När morgonvindarna blåser suckar jag tungt och drar täcket över huvudet

 

Det är morgon. Åh vad det är morgon. Solen lyser över dalen och fåglarna kvittrar. Klockan är 06.58 och om en timme ska jag vara på jobbet.

Jag har aldrig gillat morgonen. Att slitas upp av ett larm och sedan skynda sig igenom ett tillvaknande. Det finns någonting otryggt över det. Att inte kunna ta det lugnt är något av det värsta jag vet.

Det spelar ingen roll att jag ska iväg till ett jättemysigt jobb. Att jag ska träffa trevliga människor. Det hjälper inte i själva morgonstunden.

Jag gör allt jag kan för att göra det mysigt. Försöker gå upp så att jag har tid på mig. Men den där första timmen går så fort. Timmen när jag bara sitter med min kaffekopp och funderar. När drömmarna sipprar ut i luften tillsammans med kaffeångorna.

Jag känner mig svag på morgonen. Genomskinlig. Drömmarna är kvar i kroppen och världen sveper genom mig som en kall vind. Jag vet att det går över snart. Att det känns bättre när jag går in på jobbet och skakar av mig min undermedvetna värld.

1