När är det dags att släppa taget?

släppa taget

Jag gick ju på Fotohögskolan för några år sedan men hoppade av innan sista året (den är treårig). Jag vantrivdes och det kändes som att jag räddade mig själv när jag tog steget att lämna. Sedan dess har jag haft en gnagande röst som säger till mig att jag är misslyckad som hoppade av. Att jag borde stått ut.

Skolan var min dröm i flera år. Mitt högsta mål var att gå där. Därför blev det konstigt när jag väl kom in. Skolan visade sig vara något helt annat än det jag drömt om och jag blev besviken.

släppa taget

Nu har jag funderat på att återuppta studierna. Jag har ju bara ett år kvar. Men hela min kropp säger emot mig. Hur ska jag veta vad som är rätt att göra? Jag vill inte backa för att anta utmaningar eller gå emot mina rädslor. Men var går gränsen? Hur mycket ska jag pusha mig själv? När vet jag att rädslorna inte ska övervinnas utan lyssnas på? Det är som att intellektet säger: Kör på Beata, you can do it! Men hela själen ropar: Pull back! We can´t do it. Tillbaka till skyddsrummet.

Egentligen tror jag att jag vet svaret. Det jag har svårast för är acceptansen. Att kunna säga till mig själv att det är okej att inte gå klart. Att det är okej att inte orka. Det är okej att inte stå ut. För precis som jag skrivit förut så är det okej att ha ursäkter. Men ibland glömmer jag det. Jag ser på prestationerna och har svårt att förlåta mig själv för det jag inte gör.

släppa taget

Oj det blev ett rätt så deppigt inlägg! Har du några erfarenheter av att släppa taget om en dröm eller någonting som du verkligen velat göra? Kommentera gärna och berätta! Jag älskar att höra era historier <3

Nu ska jag ut och demonstrera mot nazisterna i Göteborg. Kram!

1

Det finns inget beslut som är rätt eller fel

Söndag älskade söndag. När jag vaknade imorse trodde jag faktiskt att solen lyste genom fönstret. Det kändes så ljust när jag öppnade ögonen. Men när jag drog upp rullgardinen såg det ut som vanligt i Göteborg: mulet! Ljuset har verkligen varit frånvarande här. Utan snö på marken blir det så mörkt.

Fint citat som jag fotade av på ett antikvariat för några veckor sedan.

Min vecka har präglats av ambivalens. Jag tänker mycket på beslut just nu. Och jag har verkligen fått en insikt om hur otroligt svårt jag har för att fatta olika typer av beslut. Jag har alltid haft svårt för att fatta beslut. Jag får lätt panik när jag står i kö på ett café och måste bestämma mig för vad jag ska ta. Ibland kan jag verkligen inte bestämma mig, för jag känner verkligen inte vad som är rätt. Och jag tror att det är just där som problemet ligger, att jag verkar vara förprogrammerad att tro att det finns rätt och fel och inget där emellan.

Varje gång jag har två saker framför mig, så tror jag att det ena är rätt och det andra är fel. Ni kan ju tänka er hur frustrerande detta är när det kommer till större beslut. Jag får sådana livsavgörande känslor inför olika typer av beslut. Som att jag tror att det ena beslutet kommer leda till ett bra liv, och det andra beslutet kommer leda till att allt går åt helvete. Redan här blir det ju omöjligt att ta ett beslut. Det blir en inre låsning. Eftersom jag tror att jag kan välja något som förstör hela mitt liv, så vill jag inte välja någonting.

Det svåra är att jag är medveten om detta, men jag kan inte implementera det när jag själv ska ta ett beslut. Det är som en fysisk känsla. En rädsla för att välja fel. Den bistra sanningen med beslut är ju att en alltid måste välja bort någonting. Och jag har nog väldigt svårt att stå ut med motstridiga känslor. Jag vill ha en försäkran om att allt kommer att gå bra innan jag väljer någonting. Jag vill veta innan. Vilket såklart inte går. Det är ju inte alls så livet funkar!

Jag tror i grunden att det handlar om tillit. Tillit till att saker kommer att ordna sig, men också tillit till att jag själv kan fixa saker. Jag har börjat förstå att jag verkligen måste jobba med min tillit. Jag vet inte hur, men jag vet att jag måste öva upp min tillit. Speciellt till mig själv. En tro på att jag kan klara av saker gör ju också att jag får en starkare tro på att saker och ting ordnar sig.

Nu har en liten vårlängtan börjat smyga sig på mig. Jag hittade dessa bilder som jag fotat i vackert vårljus hemma, och jag blir så glad av att se det där underbara ljuset och veta att det snart kommer se ut så i vårt kök! Längtar ni också till våren nu?