Som en virvelvind i världen

Det blir så lätt att jag jämför mig. Dras med i passionens virvelvind. Fotokonstens magiska värld. Men efter flowet och inspirationen går jag sedan vidare till jämförelsen, till de som kommit längre och som fortsatt gå. Inte gjort som jag- tagit en paus och fokuserat på annat.

Min själ är nog oerhört långsam? Jag måste liksom pausa och vänta in den i åratal.

Min själ är nog oerhört skör. Men borde inte alla själar vara det? Är det helt enkelt i skölden det ligger- i bristen på motståndskraft?

”Story time”

Men vet ni, jag är för gammal nu. För gammal för att ”aldrig ge upp” och försöka bli något som jag inte är. Konstvärlden var för hård för mig (iaf delar av den, speciellt min gamla skola). Jag var helt enkelt inte rätta virket (för folk är tydligen det?). Jag sörjer det ibland för jag hade så stora drömmar. Men jag orkar inte ändra på mig mer. Om konstvärlden var för hård så är i alla fall konsten mjuk. Den konst jag livnär mig på (obs själsligt! Jag lyckades ju aldrig bli så värst entreprenörig) är mjuk och drömmig och snäll. Inte analytisk, politisk, strategisk, kritisk osv. Inte som konstskolan. Inte som kritikerna.

Bild från ca 2011/2012 i färd med att fota självporträtt i skogen.

Jag har sörjt att jag blev nedbruten. Att jag inte kunde stå emot. Men i år fyller jag trettionio! Och jag har nog för mycket självrespekt för att tycka att jag borde reagerat annorlunda. Livet händer liksom. Det är som det är. (Inser att detta kan tolkas som en offermentalitet-inställning? Men jag ser det mer som att det faktiskt är viktigt att acceptera de nederlag vi möter, och att alla motstånd inte går att överbrygga som vi skulle önska och vilja.)

I starten på HDK-Valand.

Och en grej har nog växt fram det senaste decenniet: meningsskapandet. Jag får aldrig meningslösa känslor längre, som jag kunde ha då för tio år sedan. Jag har hittat meningen inuti och en del i detta är att jag möblerat om i mina inre värderingar. Fattat att konsten och skapandet (det visuella, musiken, texten) är livsviktig för mig. Men inte livsviktigt för mig att tjäna pengar på. Jag behöver inte ”driva en enskild firma” eller jobba som ”professionell fotograf” för att känna värdet av skapandet. Det bär jag ju med mig, varje dag.

”The room”- en av bilderna om mitt ständiga tema isolation/integritet.

Och erkännandet, vad hände med det? Kanske har jag fått det i mitt fotograferande, och känner inte att jag behöver det mer? Det största erkännandet jag kan få är nog att ett galleri vill ställa ut mina bilder och att folk dessutom köper bilderna. Sedan kan det gå tio år mellan gångerna (okej hoppas inte!) för själva essensen är ju det viktigaste- att jag har lyckats förmedla ett budskap till någon som tar emot det. Precis som denna blogg. Ja jag kan nog känna samma känsla när jag delar ett instagraminlägg. Så kanske handlar det inte ens om att få ställa ut på ett galleri? Kanske handlar det om att skapa något från sitt inre och sedan dela det med andra. Där finns mening.

Framför utställning på River City Gallery 2021.

Det jag har kvar är nog mitt självvärde. Det där som ger mig rätten att sätta mina egna begränsningar fullt ut. Att få känna ett värde i min existens, trots mina perioder av ensamvargande.

Men nog har jag varit bra på att lämna, när världen har varit taskig, och det är jag glad för!

Det senaste decenniet fick sig en liten dikt såhär på kvällskvisten, rakt från hjärtat med rim och allt:

som en virvelvind i världen

det blir ju ofta så

att jag där nånstans längs färden

får nog och måste gå

Puss på er! Nu kör vi 2024 😉

Lämna ett svar