Ta revansch

Ordet revansch har dykt upp flera gånger nu när jag läst om kvinnors förlossningsberättelser. Kvinnor som skriver hur de vill ha revansch på sin första förlossning. En förhoppning om att nästa förlossning ska bli bättre än den första, eller kanske mer som man tänkt sig från början.

Jag gillar ordet revansch. Ett uttryck för kraft. Att man inte ger sig. Man kämpar vidare. Vägrar ligga kvar på marken. Man struntar i att det kan gå precis lika dåligt nästa gång och kör ändå.

Jag vill bli bättre på att ta revansch. Inte vara så rädd för att samma saker ska hända igen. Jag blir ofta lamslagen av livets käftsmällar och det kan ta år för mig att våga mig tillbaka. Speciellt de senaste åren har gjort mig rädd för en massa olika saker. Privat och yrkesmässigt. Jag har kastat mig ut i saker med öppet hjärta och massor av hopp, för att sedan kraschlanda på marken. Efter kraschen har jag gömt mig i mitt lilla bo och plåstrat om mina sår. Det är ganska mysigt ibland, men det leder ju tyvärr inte vidare.

Födande kvinnor är ett perfekt exempel på revansch. Att föda barn var det värsta jag har gjort. Och jag vet många som delar den upplevelsen med mig. Många med förlossningsskador som aldrig går över och hemska upplevelser i bagaget. Som ändå kör igen. Som vill ha barn så mycket att de utsätter sig för samma risker och samma smärta en gång till. Som vill ha revansch. Hur coolt är inte det?! Jag blir otroligt inspirerad, speciellt för att jag vet vad de utsätter sig för. Och det finns ju aldrig några garantier på att man får sin revansch. Samma sak kan hända igen.

Om kvinnor föder fler än ett barn, då borde jag bannemej kunna hoppa upp på den där hästen igen!

1

Det kom en bebis till slut!

Allt gick bra. Jag överlevde, bebis överlevde och nu är vi här, mitt i livet. Mitt i mitt liv och i början av hennes. Så galet magiskt och helt surrealistiskt. Jag bälgar i mig kaffe för att orka. Har börjat ställa om min sömnradar så att jag klarar mig på avbrutna timmar. Sån panik första veckorna när det kändes som varenda nerv skrek av trötthet. Men jag har varit rätt bra på att tvinga mig själv att ta små powernaps, sova ut när det går på morgonen och dessutom hitta tid för återhämtning med mig själv.

När jag längtade efter att bli gravid minns jag att jag tänkte: Jag ska inte klaga när jag är gravid. För jag tyckte att så många klagade på sina graviditeter när de bara borde vara tacksamma. Men sen mådde jag så dåligt själv att jag blev helt chockad. Saker kan vara helt underbara fastän man mår dåligt i dem. Jag kan vara tacksam för någonting men ändå behöva klaga över det. Jag kan må skit i en situation som jag ändå vill befinna mig i. Just nu mår min kropp fortfarande dåligt efter förlossningen och det är något jag är ledsen över. Men samtidigt är jag så lycklig med min bebis. Livet har så många nyanser.

En insikt jag fick tack vare förlossningen är att liv innebär smärta. För att en person ska få födas, ska få leva, måste en mamma någonstans gå igenom smärta. Smärta är förutsättningen för liv. Någon har gått igenom smärta för att vi ska få finnas. Och livet innehåller också smärta. Kanske gör det bara allting ännu mer vackert?