Bilder från min första polaroidkamera som jag köpte på Tradera för ett par månader sedan, och som till min glädje fungerar!
Idag har jag jobbat på förskolan, kollat på tredje avsnittet av Äkta Människor på svtplay och tagit ett (väldigt) varmt bad, innehållande badsalt och två badkulor. Nu ska jag och Tomas snart se filmen Black Butterflies. Sockerkakan som jag bakade i helgen när jag var sjuk står på tining. Trevlig kväll!
Det finns nog ingenting bättre för mig än att möta en god vän över en kopp te/kaffe på ett stimmigt café och prata om livet. I GP stod det om det goda samtalet i helgen. Jag har alltid dragits till det goda samtalet. Det som gör att jag gärna bokar in möten på tu man hand och avsätter timmar i en ångande cafélokal. Att få höra berättelser som den andra vill dela med sig av, eller att själv få lägga fram en bit av sin själ på det smuliga cafébordet. Det är äkta liv för mig!
Psst! Bilder från gårdagens fika (samt promenaden dit) med min alltid underbara farmor.
Hej Bloggen (och ni där bakom de gnistrande skärmarna som förhoppningsvis läser mina ord).
Just når jag inte riktigt fram. En känsla av vilsenhet. Jag vet vart jag strävar, men blir osäker på vad jag gör för att komma dit. Det går inte att komma ur sig själv. Vi är alltid fast i våra personligheter, våra malande rädslor och knarrande tankar. Du kan vara bombsäker på din sak, veta precis vart du vill, se dina drömmar med en bländande klarhet, men det kan ändå vara svårt att se vart du ska ta ditt nästa steg. I alla fall för mig. Självklart är det en naturlig del av allt, det är nog svårt att gå runt och vara tvärsäker hela tiden. Men det skulle vara så skönt att komma utanför sig själv, få sig en ordentlig titt på sitt liv ur andras ögon, få några aha-upplevelser och förstå vad det är man håller på med!
Hejsan!
I onsdags kom Lisa Marie hem till mig för att välja bilder till lookbooken som jag har fotat för hennes märke Up The Wooden Hills. Det blev en lång dag med många bilder på näthinnan. Det tar alltid tid att välja ut de bästa bilderna, speciellt när de är snarlika varandra. Jag laddade som tur var upp med kaffe och två skålar naturgodis.
Nu är jag på landet med Tomas och försöker få ögonen att inte falla ihop. Jag längtar in till sängen, men kände så mycket för att skriva ett inlägg här innan jag går och lägger mig. Det har förresten snöat idag. Mycket. Marken är vit utanför huset!
Idag har jag spenderat tiden i en härlig ateljé på Stigberget tillsammans med Up The Wooden Hills. Vi har fotat bilder för den nya vårkollektionen. Det var en härlig plåtning och modellen Elin var grym!
Bilder från Strömstad där jag var förra helgen.
Denna helgen har jag jobbat med min lägergrupp. Så skönt att få släppa alla tankar på min framtid, mina bildidéer och allt annat och bara gå upp i någonting helt annat. Det kan kännas väldigt nyttigt ibland. Imorgon ska jag jobba på förskolan, och förbereda mig lite inför tisdag då jag ska fota Lisa Maries nya vårkollektion för Up the Wooden Hills! Hoppas ni alla mår bra ute i världen. Kom ihåg en sak:
If you are lost,
remember- you have merely
taken a detour on the way
to your destination.
Kram!
Bilden är tagen på Bali, där jag var med min pojkvän i år.
Våren har kommit till Göteborg. Jag har fått fler negativa antagningsbesked, men mina armar är bättre så jag möter solen med hopp. Jag tänker mycket på tålamod. Att ha tålamod att stå ut i sina drömmar, att inte vilja allt på en gång, men att alltid göra lite för att nå dit man vill. Man behöver balans i livet, och allting kan inte handla om de mål man sätter upp. Det viktiga är ändå att vi mår bra där vi är, även om vi hela tiden strävar längre.
Se mina bilder på flickr.
I was not looking for my dreams to interpret my life,
but rather for my life to interpret my dreams.
/Susan Sontag
Foto: Beata Rydén (alla bilder är av mig om inget annat anges)
Igår var Unni Drougge på Atalante och pratade om sin nya bok Boven i mitt drama kallas kärlek. Hon skrev den för att överleva. ”Jag är glad att jag är författare för annars vet jag inte om jag hade levt idag.” Hon pratade om det svåra i att inte bli trodd på. Hur Jan Guillou valt att avfärda allt som rent påhitt. Om varför människor säger: Sånt här är inte svart eller vitt. Att så många inte vågar ta ställning mot kvinnovåld. Unni förstår inte hur en fråga om misshandel inte kan vara svart eller vit. Är det okej att inte ta ställning mot en man som misshandlar? Hon pratade om det privata. En offentlig kvinna ska gärna berätta om sitt privatliv, men kommer obehagliga sanningar som misshandel fram läggs locket på. Sverige ligger högt upp på listan av de länder som har äckligt mycket kvinnovåld. En man i publiken undrade om våldet ökar i takt med att Sverige blir ett mer jämställt land. Han tyckte det verkade så. Unni sa att kvinnor utgör halva jordens befolkning. Ska vi bara förlåta dem som föraktar halva jordens befolkning? För att kunna våldta och misshandla en kvinna krävs ett äckligt jävla kvinnoförakt. Antagligen har man ett jävla självförakt som osar längst in också. Unni förklarade hur ont det kan göra när man är påväg till en stödgrupp för misshandlade kvinnor och någon ringer och berättar att Expressen på sin hemsida har ordnat en omröstning: Vem tror du mest på, Jan Guillou eller Unni Drougge? För Unni handlar det om överlevnad. Man kan undra vad det handlar om för Jan? Unni skämtade med oss. Hon var gravallvarlig. Hennes bok är ju gravallvarlig. Jag frågade hur hon vågade stå på scen och berätta allt med sådan säkerhet. Jag har ju varit med om det, sa hon. Det här är min historia. Selma frågade hur hon gör för att släppa det självförakt som måste komma av att man lever med en man som skadar en. Unni sa att det enda som gäller är människor. Andra människor läker våra sår. Det är i mötet med andra vi växer och finns. Säger en kvinna som skadats in på själen av en annan människa. Bara människor kan läka.
