När är det dags att släppa taget?

släppa taget

Jag gick ju på Fotohögskolan för några år sedan men hoppade av innan sista året (den är treårig). Jag vantrivdes och det kändes som att jag räddade mig själv när jag tog steget att lämna. Sedan dess har jag haft en gnagande röst som säger till mig att jag är misslyckad som hoppade av. Att jag borde stått ut.

Skolan var min dröm i flera år. Mitt högsta mål var att gå där. Därför blev det konstigt när jag väl kom in. Skolan visade sig vara något helt annat än det jag drömt om och jag blev besviken.

släppa taget

Nu har jag funderat på att återuppta studierna. Jag har ju bara ett år kvar. Men hela min kropp säger emot mig. Hur ska jag veta vad som är rätt att göra? Jag vill inte backa för att anta utmaningar eller gå emot mina rädslor. Men var går gränsen? Hur mycket ska jag pusha mig själv? När vet jag att rädslorna inte ska övervinnas utan lyssnas på? Det är som att intellektet säger: Kör på Beata, you can do it! Men hela själen ropar: Pull back! We can´t do it. Tillbaka till skyddsrummet.

Egentligen tror jag att jag vet svaret. Det jag har svårast för är acceptansen. Att kunna säga till mig själv att det är okej att inte gå klart. Att det är okej att inte orka. Det är okej att inte stå ut. För precis som jag skrivit förut så är det okej att ha ursäkter. Men ibland glömmer jag det. Jag ser på prestationerna och har svårt att förlåta mig själv för det jag inte gör.

släppa taget

Oj det blev ett rätt så deppigt inlägg! Har du några erfarenheter av att släppa taget om en dröm eller någonting som du verkligen velat göra? Kommentera gärna och berätta! Jag älskar att höra era historier <3

Nu ska jag ut och demonstrera mot nazisterna i Göteborg. Kram!

1

5 comments

  1. Åh vad länge jag har tänkt på att svara dig! Du ska veta att din kommentar gjorde stor inverkan på mig. Att skriva någonting som det visar sig att en annan person delar så starkt, det är verkligen häftigt! Och det betyder så mycket att veta att vi är fler som går igenom samma saker!

    Först och främst blir jag så himla glad av att du följer min blogg. Det känns nästan surrealistiskt när jag förstår att folk verkligen läser haha! Men mest av allt känns det jättefint och jag blir så glad och tacksam för att du läser mina personliga tankar här <3

    När jag läser det du skriver om din situation känner jag såklart igen mig mycket! Det är ju så himla tråkigt när det man satsar på inte längre visar sig vara värt att satsa på. Antingen är det väl motivationen som försvinner, eller så är det en själv som faktiskt förändras under åren och får andra behov, eller upptäcker nya behov och oupptäckta sidor hos en själv som man kanske inte riktigt visste om innan. Jag kan själv bli förvånad över hur mycket man kan förändras. Jag har ju inte bara tagit uppehåll från fotohögskolan, utan har även uppehåll från en helt annan utbildning (till audionom). Ingen av dessa har jag kunnat motivera mig själv att stanna kvar på och när anledningarna till att man valde något från början försvinner är det himla svårt att stanna kvar.

    Så tråkigt att du mådde sämre och sämre på utbildningen, men hoppas att du inte är hård mot dig själv för att du inte märkte något. Jag har också märkt först i efterhand hur dåligt något har fått mig att må. Det kan vara så svårt att se sånt där när man är mitt i det. Men du ska veta att du har all rätt att må bra! Trots att du haft för vana att må dåligt ska du inte ge upp innan du känner att du mår bra!

    Det låter som att du hade en bild av skolan och av framtiden som inte längre passar in på den du är och på vad du behöver. Att släppa någonting kan ju vara så himla svårt, och jag kan tycka att det blir en sorg. Och du har rätt att sörja det som inte blev! Kanske hade du velat vilja det mer, men måste acceptera att det bara inte är rätt längre?

    Jag har också alltid älskat skolan, men det spelar ju ingen roll när det kommer till yrkes- och studieval. Det kan kännas lika svårt och motigt ändå. Om jag inte hade sett en framtid i utbildningen hade jag verkligen haft svårt att motivera mig att gå kvar. Man måste ju ha någon slags positiv bild av vart man är påväg, annars känns det som att det bara blir deppigt!

    Jag vet många som hoppat av innan sista terminen osv. Och många som hoppat av flera utbildningar innan de slutligen gjort klart en av dem. Så jag har nog tur att vara omgiven av flera som vågar lyssna på sig själva! Jag vet t.ex flera som gått minst fyra år på en utbildning och sedan hoppat av sista året för att börja läsa en ny 5-årig utbildning. Såklart har inte alla möjlighet till det, men det kan vara skönt att få perspektiv från andra 🙂

    Alla de yttre tankarna du radar upp (studieskuld, investerad tid, att "ge upp" mm.) måste du bara strunta i! För när du skriver hur du känner inför det låter det som att du vet att du inte alls känner för utbildningen.

    MEN självklart är saker inte svart eller vitt! Du hittar säkert vissa anledningar inom dig som säger att du SKA gå kvar? Jag känner så mycket igen mig i att det är svårt att reda ut VARFÖR man vill eller inte vill. Man vill ju inte styras av rädslor eller känna att man "ger upp". Men samtidigt tycker jag att det kan vara något positivt att ge upp. För att ge upp är att välja sig själv framför sina prestationer. Att ge upp är att vara snäll mot sig själv och styra livet själv, istället för att bli styrd av saker man tror att man måste.

    Om du fortfarande undrar om det är giltigt så kan jag bara säga DET ÄR DET! Det är giltigt för att DU väljer det. Ditt val är det som gör det giltigt! Så tänk inte mer på hur du uppfattas av andra. DU har rätt att välja i DITT liv. Det är bara du som måste leva med konsekvenserna av dina val!

    Nu vet jag ju inte alls om du redan bestämt dig, eller kanske rentav hoppat på utbildningen igen? I vilket fall som helst tror jag det viktigaste i ens beslut är att man ger sig själv rätten att känna det man känner. DU har rätt till dina känslor, din ork, din hälsa, och din lust. Ingen annan får bestämma!

    Massa kram och ursäkta att svaret kom så sent <3 <3 <3

  2. Du är så klok. Och ja, jättesvårt att släppa taget om sånt en varit inriktad på länge. Jag satt i styrelser i Ungdomens Nykterhetsförbund från att jag var 14 år och när jag var 24 år valdes jag in i förbundsstyrelsen som sekreterare. Det var ett stort livsmål. Jag drömde om att kunna ta över ordföranderollen och få vara med och forma organisationen ännu mer, vara en förebild, nätverka, jobba med det dygnet runt i två år. Men jag var inte där. Jag var sjuk, och gjorde mig sjukare genom att jag inte kunde sätta gränser för vad jag orkade. Jag ville det länge och sörjde så mycket. Jag kände det som ett så stort misslyckande. Nu var det länge sedan jag tänkte på det och idag vet jag att jag aldrig hade mått så bra som jag gör idag om jag hade förbrukat mig själv i två år till. Jag valde en väg där jag istället tog hand om mig och blev friskare. Jag hoppas att du kan se vilken väg som får dig att må bäst och välja den.

  3. Absolut! Jag tror att mycket av det du känner beror på ”prestationssamhället”, det som säger åt oss att det är våra prestationer som räknas, det som kan mätas och tas på och kanske ser fint ut på papper. Men verkligheten är ju inte alltid så. Fin på papper.

    Jag har tackat nej till jobberbjudanden, som jag egentligen ”borde ha tagit” (enligt samhället) och då känt mig både lättad, men också skamsen och naiv för att jag inte ville. För att det inte kändes rätt.
    Jag har också tackat ja till jobb som låtit sådär fantastiskt drömmiga (typ som att jobba på Sveriges högst belägna fjällstation förra sommaren, en fantastisk erfarenhet men inte så fint som det låter pga slitsamt och mestadels städ och matlagning och på tok för lite sömn), för att sedan visa sig vara nåt annat än man tänkte sig. Som sagt. Fint på papper är inte alltid vad man behöver eller vill ha livet ut.

    Tur att du är fri att välja själv <3

  4. Jag tycker det låter sunt att inte gå klart. Du skapar ju alldeles superfina grejer ändå. Vad ska du med examen till?

    Jag känner igen det där. Ibland kanke problemet faktiskt är att en bygger upp för mycket förväntningar och skapar en drömvärld som inte existerar.

    Himla fin blogg har du!

  5. Oh, WOW! Alltså, har följt din blogg ett tag och det har varit så mycket jag känt mig igen i. Hur du tänker, kring vad du funderar och sådär. Men nu tog du upp en specifik situation som jag är i precis nu och som jag kämpar med precis lika mycket. Det blev nästan lite creepy! Hahaha!

    För tre år sedan påbörjade jag en högskoleutbildning. Den lät bra och intressant. Innan jag påbörjade pluggandet hade jag en lång tid mått otroligt dåligt mentalt, så under första tiden jag pluggade tänkte jag inte så mycket på att jag faktiskt mådde dåligt. Det hade jag ju gjort även innan. Men jag började må sämre. Mycket sämre. Jag kämpade och kämpade och ville bevisa för mig själv att jag kunde hantera utbildningen.

    Jag har alltid varit en person som gillat skolan. Som pratat om att jag ska plugga vidare. Men så under förra hösten så tog jag ut mig själv totalt, så nu under våren det här året var jag tvungen sjukskriva mig från skolan. En termin kvar till utbildningen skulle varit klar. Det var fruktansvärt först bara handlingen att sjukskriva mig. Att ”ge upp”. Men ju längre tid som gått från starten av sjukskrivningen så har jag förstått mer och mer precis det du säger. Kroppen och huvudet har så länge sagt åt mig att bryta. Just den här utbildningen är inte för mig. Jag kan inte se en fortsatt framtid för hur jag skulle använda mig av den eller vilken sorts jobb jag skulle söka.

    Så kommer tankarna. Men studieskulden du har? Alla år och månader du redan har lagt på den här utbildningen? Ska du vara en sån där som bara ger upp? Vad ska en framtida arbetsgivare tänka om dig om du berättar att du inte fullföljde en utbildning med bara en termin kvar?

    Men om jag verkligen känner efter är det som det blivit en tvärnit inuti. Jag vill inte. Jag är inte intresserad. Det spelar ingen roll att det bara är en termin kvar, jag vill inte att det är det jag ska gå tillbaka till när sjukskrivningen är över. Det är inte längre vad jag vill. Just den utbildningen.

    Men kan man verkligen göra så?

    Jag slits mellan så otroligt många tankar och känslor. Känns det så för att jag inte orkar? För att jag är rädd? För att jag känner att måste? Vem är jag om jag inte går klart? Hur ska jag kunna förklara för människor runt omkring mig? Räcker det med att jag inte vill för att det ska vara ”giltigt”?

    Oj, vad långt det här blev. Blev bara så berörd av det du skrev. Dels försöker jag acceptera min situation av att jag blviit sjuk såväl fysiskt som psykiskt, men också att mina prioriteringar har förändrats såväl som min ork. Jag vet inte riktigt, det är mycket just nu, men det känns som att jag kunde relatera så mycket till det du skrev. Ibland är det svårt att reda ut huvudet!

    Hoppas att allt ska gå bra i dag och att inte blir allt för mycket våldsamheter. Låter oroligt där borta!

    Stor kram till dig och tack för en mycket tänkvärd blogg!

Comments are closed.