som är fint just nu

saker

Att jag har en rosa dator med en narval på <3 Matchar dessutom mitt palettblad där bak i fönstret.

saker

Att sitta precis här, invid fönstret, i mitt arbetsrum. Titta ut på träden, dricka kaffe och redigera bild <3

 

saker

Att hitta nya underbara tecknare. Som Malin Granroth.

saker

Sån här fin pepp i mitt instagramflöde.

 

saker

Sweatpants and coffee som alltid lyckas peppa mig <3

saker

Komma på att man kan dricka koffeinfritt kaffe om man inte vill få i sig för mycket koffein. Sitter just nu med en kopp koffeinfritt snabbkaffe.

Nu ska jag snart byta om och sedan gå ner till mamma för lite middagsmys. Hoppas ni får en fin kväll <3

How gracefully you let go of things not meant for you

”In the end, only three things matter:

how much you loved,

how gently you lived,

and how gracefully you let go of things not meant for you.”

-Buddha

gracefully

Ville bara skicka en hälsning från ett blött Strömstad. Igår fyllde min svärmor år så det var god mat med vänner, kaffe och tårta och dragspelsmusik. Idag sov jag till klockan tio. Det har regnat hela förmiddagen och Tjorven vill inte gå ut. Det blåser och är så höstigt. Vi har sett reprisen av Vår tid är nu. Ätit chips som blev över från gårdagen. Ikväll åker vi tillbaka till stan igen. Kanske köper lite godis och lyssnar på radio i bilen.

Decidophobia, nöjda sticklingar, solresor och bokäventyr i Neapel

Jag tänkte vi kunde se på lite vardagsbilder från de två senaste veckorna. Mest från mina stories på både blogg- och fotoinstagram!

Decidophobia

Jag fick brev från mitt print-ställe med två provutskrifter.

Decidophobia

De såg jättefina ut och jag blev glad. De ska till ett företag i Stockholm.

Decidophobia

Jag var hemma hos mamma på söndagsbrunch och fick med mig lite murgröna hem. Så nu har jag en stickling som jag hoppas ska bli lika fin…

Decidophobia

… som denna! Så himla häftigt att den här tog sig och redan blivit så stor! Nu gäller det att få den att trivas men den har en stor fin kruka i alla fall!

Decidophobia

Jag fick vara i värmen med mamma i några dagar. Åka båt och vandra på en ö i solen. Smeta in solkräm och bada i havet och smaka salt på läpparna.

Decidophobia

På resan läste ut första delen av Elena Ferrante och fick superlust att börja på andra delen direkt. Ska låna den snart!

Så var det. Resten av skolåret var Lila fullkomligt ointresserad av vad jag gjorde i skolan. Och när jag frågade vilka böcker hon lånade på biblioteket, vad hon läste, svarade hon i hård ton: ”Jag lånar inget längre, jag får ont i huvudet av böcker.”

Ur Min fantastiska väninna av Elena Ferrante. Sida 185.

Decidophobia

Kom hem och njöt av den höga friska höstluften bland vackra färger.

 

Decidophobia

Hittade denna artikel och insåg att jag har decidophobia. 100 % relaterbar gif!

 

Decidophobia

Bonuspoäng för att jag även provat rullskridskor vilket fick mig att lägga upp denna story och till och med byta profilbild på min privata instagram 😀

Decidophobia

Igår vaknade jag med gårdagens smink och gjorde en liten söndags-boomerang bara för att!

Decidophobia

Någon mer som känner igen sig?

Idag åker jag till Strömstad för att fira min svärmor som fyller år. På onsdag och torsdag väntar lite foto-jobb. Annars tänkte jag fika med en vän, läsa ut Kazuo Ishiguros bok Begravd jätte och försöka få lite saker gjorda i mitt företag.

Vad har ni för planer i veckan? Kram på er och TACK för att ni läser <3

Tre fina inlägg: Ursäkter, morgontrötthet och att inte alltid älska att göra det man älskar.

The sting of failure is lessened when you don’t take failure as a statement about yourself or your potential.

tre fina inlägg

Go kväll! Här kommer tre fina inlägg som jag tycker att ni ska ta del av:

Först ett inlägg om att hitta på ursäkter för att inte riktigt försöka. Det första citatet är från denna artikel. Känner tyvärr igen mig lite väl mycket:

A good place to check: Where do you want to be doing well, but consistently find yourself not putting in any effort?  Sometimes self-handicapping just crops up as not trying.  I will fail, so I won’t work on it at all.  That’s the “deliberate lack of effort.”

Jag tror att jag har hamnat här lite med mitt fotograferande. Har liksom stannat upp, vågar inte riktigt försöka mig på de där bilderna som ligger och gror i mitt huvud. För det känns lättare att inte försöka alls. Lättare att inte försöka skapa en bild än att skapa en bild som blir dålig. Lättare att inte försöka skapa en bild än att skapa en bild som jag blir nöjd med men som någon annan tycker är dålig. Jag är så fruktansvärt dålig på att ta kritik. Det går rakt igenom mig och liksom bränner hål. Hur sjutton tar man sig ur det?

tre fina inlägg

Lizette skrev ett inlägg som verkar vara specialgjort för mig haha! Hon tipsar om hur man kan göra det lättare för sig att komma upp på morgonen. Jag är sämst i hela världen på att gå upp. För det första lägger jag mig alltid för sent i någon slags desperat känsla av att jag inte vill att dagen ska ta slut (för då måste jag ju gå upp snart). För det andra snoozar jag alltid. Jag blir alltid stressad på morgonen och måste springa vart jag än ska.

Bonustips för kaffejunkies: ställ en timer på kaffegbryggaren så att den är klar när du vaknar och du kan få ditt livselixir så fort du klivit upp. Självklart kan du även ta med dig det i en mugg på väg till jobbet och spara tid!

Älskar detta bonustips! Har drömt länge om att fixa med timer.

tre fina inlägg

Mark Manson skriver genomtänka texter som väldigt enkelt förmedlar budskap kring livets psykologiska dilemman. Jag gillar många av hans texter, och idag stötte jag på Find what you love and let it kill you:

”Doing what you love is not always loving what you do. There’s an inherent sacrifice to it. Just like choosing a spouse, it’s not choosing someone who makes you happy all the time, it’s choosing somebody who you want to be with even when they’re pissing you off.”

tre fina inlägg

Jag hade faktiskt en idealiserad bild av att vara fotograf och konstnär innan jag själv gav mig in i det. Det var mycket mer stressande att ta uppdrag än vad jag hade trott, och all frihet som jag drömt om var väldigt tärande för mig som har nära till ångest och oro. Men eftersom jag älskar det jag gör känner jag faktiskt hela tiden att det är meningsfullt. Och det är väl just det han menar; att man ska hitta någon som är meningsfullt även när det är som värst.

Jag tycker man ska vara lite försiktig med hela ”Find your passion”- trenden. Det blir lätt överdrivet. Det viktigaste är att vi mår bra och får ha ett meningsfullt liv. Att brinna för något kan lätt blir lite maniskt, så det är en balansgång.