Djupandas så kommer pengarna

Sitter på café med en liten havrelatte i en tjock porslinsmugg. Sitter kutryggad vid ett högt bord med benen i kors. Djupandas stup i kvarten. De säger att man inte kan vara stressad när man andas djupt. Det är nåt fysiskt tydligen. ”Kroppen kan inte vara stressad när du djupandas”. Jaha men hur många andetag ska jag behöva dra innan jag får effekt?

Jag sitter här för att förbereda en presentation i skolan imorgon. Jag ska jobba på förmiddagen 8-12 och då hinner jag ju inte förbereda mig. Jag sitter här och djupandas och försöker vara i nuet och inte tänka på att jag måste jobba på två olika jobb och gå en heltidsutbildning och hinna vara med min ettåring. Jag sitter här och djupandas och försöker tänka på saker som att det är mitt val fastän det inte alls känns så. Men så är det väl i en liberal värld. Inte okej att skylla på nåt inre i alla fall. Det är mitt val alltihop och jag hade bara kunnat ta nåt enkelt jobb och jobba på det. Men det gör jag inte. Istället går jag klart en konstskola utan csn. Eftersom jag har använt alla mina csn redan eftersom jag aldrig har hamnat på en plats där jag kan stanna. Aldrig satt fötterna i en glänta, känt på marken med tårna och känt här blir det bra. Därför måste jag stressa och jobba och helt omotiverad gå upp på morgonen.

Det var så mycket lättare för några år sedan. Visst mådde jag inte så bra hela tiden, men jag hade en inre övertygelse och det var så skönt. Att ha en plan, något att hänga upp det svajiga nuet på, det är en vila för själen. Det ger en ro att veta vart man är påväg, kunna lunka på och inte behöva tänka. Tyvärr har jag ingen riktning. Den lilla riktning jag får ibland är bara en hägring. Allting svajar och jag måste stanna varannan meter för att hålla upp fingret och se vart vinden blåser. Jag vet inte ens vilken karta jag ska följa. Kanske har jag tjuvkikat på andras kartor alldeles för länge. Kanske är det dags att rota fram min egen gamla söndriga karta. Om den ens visar nåt längre? Kanske är det bara blankt?

Andas djupt in i magen. Skitlite pengar. 12 timmars dagar ibland. Skola + jobb. Ingen motivation. Ingen plan. Vart hamnar jag efter det här? Bränner jag ut mig igen nu? Är det verkligen en rimlig anledning att göra något för att man ”tror att man ångrar sig om man inte gör det”? Är det rimligt att utgå från alla teorier om hur det kommer kännas sedan? Ingen vet ju.

Jag känner i alla fall att jag är ute och fiskar i andras vatten. Jag måste dra in linan till min egen sjö. Det är där det magiska ligger. Det är där mina drömmar finns. Jag är så trött på att helt omedvetet axla andra människors förhoppningar, behov, viljor och drömmar. Det är därför jag längtar efter Island. Typ jämt. Längtar efter en egen stuga på norra Island.

Och pengar. Jag längtar så fruktansvärt mycket efter pengar. När jag blir rik ska jag starta en fond och ge bort pengar till grymma fotokonstnärer. Såna som gör färgstark magisk konst som inte är det minsta minimalistisk. Hör av er till mig sen när ni behöver cash, ni vet vilka ni är!

Lämna ett svar