Gott nytt år!

Gott nytt år fina ni! Jag sitter i mitt arbetsrum bredvid ett mulet fönster. När jag var ute i morse var det småregn i luften och Tjorven blev lerig upp på magen när vi kastade frisbee i gyttjan. Det är ett nytt år nu. Första januari tvåtusenarton. Vi har bytt almanacka i köket och den är helt tom. Mitt år är också tomt. Tomt för jag vet inte vad som kommer att hända. Vet inte vart det kommer ta vägen. Jag kunde inte vara gladare för att 2017 är slut och jag får vända blad. Det känns renande. Som att årsskiftet regnar över mig och kommer med nya löften.

Det kommer bli ett bra år. Men jag vet att ”bra” inte innebär avsaknad av problem. Det goda och onda finns hela tiden bredvid varandra. Och jag ska försöka att inte vara så rädd. Inte vara rädd för att det kan kännas helt fantastiskt men också helt förjävligt.

Måndag första januari känns sprudlande. Som att jag bär en hemlighet inom mig. Någonting som än så länge är litet och osynligt men som kommer att växa, bryta sig loss och göra storverk. Jag ska låta livet leda mig nu.

Ideals are like stars; you will not succeed in touching them with your hands. But like the seafaring man on the desert of waters, you choose them as your guiders, and following them you will reach your destiny.

När man känner: Jag orkar inte längre

Den där känslan. När man känner: Jag orkar inte längre. Brukar ni känna den? För mig kommer den när jag plågat mig själv för länge med mina tankar. När det rusat runt som en trasig karusell uppe i huvudet. Jag gråter och viskar till mig själv att jag inte orkar mer. Jag vill bara få vila. Vila från mina egna tankar. Ibland känns det som att jag kommer bli utbränd av min inre stress. Det rusar runt. Jag djupandas men helst vill jag bara sova bort en hel dag.

Det är svårt att vara ledig, när man egentligen inte har något att vara ledig ifrån. Det är svårt att vara lugn, när det inte finns någonting att falla tillbaka på. Det är svårt att ligga tryggt på marken när allt man gör är att sväva runt i ett tomrum. Det är svårt att vara lugn och stabil, när man desperat åker runt och försöker fastna någonstans, men alla väggar är lika hala.

Från himlen till marken igen

Ibland känns det som att jag leker fram mitt liv. Testar olika tankar i huvudet. Målar upp scenarion i detalj för att riva ner dem, blanda bitarna och sätta ihop dem till något annat.

Jag har varit i fågelperspektiv hela hösten. Flugit åratal fram i luften för att märka ut vart jag ska. Febrilt letat efter krysset på kartan men bara hittat slät mark. Inget svar någonstans.

Men den senaste veckan har det faktiskt känts annorlunda. Jag har landat mitt i livet på min stig. Plötsligt ser jag rötterna på marken. Jag ser tovorna som hänger ner från träden och alla tjocka spindelnät.

Allt är så mycket tydligare här på marken. Mer konkret. Jag tror det är för att jag har börjat göra saker igen. Istället för att tänka ut i förväg har jag börjat göra olika saker för att se hur det känns. I januari kommer jag behöva utesluta vissa saker, för jag kan inte göra allt. Men just nu låter jag alla dörrar stå på glänt. Känner lite på varje dörr.

Jag har levt så många liv i huvudet redan. Jag längtar efter att leva mitt eget liv och se utan förvarning vart det tar mig.

 

God jul!

Hej på er finisar! Hoppas ni har en lugn jul utan för mycket stress och press. Själv är jag i Strömstad hos mina svärföräldrar. Idag har vi tagit en lååång promenad och jag har hoppat över lunchen för att orka med att äta all god vegetarisk mat som vi har lagat. Vi kör på julklappsspelet i min släkt. Jag har endast köpt två julklappar i år och allting gick på under hundra kronor. ÄLSKAR att vägra köphetsen!

Förutom att vara ledig sticker jag in lite jobbsökande emellanåt. Jag har fått en jobbintervju som jag är så sjukt glad över. Alltså känslan att våga är så himla häftig. Att våga erkänna för sig själv: Det här jobbet vill jag verkligen ha. Och att sedan våga skicka in en ansökan och säga högt: Det här jobbet skulle verkligen passa mig. Och att sedan prata i telefon med kvinnan som ber mig att komma på intervju. Det är så mäktigt att känna kraften i att våga saker. Att våga göra en handling som sedan leder vidare till någonting som kan bli hur stort som helst. Ibland är det avgörande att våga ta det där första trevande steget.

GOD JUL! Hoppas ni får det riktigt härligt! Om någon sitter själv eller känner sig ensam nu i juldagarna: skriv en kommentar så pratar vi lite med varandra här på bloggen! Kram

Det finns slukhål överallt. Saker jag har skrivit i december.

Hej på er! Oj vad det var längesedan jag skrev ett blogginlägg nu. Jag har längtat efter att skriva här igen men det har liksom inte passat in i livet och då känns det bättre att låta det vara, även om jag saknat det. Det är så fint att ha den här lilla oasen där jag kan skriva om mina tankar och dela livet med er. Det blir som en struktur mitt i allt.

Även om det inte syns här på bloggen så skriver jag mer eller mindre varje dag. Arga dagboksanteckningar i datorn, ledsna dikter i mobilen och existentiellt klotter i olika anteckningsböcker. Eftersom jag inte uppdaterat något den senaste månaden tänkte jag dela med mig av lite lösryckta texter från den senaste tiden. Oredigerat och taget ur sin kontext. Håll till godo!

6 december 2017

jag längtar efter isflak. Som ska sticka upp ur iskallt vatten och gnistra i solen, lysa upp natten med reflekterat månljus. jag längtar efter oändliga vidder av snö och efter känslan att vara fjorton år och tvärsäker på friheten.

7 december 2017

jag känner mig hel. den där inre otryggheten finns kvar men den har blivit mindre, lite mer genomskinlig och bakom den finns någonting annat.

den där revan, det var en jordbävning. jag ramlade omkull och ner i avgrunden. men jag har klättrat upp. nu är revan stängd och igenvuxen med vackra blommor i olika färger. mest gula och röda. man ser spåren efter revan. det är upphöjt just där i marken.

8 december 2017

så fort jag slår upp ögonen börjar jag tänka på min framtid. den har gjort mig besatt. det snurrar och snurrar i huvudet och mitt resonemang slås på som en radio. jag mår inte bra av mina tankar. de är aggressiva. de flyger inuti mig som små snabba fåglar med sylvassa näbbar. jag skär mig på dem. jag försöker samla in dem. kastar ut nät för att gruppera dem i olika segment. men de flyger till sist iväg och blir helt orediga.

11 december 2017

jag är 19 år när jag sitter i tunneln. de kalla blå takljusen flämtar genom bilrutan. följ båtarna säger mamma. hon sa alltid det när vi övningskörde. då kommer du hem. jag fäller ner blinkersen för att svänga höger efter skylten med en båt på.

15 december 2017

Det finns slukhål överallt. Slukhål som drar ner dig så att du glömmer. Det finns framtidens slukhål som drar ner dig och kan hålla dig fånge i månader, år. Det finns ältandets slukhål och smärtans slukhål. känslornas slukhål som drar ner dig och hindrar dig från att göra det du behöver göra. försvarets slukhål som gör dig rädd för att ens försöka. rädslans slukhål. just rädslans slukhål är enormt. det går att fastna hela livet där.

Bakom glas: drömmarna försöker locka mig men jag vågar inte riktigt

bakom glas

Det regnar ute. Ett sånt där lätt regn som inte hörs eller syns. Jag sitter i min obäddade säng och har staplat alla kuddar bakom ryggen. Dricker Earl Grey med extra kallt vatten. Idag är en mellandag. Ingenting är planerat.

Jag vill bara vara här. I min säng. I min lägenhet. Inne i värmen. Scrolla på instagram, titta på youtube, läsa bloggar. Slösa med tid. Slösa slösa slösa.

Drömmarna försöker locka mig men jag vågar inte riktigt. Hoppar nästan på tåget men stannar hela tiden, precis innan. Så skönt att vara dämpad. Vägra hoppas, drömma. Inte riskera att bli besviken, trött, ledsen. Men också så jäkla tråkigt: att vara en zombie som skrattar åt roliga serier men sätter skygglappar framför ögonen. Inte låtsas om stupet eller den färgsprakande himlen där ute.

Jag tror faktiskt att jag blivit äldre. Mer stabil. Tänker att jag inte ramlar lika lätt i motvind. Inte går sönder lika lätt mot marken. Att jag har… härdats?

Men jag vet inte om jag vågar sluta leva bakom glas.

Söndag 12 november 2017

söndag

En kanna med earl grey och två mackor med tångkaviar på. Fönstret på glänt och ute lyser solen. Det slår kyrkklockor och allting andas söndag.

Någonting inuti mig har flutit upp till ytan. Det sjunker, hålls nere och kommer upp igen. Runt runt i en evighet. Ja, jag är rädd. Många dagar tar rädslan över.

Men just idag undrar jag varför? För världen ligger ju där utanför fönstret och verkar så vacker. Oändlig.

söndag

Jag vet att jag faller. Jag faller och blir liggandes för länge på marken. Så länge att hjärtat saktar ner och blodet slutar cirkulera. Så länge att jag hinner tänka: var det här allt?

Men till sist. Till sist tar jag mig upp igen. Trassligare och smutsigare. Men ändå. Levande. Jag står upp och blodet rusar i mina ådror. Och jag fortsätter. Varje dag. Om igen. Om igen.

Just nu: kaffe och beslutsångest

Just nu- en lista med vad som händer just precis nu!

justnu

Just nu:

sitter jag i soffan med en urdrucken kaffekopp bredvid mig och datorn i knät

har jag det där beslutet ringandes i öronen och måste verkligen bestämma mig idag

är jag livrädd för att fatta fel beslut

har jag fortfarande pyjamas på mig

har jag inte ätit frukost än

ska jag snart träffa mamma för att hjälpa henne med jobb

ligger två små hårddiskar, ett minneskort och en minneskortläsare på bordet framför mig

har jag sovit lite mindre än 8 timmar vilket aldrig känns bra men det funkar ändå okej

är det blött ute för det har regnat

Varför blir jag så påverkad av andra hela tiden?

påverkad

Jag har förbannat lätt att bli påverkad av andra. Jag kan känna mig hyfsat säker på en sak, prata med en person, och sedan bli påverkad att vilja en helt annan sak.

Det kommer perioder när jag önskar att jag hade en egen grotta någonstans så att jag kunde gömma mig för alla och inte bli påverkad av någon.

Varför är det såhär?

Det gäller enbart när jag inte vet vilket beslut jag ska ta. Jag blir lätt osäker på om jag har gjort rätt. Jag är så rädd för att göra fel. Välja fel. 

När jag är osäker på olika typer av beslut blir jag handfallen. Söker råd överallt, och får också jättefina råd från folk runt omkring mig. Men nackdelen med råd är ju att jag till slut inte har en aning om var jag själv står.

Jag har funderat på att sluta prata med folk. Kanske borde jag hålla allt för mig själv och inte prata om saker jag är osäker på.

Men det är svårt för en sån som mig. Jag älskar nämligen att prata (och blogga!) om alla miljoner tankar och känslor som pågår här inne.

En helg i Stockholm på Fotografiskas café

stockholm

I helgen har jag varit i Stockholm. Strosat i kalla vindar med sol på kinderna och brännhet kaffemugg i händerna. Kollat på vattnet, husen, himlen. Bott på hotell och läst DN till frukost. Promenerat över broar, genom parker och gallerior. Smygspanat på hundar och ryst lite av alla trendiga storstadsmänniskor.

Det bästa med resan var att jag fick träffa en vän som flyttade upp till Stockholm för två år sedan och som jag inte har träffat sedan dess. Vi bänkade oss i Fotografiskas café med varsin stor kaffekopp för att avverka de senaste två åren. Utsikten från caféet var helt magisk: blå vatten, vita båtar och Gröna Lund som en lysande leksakscirkus där nere.

Vi pratade om vilsenhet, om att ”bara vilja ha ett jobb” men samtidigt vilja ha ett roligt jobb, om att inte ha en aning om vad man ska bli, om att gömma undan kameran efter tiden på Fotohögskolan (vi gick i samma klass där), om dryga kollegor på olika praktikplatser, om att ens partner har ett större sammanhang än en själv, om att flytta till en ny stad, om Stockholm, Göteborg och om den där killen som min kompis dejtade på en liten bar när hon bodde i Göteborg.

Och vi pratade om vänskap. Om hur svårt det är när man har umgåtts i stora gäng som gått ut mycket tillsammans. När sammanhanget plötsligt försvinner och vännerna faller bort. När man inser att man inte har så många vänner kvar efter att man bytt stad, slutat gå ut eller fått en ny partner. Hur många finns det kvar när man gör stora förändringar?

Efter vårt möte var jag så fylld energi. Det var som att vår träff injicerade hopp i mig. Hopp som jag tappade 2015. En tro på mig själv som jag har stuvat längst ner i byrålådan och bestämt mig för att aldrig ta fram igen.

Men så åkte jag till Stockholm.

Och något klickade.

Det som gått i baklås låstes upp.

Kanske, kanske… håller dimman på att lätta?