”Jag tror du måste vara sann mot dig själv”

Hon ringer när jag sitter på ett café med melankolisk pianomusik ur högtalarna. Jag tittar ut genom fönstret, ser träden blåsa i solvinden. Jag har just ätit upp min snickerskaka, läst lite i boken om digital detox och det är för ovanlighetens skull en perfekt tajming för ett av våra telefonsamtal.

Vi pratar i två timmar. När jag lägger på har jag kommit närmare mig själv. Det brukar vara så. Som att hon hjälper mig att minnas den jag egentligen är.

Vi pratar om jobb. Om hur man ska hitta någonting att göra. Vi pratar om fotot och att det egentligen är det vi vill syssla med båda två. Hur vi har försökt att hitta vår plats någon annanstans i mer än ett decennium nu. Men du kan nog inte göra någonting annat, säger hon. Jag tror du måste vara sann mot dig själv.

Vi är båda sådana. Kan inte låtsas. Lämnar sammanhangen utan själ, utan förankring i oss själva. Jag hittar alltid en väg ut, suckar hon. Säger att hon borde vara tacksam att hon har ett jobb, men hon letar bara efter bakdörren.

Jag vill bara ha en ram, säger jag. Alla måste ha en ram. Men frågan är hur den där ramen ska se ut. Måste den vara så himla fyrkantig?

Vi pratar om alla kreativa projekt som vi vill göra tillsammans. Jag önskar att hon bodde närmare mig, i samma stad, så att vi kunde mötas upp och springa ut i skogen för att fotografera. Hon berättar om sin idé att åka rakt in i landet, hyra en stuga med utsikt över fjällnatur och stanna där. Jag kommer, säger jag. Jag kommer och så stannar vi där i två veckor. Springer ut på morgonen och kvällen och fotar i det magiska ljuset. Stannar inne hela dagarna och dricker te och tittar ut på höstens färger.

Det där är min livsdröm, tänker jag sedan. Få vara i ett litet hus, omgivet av en fantastisk natur, med möjlighet att fota och vara kreativ.

Det behöver inte vara så komplicerat, det här med drömmar. De kanske kan slå in varje år, om man bara planerar in det.

Lämna ett svar