Det regnar ute. Ett sånt där lätt regn som inte hörs eller syns. Jag sitter i min obäddade säng och har staplat alla kuddar bakom ryggen. Dricker Earl Grey med extra kallt vatten. Idag är en mellandag. Ingenting är planerat.
Jag vill bara vara här. I min säng. I min lägenhet. Inne i värmen. Scrolla på instagram, titta på youtube, läsa bloggar. Slösa med tid. Slösa slösa slösa.
Drömmarna försöker locka mig men jag vågar inte riktigt. Hoppar nästan på tåget men stannar hela tiden, precis innan. Så skönt att vara dämpad. Vägra hoppas, drömma. Inte riskera att bli besviken, trött, ledsen. Men också så jäkla tråkigt: att vara en zombie som skrattar åt roliga serier men sätter skygglappar framför ögonen. Inte låtsas om stupet eller den färgsprakande himlen där ute.
Jag tror faktiskt att jag blivit äldre. Mer stabil. Tänker att jag inte ramlar lika lätt i motvind. Inte går sönder lika lätt mot marken. Att jag har… härdats?
Men jag vet inte om jag vågar sluta leva bakom glas.
Tack fina du <3 Ja, och det är ju jobbigt också att inte kunna fortsätta på en väg man har tänkt. När livet inte bara kan vara sådär bekvämt och enkelt, som en motorväg, utan kräver förändring. Men det är ju så det är! Kram
Tusen tack <3 Så himla fint att höra!!! Kram
Du skriver så himla vackert. Det berör och stökar runt i ens själ ?
Vackert – både text & bild. Beskriver ungefär hur jag ofta kände mig för ett-två år sedan. Funderandes, som om jag egentligen visste, men inte vågade veta. Det är ju läskigt ibland.