A look into my studio

I am so happy for my studio! We moved to our new place in May this year, and before moving in I knew that I would get a whole room of my own, a room where I could organize all my photography stuff as well as work with editing and writing. In here I keep all my props, costumes, photography equipment, hard drives, business papers, note books and prints. I drink coffee, write blog posts, answer to emails and studies for my school. I am so incredibly happy to have a room of my own. To be able to close the door and have a space in which I know exactly what to focus on: work. When I´m in my studio I don´t do anything else (except maybe hang around on Facebook a little too much!) and when I leave the studio I know that I can relax, watch television and read. 

Åh vad jag är glad för min studio! Vi flyttade till vårt nya ställe i maj i år, och innan vi flyttade in visste jag att jag skulle få ett helt eget rum där jag kunde organisera och förvara alla mina fotoprylar, och jobba med redigering och skrivande. Här förvarar jag all min rekvisita, kostymer, fotoutrustning, hårddiskar, företagspapper, anteckningsböcker och utskrifter. Jag njuter av flera koppar kaffe om dagen, skriver blogginlägg, svarar på mail och pluggar för skolan. Jag är så otroligt glad över att ha ett alldeles eget rum. Att kunna stänga dörren och ha ett utrymme där jag vet precis vad jag ska fokusera på: arbete. När jag är i min studio gör jag ingenting annat (förutom att kanske kolla Facebook lite väl många gånger!) och när jag lämnar studion vet jag att jag kan slappna av, se på teve och läsa.


Right outside the window I have lots of beautiful flowers and trees. The yard is amazing. To have something green to look at when I turn away from the computer is very soothing.


If you don´t have access to a whole room where you can organize your work, I would recommend you to choose a place in your apartment/house, where you can keep your work stuff. In our last apartment I had a working bench and some shelves above, where I kept my equipment and my papers. I decorated the wall with inspirational pictures and quotes, and created a small creative work place for myself. Some good areas for a work place might be in the hallway, a wall in the bedroom, or a wall in the living room.


Alldeles utanför fönstret är det fullt med blommor och träd. Innergården är fantastisk. Att ha någonting grönt att titta på när jag vänder mig bort från datorn är väldigt lugnande.


Om du inte har tillgång till ett helt rum där du kan organisera ditt arbete, skulle mitt tips vara att välja en plats i din lägenhet/hus, där du kan förvara dina jobbsaker. I vår senaste lägenhet hade jag en arbetsplats bestående av en bänkskiva på pallar och några hyllor ovanför, där jag hade min utrustning och mina papper. Jag dekorerade väggen med inspirerande bilder och citat, och skapade en liten kreativ arbetsplats för mig själv. Några bra platser för att inreda en arbetshörna skulle till exempel kunna vara hallen, en vägg i sovrummet eller en vägg i vardagsrummet.

Unni my hero!

Igår var Unni Drougge på Atalante och pratade om sin nya bok Boven i mitt drama kallas kärlek. Hon skrev den för att överleva. ”Jag är glad att jag är författare för annars vet jag inte om jag hade levt idag.” Hon pratade om det svåra i att inte bli trodd på. Hur Jan Guillou valt att avfärda allt som rent påhitt. Om varför människor säger: Sånt här är inte svart eller vitt. Att så många inte vågar ta ställning mot kvinnovåld. Unni förstår inte hur en fråga om misshandel inte kan vara svart eller vit. Är det okej att inte ta ställning mot en man som misshandlar? Hon pratade om det privata. En offentlig kvinna ska gärna berätta om sitt privatliv, men kommer obehagliga sanningar som misshandel fram läggs locket på. Sverige ligger högt upp på listan av de länder som har äckligt mycket kvinnovåld. En man i publiken undrade om våldet ökar i takt med att Sverige blir ett mer jämställt land. Han tyckte det verkade så. Unni sa att kvinnor utgör halva jordens befolkning. Ska vi bara förlåta dem som föraktar halva jordens befolkning? För att kunna våldta och misshandla en kvinna krävs ett äckligt jävla kvinnoförakt. Antagligen har man ett jävla självförakt som osar längst in också. Unni förklarade hur ont det kan göra när man är påväg till en stödgrupp för misshandlade kvinnor och någon ringer och berättar att Expressen på sin hemsida har ordnat en omröstning: Vem tror du mest på, Jan Guillou eller Unni Drougge? För Unni handlar det om överlevnad. Man kan undra vad det handlar om för Jan? Unni skämtade med oss. Hon var gravallvarlig. Hennes bok är ju gravallvarlig. Jag frågade hur hon vågade stå på scen och berätta allt med sådan säkerhet. Jag har ju varit med om det, sa hon. Det här är min historia. Selma frågade hur hon gör för att släppa det självförakt som måste komma av att man lever med en man som skadar en. Unni sa att det enda som gäller är människor. Andra människor läker våra sår. Det är i mötet med andra vi växer och finns. Säger en kvinna som skadats in på själen av en annan människa. Bara människor kan läka.

Love like you´ve never been hurt before

Har nu jobbat i baren på Atalante. Blir bara mer och mer trött på mig själv. När ska jag börja med min självdisciplin? När ska jag göra allt det där? Har svårare och svårare att somna på kvällarna. Får inspiration då och vill bara sitta uppe och leva. Samt röka *suck* Jag ligger efter i kulturvetenskapen. Har jobbat en vecka nu och tänkt för mycket på annat. När ska jag sluta tänka för mycket på annat? Kanske borde sova snart, bara gnäller på mig själv ju. Kvällens viktiga: Love like you´ve never been hurt before. Godnatt **

Nostalgi & fantomsmärta

Sitter på mammas toalett och läser en gammal Elle. Där är en krönika som avslutas: Och kanske är det just detta som är nostalgins kärna: inte att vi längtar tillbaka till hur det faktiskt var, utan att vi längtar tillbaka till föreställningen om hur det skulle bli. Jag blev nostalgisk tidigt i livet. Redan som barn letade jag fram gamla famijlekort som jag dammade av och gömde i mitt hjärta. Jag skrev tonvis med dagbokssidor som jag älskade att läsa endast några månader senare. Det är först nu på äldre dagar som jag börjat fatta att det är destruktivt att vara nostalgisk. Move on, liksom. En trevlig gubbe som jag var hemma hos när jag jobbade i hemtjänsten tipsade mig om att skriva upp några tacksamheter varje dag. Det hade han gjort i fem år. ”Det finns alltid någonting bra att skriva upp”. Och det stämmer ju: solen kanske skiner, en kompis kanske ringer, jag kanske är frisk, mätt, upptäcker en ny artist eller vad som helst. På frågan om han någonsin läser det han skriver svarade han bestämt nej. ”När året är slut börjar jag på en ny bok. Man måste gå vidare”. Då insåg jag att jag måste gå vidare istället för att läsa om mitt gamla liv hela tiden. Den trevliga gubben sa också: Du är inte frisk om du inte har några krämpor. Det hade en läkare sagt till honom. ”Om du inte känner någonting kan du lika gärna dö”. Slutligen konstaterade jag och Selma i förmiddags på café Condeco att kärlekssmärtor är som fantomsmärtor. Man känner dem, men de är egentligen inte där. För obesvarad kärlek är väl bara en illusion? Idag: Fika på Condeco Tänker för mycket på mig själv Omtentaångest: har fortfarande inte gjort min omtenta

Bilder från HOTEL FOX

Maja, Selma och Jag

En hektisk helg är slut. I söndags gästades 2-dagars festivalen Kära Dagbok på Atalante av ingen mindre än Maja Lundgren. Som det fan jag är (utan att ha läst boken ha ha) terrar jag henne innan hon talar på scen genom att uttrycka mina åsikter om den debatt som rasat alldeles galet kring henne och Unni Drougge i höstas. Efter hennes samtal på scenen är det många som haffar Maja för att diskutera hennes maffia-intresse, Italien-intresse samt det skeva i att hon har utpekats som galen och sinnesjuk efter att boken Myggor och Tigrar skrevs. Jag och Selma röker i Majas sällskap och pratar. Maja funderar på att flytta till Italien. Jag gillar Maja. Maja och Unni. Två av Sveriges grymma kvinnor. En tredje av Sveriges grymma kvinnor är Selma Pettersson. Hon läste på festivalen ur sin sjävbiografiska novell Straffet. Med riktig inlevelse och en ryggmärgsproffsig känsla fångade hon Atalantes kräsna publik med sin självutämnande och välarbetade text. Idag har jag jobbat och fikat på Cigarren och sprungit i Slottskogen. Springet i Slottskogen var härligt. Nu har jag en skitskön overall från HM på mig. Puss

Härlig ´sommar`dag

Idag: Ensam-fika Seminarium Promenad Vin Fångade solen på ett av de två urmysiga caféerna på Plantagegatan. Latte+två cigg i solen=löööv! Är det sol i staden ska man gå till dessa två caféer, där är det alltid sol. Som vanligt på två timmars föreläsning/seminarium i skolan. Som vanligt intressant och givande. Träffade Katta vid fyra och gick en skön slottskogspromenad i en timma, just innan ljuset försvann. Drack vin med Hillevi på Publik. Mysigt och härligt att catcha upp med en vän. Längtar efter sommaren. Men det blommar rosa miniblommor på träden här i Nordostpassagen och idag hade jag tygskor på mig. Snart kommer den nog.

Tvivel

Idag: Gruppträff Fika Shopping Var på ett ganska meningslöst gruppsamtal med min kulturvetenskapsgrupp idag. Ingen hade något att säga och vi pratade mer om annat än om själva frågorna. Tvekade mycket efteråt om jag verkligen har valt rätt. Det blir numera allt vanligare att människor i min krets bestämmer sig för vad de ska syssla med , och det känns ofta svårt att motivera eller förklara för andra varför jag läser en kurs på universitetet. Varför går jag inte ett program eller söker till en massa roliga konstskolor? Jag antar att jag fortfarande inte hittat något som är helt rätt för mig, och att jag bara måste erkänna att jag fortfarande söker och inte vet vad jag vill ”bli”. Ja ja, fikade med Selma på cigarren och vi redde ut livet och kom fram till att vi lever det liv vi vill leva just nu, vilket kändes bra att förstå. Köpte ett par vita tygskor för 98:- på HM, bra köp!

Ove rockar

Idag: Sjuk! Samt föreläsning på universitetet. Kulturvetenskapens föreläsningar är lite som en timme hos psykologen. Rockiga Ove står och predikar om det svåra att i dagens samhälle hitta sin identitet och väg genom livet. Han pratar om höga förväntningar, drömmar, känslor av allmakt men samtidigt vanmakt hos varje individ. Orden låter lite som poesi när de kommer från Oves mun. Eller som Thomas Ziehe skriver: medvetandeindustrin frigör inom oss explosioner av bilder, drömmar och fantasier som inte ens kunnat förutsägas av de mest radikala utopisterna under förra århundradet.

Jaha

Jaha. Snart är min miserabla dag slut. Är förkyld och har varit inne hela dagen. Sovit och kollat på teve. Druckit nyponte (fullt med c-vitamin) samt citron och ingefäravatten. Odlat en ännu starkare hat-kärlek till mammas platt-tv. Om två veckor flyttar jag till min etta i masthugget. Drömmer skräckdrömmar om att den är för liten och att jag ska känna mig instängd. Snart ska de lägga nytt golv som jag ska välja ut; det blir någon ljus parkett. Jag längtar så jag dör till ett eget hem. 25 kvadratmeter av världen som bara är mina!

Under the stars

Såg en bra film på festivalen idag som hette Under the stars. En spansk film med en underbar och inspirerande huvudkaraktär. Han sa: Låt inte de dåliga/hemska sakerna i livet fucka upp de fina sakerna. Sant, så sant! Sedan gick jag och Katta till festivaltältet och såg ett band. Det var disco. Sen spelade dj:n massa ukrainska hitlåtar och vi blev överlyckliga och dansade fult och länge. Men ingen av oss ville vara ute hela natten så nu e jag hemma och ska sova.