När är det dags att släppa taget?

släppa taget

Jag gick ju på Fotohögskolan för några år sedan men hoppade av innan sista året (den är treårig). Jag vantrivdes och det kändes som att jag räddade mig själv när jag tog steget att lämna. Sedan dess har jag haft en gnagande röst som säger till mig att jag är misslyckad som hoppade av. Att jag borde stått ut.

Skolan var min dröm i flera år. Mitt högsta mål var att gå där. Därför blev det konstigt när jag väl kom in. Skolan visade sig vara något helt annat än det jag drömt om och jag blev besviken.

släppa taget

Nu har jag funderat på att återuppta studierna. Jag har ju bara ett år kvar. Men hela min kropp säger emot mig. Hur ska jag veta vad som är rätt att göra? Jag vill inte backa för att anta utmaningar eller gå emot mina rädslor. Men var går gränsen? Hur mycket ska jag pusha mig själv? När vet jag att rädslorna inte ska övervinnas utan lyssnas på? Det är som att intellektet säger: Kör på Beata, you can do it! Men hela själen ropar: Pull back! We can´t do it. Tillbaka till skyddsrummet.

Egentligen tror jag att jag vet svaret. Det jag har svårast för är acceptansen. Att kunna säga till mig själv att det är okej att inte gå klart. Att det är okej att inte orka. Det är okej att inte stå ut. För precis som jag skrivit förut så är det okej att ha ursäkter. Men ibland glömmer jag det. Jag ser på prestationerna och har svårt att förlåta mig själv för det jag inte gör.

släppa taget

Oj det blev ett rätt så deppigt inlägg! Har du några erfarenheter av att släppa taget om en dröm eller någonting som du verkligen velat göra? Kommentera gärna och berätta! Jag älskar att höra era historier <3

Nu ska jag ut och demonstrera mot nazisterna i Göteborg. Kram!

1

4 comments

  1. Du är så klok. Och ja, jättesvårt att släppa taget om sånt en varit inriktad på länge. Jag satt i styrelser i Ungdomens Nykterhetsförbund från att jag var 14 år och när jag var 24 år valdes jag in i förbundsstyrelsen som sekreterare. Det var ett stort livsmål. Jag drömde om att kunna ta över ordföranderollen och få vara med och forma organisationen ännu mer, vara en förebild, nätverka, jobba med det dygnet runt i två år. Men jag var inte där. Jag var sjuk, och gjorde mig sjukare genom att jag inte kunde sätta gränser för vad jag orkade. Jag ville det länge och sörjde så mycket. Jag kände det som ett så stort misslyckande. Nu var det länge sedan jag tänkte på det och idag vet jag att jag aldrig hade mått så bra som jag gör idag om jag hade förbrukat mig själv i två år till. Jag valde en väg där jag istället tog hand om mig och blev friskare. Jag hoppas att du kan se vilken väg som får dig att må bäst och välja den.

  2. Absolut! Jag tror att mycket av det du känner beror på ”prestationssamhället”, det som säger åt oss att det är våra prestationer som räknas, det som kan mätas och tas på och kanske ser fint ut på papper. Men verkligheten är ju inte alltid så. Fin på papper.

    Jag har tackat nej till jobberbjudanden, som jag egentligen ”borde ha tagit” (enligt samhället) och då känt mig både lättad, men också skamsen och naiv för att jag inte ville. För att det inte kändes rätt.
    Jag har också tackat ja till jobb som låtit sådär fantastiskt drömmiga (typ som att jobba på Sveriges högst belägna fjällstation förra sommaren, en fantastisk erfarenhet men inte så fint som det låter pga slitsamt och mestadels städ och matlagning och på tok för lite sömn), för att sedan visa sig vara nåt annat än man tänkte sig. Som sagt. Fint på papper är inte alltid vad man behöver eller vill ha livet ut.

    Tur att du är fri att välja själv <3

  3. Jag tycker det låter sunt att inte gå klart. Du skapar ju alldeles superfina grejer ändå. Vad ska du med examen till?

    Jag känner igen det där. Ibland kanke problemet faktiskt är att en bygger upp för mycket förväntningar och skapar en drömvärld som inte existerar.

    Himla fin blogg har du!

  4. Oh, WOW! Alltså, har följt din blogg ett tag och det har varit så mycket jag känt mig igen i. Hur du tänker, kring vad du funderar och sådär. Men nu tog du upp en specifik situation som jag är i precis nu och som jag kämpar med precis lika mycket. Det blev nästan lite creepy! Hahaha!

    För tre år sedan påbörjade jag en högskoleutbildning. Den lät bra och intressant. Innan jag påbörjade pluggandet hade jag en lång tid mått otroligt dåligt mentalt, så under första tiden jag pluggade tänkte jag inte så mycket på att jag faktiskt mådde dåligt. Det hade jag ju gjort även innan. Men jag började må sämre. Mycket sämre. Jag kämpade och kämpade och ville bevisa för mig själv att jag kunde hantera utbildningen.

    Jag har alltid varit en person som gillat skolan. Som pratat om att jag ska plugga vidare. Men så under förra hösten så tog jag ut mig själv totalt, så nu under våren det här året var jag tvungen sjukskriva mig från skolan. En termin kvar till utbildningen skulle varit klar. Det var fruktansvärt först bara handlingen att sjukskriva mig. Att ”ge upp”. Men ju längre tid som gått från starten av sjukskrivningen så har jag förstått mer och mer precis det du säger. Kroppen och huvudet har så länge sagt åt mig att bryta. Just den här utbildningen är inte för mig. Jag kan inte se en fortsatt framtid för hur jag skulle använda mig av den eller vilken sorts jobb jag skulle söka.

    Så kommer tankarna. Men studieskulden du har? Alla år och månader du redan har lagt på den här utbildningen? Ska du vara en sån där som bara ger upp? Vad ska en framtida arbetsgivare tänka om dig om du berättar att du inte fullföljde en utbildning med bara en termin kvar?

    Men om jag verkligen känner efter är det som det blivit en tvärnit inuti. Jag vill inte. Jag är inte intresserad. Det spelar ingen roll att det bara är en termin kvar, jag vill inte att det är det jag ska gå tillbaka till när sjukskrivningen är över. Det är inte längre vad jag vill. Just den utbildningen.

    Men kan man verkligen göra så?

    Jag slits mellan så otroligt många tankar och känslor. Känns det så för att jag inte orkar? För att jag är rädd? För att jag känner att måste? Vem är jag om jag inte går klart? Hur ska jag kunna förklara för människor runt omkring mig? Räcker det med att jag inte vill för att det ska vara ”giltigt”?

    Oj, vad långt det här blev. Blev bara så berörd av det du skrev. Dels försöker jag acceptera min situation av att jag blviit sjuk såväl fysiskt som psykiskt, men också att mina prioriteringar har förändrats såväl som min ork. Jag vet inte riktigt, det är mycket just nu, men det känns som att jag kunde relatera så mycket till det du skrev. Ibland är det svårt att reda ut huvudet!

    Hoppas att allt ska gå bra i dag och att inte blir allt för mycket våldsamheter. Låter oroligt där borta!

    Stor kram till dig och tack för en mycket tänkvärd blogg!

Comments are closed.