Vilken väg ska jag gå nu?

Det blev verkligen inte mycket bloggande det här året. Det känns som att jag tog ett djupt andetag i september, dök ner i ett mörkt vatten och först nu har börjat simma upp till ytan igen.

Anledningen till denna känsla är att jag förra året bestämde mig för att göra någonting som jag har varit rädd för i flera år: gå klart fotohögskolan på Valand. Jag hoppade av där 2015 eftersom jag inte trivdes. Sedan dess har jag våndats över skolan och inte kunnat bli klok på om jag ska gå tillbaka eller ej.

Eftersom jag inte visste vad jag skulle göra förra året när min föräldraledighet tog slut, bestämde jag mig för att gå klart sista året. Min plan var att blogga kontinuerligt om det men det har nästan känts lättast att bara låta det passera förbi. Och jag tror inte jag kommer skriva så mycket om det heller. Nu har jag bara en liten kurs kvar och sedan har jag min Konstnärliga kandidatexamen i fotografi. Äntligen!

Men så fort man gör klart en grej så dyker ju den där framtiden upp igen. Och nu är jag återigen tillbaka i samma gamla tankar. Försöker klura ut vad jag ska göra för att försörja mig. Hitta något som inte kräver för mycket av mig, men som ändå passar mig som människa, mina personlighetsdrag. Mitt mål är att hitta ett jobb som inte dränerar mig på all min energi. Som låter mig lämna jobbet på jobbet. Som inte kräver för mycket av mig men inte lämnar mig understimulerad.

Jag som har varit timanställd i hela mitt liv längtar efter trygghet. Jag längtar efter en bra anställning där jag värderas som medarbetare. Inte ses som utbytbar från en dag till en annan. Jag längtar efter att veta att det kommer en inkomst varje månad, och att få betald semester.

Det är intressant att se hur drömmar ändras med tiden. Förr drömde jag om att förverkliga mig själv. Jag drömde om frihet. Att slippa ingå i ekorrhjulet. Nu drömmer jag om att hitta en plats där jag får och vill ingå. Jag drömmer om rutiner som gör att jag slipper tänka, planera, oroa mig varje dag för ekonomin.

Men det är en svår balans mellan känsla och förnuft. Eftersom trygghet och stabilitet har blivit en viktig värdering för mig, kan jag inte följa min lust på samma sätt. Allt det kreativa jag vill göra måste jag göra i mitt eget företag, jag kan inte hitta någon anställningsform som passar för det. Men hur förnuftig ska jag egentligen vara? Jag måste ju ändå släppa in själen i mitt beslut.

Jag vet att det bästa är att visualisera framåt, fundera på vart man vill vara om fem år. Men jag kan inte riktigt få någon tydlig bild. Det är suddigt och det är så frustrerande! När jag väl har en plan vet jag att jag kommer följa den. Det svåra är att inte ha en plan.

Men i stora drag är min plan: att inom 5 år ha hittat ett yrke som jag trivs med, som är långsiktigt och som jag kan försörja mig på. Det är väl iaf nån form av plan?

Hur gör ni när ni inte har en plan? Tvingar ni er till en plan då, eller släpper ni taget och väntar in? Jag har ju väntat in en ny plan tre år nu och känner att jag inte vill vänta så mycket längre!

Det svåra är att hitta balansen mellan att vara i nuet, med den tacksamhet jag känner, och ändå sträva någonstans

Jag läste precis mitt senaste inlägg och insåg en sak: Jag kanske inte behöver satsa? Jag kanske inte behöver satsa på någonting? Istället kanske jag kan göra. Om jag vill ha en kandidatexamen i foto så går jag klart sista året på Fotohögskolan. Men jag behöver inte satsa på konsten. Jag kan fortfarande sträva efter trygghet och stabilitet i livet. Sprida ut äggen i olika korgar och skynda långsamt.

Jag måste inse att jag har förändrats. Mina behov har förändrats och jag har inte längre samma energi. Jag har inte energin att satsa allt på en sak. Jag har inte energin att offra en massa saker längs vägen för att uppnå ett mål. Livet är alldeles för värdefullt. Jag är alldeles för tacksam bara att få vara vid liv.

Men det svåra är att hitta balansen mellan att vara i nuet, med den tacksamhet jag känner, och ändå sträva någonstans. Jag vill inte ha mål som sliter ut mig. Jag vill inte sträva på bekostnad av en lugn och trevlig vardag. Men jag vill inte heller bli slapp, lat och inte ha någonting att jobba för. Man mår ju så bra av att utvecklas inom olika områden. Jag älskar att bli bättre på redigering, lära mig mer om foto och utmana mig själv genom att göra svårare saker.

Jag tror min rädsla ligger i att jag ska förlora mitt lugn och välmående om jag gläntar på den kreativa dörren igen. Samtidigt som jag längtar efter att skapa, är jag rädd att själva skapandet ska förgöra mig.

Hur kan jag få ihop det? Jag vet verkligen inte! Några tips?

Nej jag har inga målsättningar för det nya året

Jag ser blogginlägg och artiklar som handlar om det nya året. Om målsättningar, nyårslöften och häftiga ambitioner. Folk är galet ambitiösa i nya tider. Jag läser dagens Göteborgsposten och kommer över rubriken: ”Så kommer du äntligen igång med ditt nya liv”. Och jag blir så tacksam över att jag skiter i det där. Jag har också haft ambitioner och mål och gjort fina vision boards och antecknat drömkartor med delmål. Men någonstans tycker jag att det skaver. Vårt stressande samhälle med fokus på framgång gräver sig in på alla plan: framgång på gymmet, framgång med kosten, framgång med kläderna, framgång med huden, framgång med… ja ni fattar.

Jag vill inte styras av punkter i en målsättningsdagbok. Jag vill inte vara ett projekt. Jag tycker att vår kultur lär oss att vi ska tvinga oss själva. Först ska man tvinga sig till gymmet, sedan ska man gå på ett hårt pass och tvinga sig att lyfta en massa saker. Sedan ska man tvinga sig att äta protein för att bygga muskler och tvinga sig att inte äta något extra på kvällen. Push istället för pull. Jag gör precis tvärtom. Jag letar efter dragningskrafter i allt jag gör. Vilken träningsform drar i mig tillräckligt mycket för att jag ska orka utföra den regelbundet (och inte bara under de månader som ”nytändningsfasen” brukar hålla i sig.) Vilket slags jobb kan jag gå till utan att behöva tvinga mig över ett enormt berg varje morgon? Jag försöker välja sådant som innehåller mer dragningskraft än motstånd. Saker som ska hålla i längden.

Och jag har faktiskt inga mål för det nya året. Istället har jag lösa tankar som flyter runt utan att göra anspråk. Som att jag vill bli lite modigare; våga testa saker utan att känna att jag måste bestämma mig först. Som att jag vill acceptera hela mig själv och de beslut jag tar. Att jag ska vara mer i rörelse än vad jag står still.

Hur förhåller ni er till nyårslöften? 

Du kan vara din egen hjälte

Du kan vara din egen hjälte

När någon skriver ett fint blogginlägg måste man ju bara dela! Det är Josefin som skriver om att vara sin egen hjälte i livet. Att våga ta ansvar för sitt liv och inte lägga lyckan någon annanstans än inom sig själv:

”Tidigare i livet när jag mådde väldigt dåligt så letade jag efter lyckan och lösningen överallt förutom i mig själv. Oftast i någon kille som skulle rädda mig, eller ”om jag får det jobbet”, ”om jag har pengar att köpa vad jag vill” eller så la jag skulden på andra över att jag mådde dåligt. Men det som verkligen förändrade hela mitt mående (och liv!) var när jag blev min egen hero. När jag insåg att det var mitt liv det handlade om och att det jag som har ansvar för det, ingen annan.” /Josefin Dahlberg

Jag tycker det är svårt med balansen kring detta. Jag har varit väldigt målinriktad i perioder, känt att det har blivit för mycket driv och därför lagt mina mål och drömmar på hyllan för att vila. För att få en paus från den eviga känslan att jag ville framåt, uppåt, mer! Det är himla skoj att vara driven, men det är inte roligt när det går ut över livet här och nu och allt du tänker på är hur fantastiskt det kommer att bli sedan.

Du kan vara din egen hjälte

Josefin refererar till det här citatet ”She needed a hero, so that´s what she became.” Att inte vänta på att någon eller något ska komma och rädda en. Att rädda sig själv. 

Precis som Josefin skriver så tror jag det handlar om ansvar. Att våga och orka ta ansvar för sitt eget liv. Jag har inte riktigt orkat det på sistone. Jag har helst velat att andra ska fatta de svåra besluten. Är det för att jag ska befrias från ansvar själv? Om det går dåligt, så kan jag skylla på någon annan?

Samtidigt som jag vill vara i nuet och hitta lyckan i min vardag, vill jag fortsätta sträva. Jag har upptäckt att jag måste ha ett kreativt projekt eller ett mål/en dröm för att må bra. Det funkar inte att bara sätta sig ner på en meditationskudde och leta inåt efter lyckan. För lyckan finns också där ute. I världen. Man måste leva!

Du kan vara din egen hjälte

Hur hittar man då balansen mellan att vara nöjd med det som är och samtidigt göra saker som man vill, tycker är roligt, drömmer om? Vad tror ni?

 

Jag orkar inte drömma mer

drömma

Jag är så trött på att drömma. Trött på att sätta upp mål. Trött på att skapa vision boards där jag målar mitt liv framför mig.

Dagens entreprenöriella kultur hyllar de som sätter upp mål. Det applåderas högt att ta eget ansvar för sitt liv och de mål man har satt upp, att kämpa, att vägra vara ett ”offer” för sina omständigheter eller sig själv. Ansvaret för vår lycka ligger på oss själva och därmed ogiltigförklaras ursäkter som skulle kunna förklara varför vissa ”lyckas” medan andra hamnar i rännstenen.

Själv har jag SÅ många ursäkter och jag älskar dem allihop! Jag tycker att ursäkter är någonting fint och bra som man ska värna om.

Vår tids liberala anda är inte mycket för ursäkter. ”Jag har inte tid” eller ”Jag kan inte spara så mycket pengar varje månad” eller ”Jag får inget jobb” är inte godtagbara ursäkter. Den som försöker skylla ifrån sig kan få höra:  Gå upp 2 timmar tidigare så får du tid! Bli mer smart ekonomiskt! Sök ALLA jobb ÖVERALLT!  Du kan alltid göra något åt dina problem.

Min bästa ursäkt är: Jag orkar inte. Och den är så himla viktig! För är det något som är sant här i livet är det att vi bara har en viss mängd energi och den måste vi spara på. Det finns massor av saker jag skulle vilja göra men jag orkar helt enkelt inte. Att bara acceptera det är så otroligt befriande.

Tips på andra bra ursäkter: Jag vill inte. Jag vågar inte. Det finns inte tid. Jag har inte pengar. Jag har inte den personligheten. Det passar inte mig. Jag kan inte.

drömmar

Min poäng är helt enkelt att vi ska vara snälla mot oss själva och varandra. Livet är inte en kavalkad av möjligheter. Alla HAR inte samma förutsättningar. Jag ser folk som fortfarande springer och jag förstår inte hur de orkar. Jag har lagt av att jaga framgång för länge sedan. Jag skyller på att jag inte orkade. Det är tråkigt att lägga ner vissa drömmar men jag väljer att må bra. Bara för att du orkar en sak betyder det inte att en annan människa orkar samma.

SVT har ett program som heter Meningen med livet. I programmet delar författaren Theodor Kallifatides med sig av ett livsråd  som kommer från hans mamma: Försök att leva som ditt hjärta tål. Det tyckte jag var så himla vackert!

För att leva som hjärtat tål måste vi våga lyssna på oss själva. Det är okej att inte optimera sig själv och sitt liv. Det är okej att nöja sig med mindre. Det är okej att bara överleva. Inte orka. Döm inte andra människor som lata bara för att du själv har satt en ära i att prestera. Vi vet ingenting om varandras hjärtan.

 

 

Livet är inte en rak väg

Tänk dig en väg. Tänk dig att den är rak och asfalterad. Titta nu bort över vägen. Fokusera blicken så långt du kan. Du kan inte se det, men längst fram på vägen väntar det du drömmer om. Där finns ditt mål. Det enda du behöver göra är att sätta dig i bilen och börja köra. Kanske måste du väja för en liten grävling som ska över vägen. Kanske kommer en skarp kurva så du behöver sakta in. Men överlag är vägen ganska fin. Den gör inga dramatiska avbrott och du kan lita på att den tar dig dit du vill. Du kan sätta på din favoritmusik i bilen, lyssna på ett avsnitt av Radiopsykologen och vara medkännande med andra människor en liten stund. Medan du håller i ratten kan du drömma om anledningen till att du kör: din destination. Din underbara ljuvliga slutpunkt där havet glittrar och vindarna har slutat blåsa. Där stranden ligger gyllene med alla dina möjligheter utplacerade på rad. Visst ser det fint ut? Visst är det SÅ värt att köra på den här vägen?

Livet är inte en rak väg

Men svaret är nej. Det är inte värt det. Livet är inte en rak väg och dina mål är inte livets mittpunkt. Om du tror att det finns en väg som är asfalterad och iordninggjord bara för att du ska kunna köra på den, då tror du fel. Det finns faktiskt inte en enda väg som du kan välja, hur hemskt det än låter. Livet är inte uppbyggt som E18 eller 45:an mot Karlstad. Livet är inte ett val mellan olika färdvägar i Google Maps. Livet är inte en väg!

Vet du vad livet är? Livet är förändring. Livet är cykler. Livet är outforskade hav och uråldriga skogar att gå vilse i. Livet är att du stannar din bil mitt på vägen framför grävlingen, öppnar dörren och går ut. Livet är att du följer efter grävlingen och vandrar iväg genom skogen. Livet är att det blir snöstorm och regnstorm och massor av minusgrader. Livet är det som händer när du måste söka skydd i en magisk grotta för att haglet gör ont mot huden. Livet är inte att sitta i en bil på en motorväg och köra i 120 för att komma fram.

Livet är inte en rak väg

Det finns inget komma fram. Livet handlar inte om att komma fram. Det finns inte någon punkt där borta som ska göra allting bra. Det finns inte ett slott borta vid vägens ände där alla dina behov kommer bli tillfredsställda. Det gör ont att inse. Det gjorde det för mig. Men när du verkligen förstår att livet är en oändlig vandring genom förtrollade skogar och himmelsblå himlar, då kommer en tillit att växa fram. Och jag lovar dig: det är så skönt att slippa köra och köra och aldrig komma fram. Det är så skönt att få vandra, söka en riktning och våga vara vilse.

Istället för att tänka på din väg, tänk på din riktning. Din riktning kräver ingen karta. Du kan följa din riktning utan att veta vart du ska gå. Du kan följa din riktning och staka ut hur du ska gå medan du rör dig. Istället för att anpassa livet för en väg, anpassa vägen för ditt liv. Låt livet vara vägen. Låt vägen vara du.

Intentioner istället för mål och en checklista för vecka 6

Jag blev så inspirerad när jag läste på Ranias blogg. Rania är också fotograf och hennes blogg sprider ett lugn varje gång man läser den. Mycket kaffe och skog- sådant jag älskar! Hon skriver om att sätta intentioner istället för mål för det nya året. Detta var verkligen något jag tog till mig. Jag har själv gått och tänkt på att göra en del förändringar i år. Jag har funderat på att ta tag i vissa saker som legat och grott i mig länge, och därför har jag också tänkt att jag ska sätta upp vissa mål. Men så läste jag Ranias fina inlägg där hon skriver att istället för mål, så ska hon sätta intentioner för det nya året. Som exempel kan en intention vara: Jag ska leva i balans. Eller: Jag ska hitta bra rutiner som förenklar för mig i mitt liv och min vardag. Det fina med detta känns som att det blir ett mer helhetsperspektiv. Jag tycker själv att mål för med sig en prestationskänsla. Jag vet att mål kan göra mig stressad, i alla fall om jag fokuserar för mycket på dem. Intentioner tolkar jag mer som att fundera över hur man vill leva sitt liv. Hur ska jag göra för att må bra? Hur ska jag göra för att få mer tid att skriva, att blogga, att förverkliga mina drömmar? Om mål fokuserar på slutprodukten, så fokuserar intentioner mer på vägen dit. Vad tänker ni om intentioner vs mål?

Jag vill ha vissa mål också. T.ex är ett mål för detta året att börja tjäna lite mer pengar på fotograferandet igen. Förra året tog jag medvetet en paus från foto. Jag hade ett enormt behov av att jobba med annat, få distans till fotovärlden och också min egen prestationsångest som så sakta vuxit sig större. Nu blev det ju ändå rätt mycket som hände på fotofronten i höst, men min inställning var att jag hade stor distans till mitt fotograferande. Jag älskar egentligen drömmar, och jag gillar känslan att jobba hårt för att förverkliga dem, men ibland kan det där drivet förvandlas till en press som blir alltför stor. Jag satte nog för mycket press på mig själv. För mycket press på att allting måste gå fort. Press på att uppnå mina mål, gärna snart. Då tappar man helt fokus på sin väg och på livets helhet. Allting handlar om att komma dit. Men det där målet är inte värt mycket om man inte kan må bra i nuet också.

Jag vet inte än vad jag ska ha för intentioner, men det är något jag ska sätta mig ner och fundera över. Kommer skriva ett inlägg om det lite längre fram! Har ni några intentioner eller mål för 2017?

Varje måndag tänkte jag göra en liten checklista här på bloggen med saker som jag vill göra i veckan. Jag är lite osäker på om detta kommer fungera, då jag inte kan lova att jag kommer att göra dem, men jag kan ju försöka haha!

Mina planer för vecka 6:

  • Bestämma med Victoria vart vi ska ta vidare vår utställning med Sagoakademien. Vi hade en gemensam utställning på Fotomässans egna utställning, vilket var en otroligt stor ära och kändes helt overkligt! Nu vill vi ta den vidare så att fler får se den!
  • Fundera över på vilket sätt jag helst skulle vilja tjäna pengar på mitt fotograferande. Jag tänker att jag ska göra en lista med det jag helst vill först, och sedan lista andra alternativa inkomstsätt i fallande ordning. Det som är min största dröm är ju att kunna skapa den typen av bilder jag gör och tjäna pengar på dem. Men realitsitskt sätt så behöver jag just nu också hitta andra inkomstkällor.
  • Lära mig mer om Google Analytics. Hade koll på det för massor av år sedan men har verkligen tappat det nu. Hittade en youtubevideo som jag tänkte kika på!

Hoppas ni får en fin vecka och en underbar måndag <3