En känsla har växt inom mig det senaste året. En känsla som ger mig ett slags lugn: Jag orkar inte ha en massa ambitioner längre. Jag vill leva ett stilla liv, långt bort från stress och yttre krav. Det är som att jag har drivit mig själv så hårt de senaste åren, att jag nu bara vill vara alldeles alldeles stilla. Sitta under trädkronorna och andas i takt med vindens sus. Promenera vid havet och låta saltvatten stänka upp på mina skor. Känna hur sanden sjunker under mina fötter. Känna hur livet lever sig självt och hur jag bara går bredvid, går med, i min egen takt, utan att kämpa eller sträva.
Och så tänker jag på vår tids fokusering på framgång. På alla som springer och kämpar. Så många ord som ringer i mitt huvud: Du måste tro på dig själv. Ge inte upp! Fila på ditt cv. Nischa dig. Var inte rädd för att misslyckas- misslyckande är en del av framgång!
Men tänk om misslyckande inte är en del av framgång? Tänk om misslyckande bara är just det: ett misslyckande? Det kanske inte har någonting med framgång att göra? Hur sunt är det egentligen för oss att fokusera på framgång? Vad betyder en yttre framgång för vår inre lycka? Inte mycket, tror jag. Jag accepterar mina misslyckanden. De där perioderna i livet då saker har gått riktigt dåligt, och jag har trott att jag kommer att dö på kuppen. De har format mig till den jag är. De är mina sår som har blivit ärr som påverkar mig i alla mina val, men som jag är helt okej med. Men de är inte en del av min framgång, för jag vill inte mäta mitt liv i framgång. Mitt liv ska inte definieras genom yttre omständigheter, som vilken typ av jobb jag har, hur många vänner jag har eller hur andra personer ser på mig.
Tänk såhär: Kanske räcker det att vara vid liv, precis just nu. Kanske är det den största framgången av alla?
Det där förväntan från samhället att man ska klättra uppåt hela tiden är så onödig. Men det är väldigt skönt om man kan strunta i den och lyssna till sig själv istället. Det är ju bara en själv som kan definiera vad framgång är!
Håller helt med dig, det känns som om man ofta definieras av det man gör. Så många förväntar sig att jag ska hoppa mellan arbetsplatser för att få högre lön eller bättre arbetsuppgifter, bara för att jag har en utbildning. Som att jag har något behov av att hävda mig. Men det är min fritid som är viktig, så länge jag kan ha en fritid som är meningsfull för mig så är jag nöjd. Brooke Shaden definierar misslyckande som ”fördröjd framgång”, det tål också att tänkas på :). Man är bara inte där än, det var ett steg på vägen.