Igår var Unni Drougge på Atalante och pratade om sin nya bok Boven i mitt drama kallas kärlek. Hon skrev den för att överleva. ”Jag är glad att jag är författare för annars vet jag inte om jag hade levt idag.” Hon pratade om det svåra i att inte bli trodd på. Hur Jan Guillou valt att avfärda allt som rent påhitt. Om varför människor säger: Sånt här är inte svart eller vitt. Att så många inte vågar ta ställning mot kvinnovåld. Unni förstår inte hur en fråga om misshandel inte kan vara svart eller vit. Är det okej att inte ta ställning mot en man som misshandlar? Hon pratade om det privata. En offentlig kvinna ska gärna berätta om sitt privatliv, men kommer obehagliga sanningar som misshandel fram läggs locket på. Sverige ligger högt upp på listan av de länder som har äckligt mycket kvinnovåld. En man i publiken undrade om våldet ökar i takt med att Sverige blir ett mer jämställt land. Han tyckte det verkade så. Unni sa att kvinnor utgör halva jordens befolkning. Ska vi bara förlåta dem som föraktar halva jordens befolkning? För att kunna våldta och misshandla en kvinna krävs ett äckligt jävla kvinnoförakt. Antagligen har man ett jävla självförakt som osar längst in också. Unni förklarade hur ont det kan göra när man är påväg till en stödgrupp för misshandlade kvinnor och någon ringer och berättar att Expressen på sin hemsida har ordnat en omröstning: Vem tror du mest på, Jan Guillou eller Unni Drougge? För Unni handlar det om överlevnad. Man kan undra vad det handlar om för Jan? Unni skämtade med oss. Hon var gravallvarlig. Hennes bok är ju gravallvarlig. Jag frågade hur hon vågade stå på scen och berätta allt med sådan säkerhet. Jag har ju varit med om det, sa hon. Det här är min historia. Selma frågade hur hon gör för att släppa det självförakt som måste komma av att man lever med en man som skadar en. Unni sa att det enda som gäller är människor. Andra människor läker våra sår. Det är i mötet med andra vi växer och finns. Säger en kvinna som skadats in på själen av en annan människa. Bara människor kan läka.
