Väg 160

Jag sitter på landet. Inomhus för att det blåser. Mina tankar maler omkring i mig som stenar. Undrar om det blir blåmärken? Jag vill bara skrika till mig själv: Sluta! Släpp kontrollen. Du kan inte styra din framtid! Istället äter jag godis och scrollar på Facebook. Försöker lugna mig själv på sämsta tänkbara sätt.

Varje gång jag kör bil är jag rädd för att rådjuren ska dundra ut ur skogen. Hoppa ut på landsväg 160 som de gjorde förra sommaren. Två rådjur på vägen och ett framför min bil. Det kändes nästan ingenting. Det ena rådjuret dog direkt. En hona och en hane i en parningslek. Det tog 20 minuter innan hanen dog. Han lyfte på huvudet och tittade bort mot honan. Såg att hon var död. La ner huvudet för att vila och tittade upp igen. Bara mot henne.

Man måste öva på tilliten. Varje dag. Annars försvinner den. Sipprar ut mellan fingrarna. Den är satans snabb och allting som kan hända är mycket starkare än den. Vinner varje gång.

Jag ger inte upp för jag vill inte leva så. I det mörka. Det är mycket varmare i tilliten. Som en nytvättad filt framför en brasa. I ett hus med skyddsglas och säkerhetsdörr.

Jag ska hitta tillbaka en dag. Hitta tillbaka från rådjur och bilolyckor och vän-svek och familjebråk. Hitta tillbaka till brasan och den stora koppen med varm choklad. Fötterna instoppade i riktigt tjocka sockor.

Om det kommer en älg nästa gång, vad gör jag då?

Vad gör man om den springer rakt ut framför bilen, så nära som rådjuret gjorde?

Livet är inte en rak väg

Tänk dig en väg. Tänk dig att den är rak och asfalterad. Titta nu bort över vägen. Fokusera blicken så långt du kan. Du kan inte se det, men längst fram på vägen väntar det du drömmer om. Där finns ditt mål. Det enda du behöver göra är att sätta dig i bilen och börja köra. Kanske måste du väja för en liten grävling som ska över vägen. Kanske kommer en skarp kurva så du behöver sakta in. Men överlag är vägen ganska fin. Den gör inga dramatiska avbrott och du kan lita på att den tar dig dit du vill. Du kan sätta på din favoritmusik i bilen, lyssna på ett avsnitt av Radiopsykologen och vara medkännande med andra människor en liten stund. Medan du håller i ratten kan du drömma om anledningen till att du kör: din destination. Din underbara ljuvliga slutpunkt där havet glittrar och vindarna har slutat blåsa. Där stranden ligger gyllene med alla dina möjligheter utplacerade på rad. Visst ser det fint ut? Visst är det SÅ värt att köra på den här vägen?

Livet är inte en rak väg

Men svaret är nej. Det är inte värt det. Livet är inte en rak väg och dina mål är inte livets mittpunkt. Om du tror att det finns en väg som är asfalterad och iordninggjord bara för att du ska kunna köra på den, då tror du fel. Det finns faktiskt inte en enda väg som du kan välja, hur hemskt det än låter. Livet är inte uppbyggt som E18 eller 45:an mot Karlstad. Livet är inte ett val mellan olika färdvägar i Google Maps. Livet är inte en väg!

Vet du vad livet är? Livet är förändring. Livet är cykler. Livet är outforskade hav och uråldriga skogar att gå vilse i. Livet är att du stannar din bil mitt på vägen framför grävlingen, öppnar dörren och går ut. Livet är att du följer efter grävlingen och vandrar iväg genom skogen. Livet är att det blir snöstorm och regnstorm och massor av minusgrader. Livet är det som händer när du måste söka skydd i en magisk grotta för att haglet gör ont mot huden. Livet är inte att sitta i en bil på en motorväg och köra i 120 för att komma fram.

Livet är inte en rak väg

Det finns inget komma fram. Livet handlar inte om att komma fram. Det finns inte någon punkt där borta som ska göra allting bra. Det finns inte ett slott borta vid vägens ände där alla dina behov kommer bli tillfredsställda. Det gör ont att inse. Det gjorde det för mig. Men när du verkligen förstår att livet är en oändlig vandring genom förtrollade skogar och himmelsblå himlar, då kommer en tillit att växa fram. Och jag lovar dig: det är så skönt att slippa köra och köra och aldrig komma fram. Det är så skönt att få vandra, söka en riktning och våga vara vilse.

Istället för att tänka på din väg, tänk på din riktning. Din riktning kräver ingen karta. Du kan följa din riktning utan att veta vart du ska gå. Du kan följa din riktning och staka ut hur du ska gå medan du rör dig. Istället för att anpassa livet för en väg, anpassa vägen för ditt liv. Låt livet vara vägen. Låt vägen vara du.

Det finns ingen lätt väg

Jag hittade ett fint blogginlägg på Yogaworld som jag måste dela med mig av!

väg

Det är Elina Sundström som skriver om att vi skapar våra egna facit:

Jag kan bli less på normer om hur man bör leva, och att jag själv kan påverkas väl mycket mentalt, även om jag vägrar låta livet styras av de här normerna i praktiken. Ändå inbillar jag mig ibland att livet har ett givet facit och jag fuskar mina egna svar.

Känner igen mig i att man dras mellan de här två sakerna. Jag försöker ju skapa ett slags fritt liv åt mig själv, men varje dag ifrågasätter jag också hur jag vill leva och om jag inte borde leva som andra. Vilket är svårt. För jag vet inte.

väg

Oro, tvivel, ovisshet och prestationsångest är stora delar av livet jag själv valt, det är priset för ”drömlivet”. Men status är totalt irrelevant för mig, karriär likaså.

Jag tror att jag har haft svårt att acceptera att den väg jag vill gå kanske innebär en del jobbiga strider, uppoffringar mm. Men det finns ingen lätt väg. Även om den rätta vägen är tuff, så tror jag det är jobbigare att känna att man är på fel väg.