Att sträva efter sanningen i sitt eget liv. Den innersta kärna av ”ja” till det som är allra viktigast. Låta det andra flagna bort som gammal färg. Så att det innersta kan lysa starkt.
Att inte låta sig förvillas av hur saker skulle kunna vara. Inte gå vilse i beslutsvägar därför att man letar efter det perfekta. Att istället känna efter var äktheten finns i varje steg. Vandra sig fram mot sin egen sanning. Kanske det perfekta inte ryms i det?
Kanske den sanna vägen lite oftare består av ojämnt underlag, hårda vindar och en större osäkerhet. Men kanske gör det ingenting att det inte är perfekt. Om det är äkta, om det är din sanning?
Kanske kan känslan av att vara sann mot sig själv, att inte sträva efter att undvika livets skavanker utan acceptera dem, fungera som ett slags skydd? En försäkran mot meningslöshet och tomhet.
Jag tror i alla fall att jag behöver förstå att det perfekta inte är det bästa. Istället för att sträva efter det perfekta valet i olika beslutssituationer, ska jag försöka sträva efter det som är sant. För mig.
Jag lyssnade på en podcast om existentiell hälsa för ett tag sedan. I ett av avsnitten pratade de om tillit. Jag antecknade en del under tiden, och hittade det här inlägget igår morse som ett utkast här på bloggen. Jag hade nog tänkt mig en längre text men nu blir det lite lösryckta tankar istället. Kom gärna med egna tankar i kommentarerna. Vad har du för erfarenheter kring att känna eller förlora (kanske återfinna) tilliten i ditt liv?
Att fortsätta våga tillit, det är en grundviktig sak. Om du blir sviken av en vän eller kärlekspartner, att aktivt välja tillit framåt i livet. Att inte låta en persons svek sätta tonen för resten av ditt liv. Fortsätt våga vara öppen!
Jag minns hur jag är dumpad som 22-åring. Står och gråter mitt på gatan och världen faller. Någonstans långt inom mig bestämmer jag mig för att fortsätta. Detta ska inte få förstöra min framtid. Jag ska fortsätta våga. Fortsätta bli kär och fortsätta riskera mitt hjärta. Jag tänker inte bli rädd.Och det blev jag inte heller.
Fortsätt våga våga. Fortsätt våga tro. Men det är svårt. Så så svårt. Visst, efter kärlekssorg har jag hittat tillbaka till tron ganska snabbt, men på andra områden har det inte varit lika lätt. Jag kämpar fortfarande med tilliten inom mitt skapande. Att våga visa mig utan att gå under.
Det gäller din tro. Att även om något du trodde starkt på, visade sig vara fel, visade sig göra dig illa, skada dig i själen, ta bort hoppet ifrån dig. Kom ihåg: det är inte tron det är fel på. Det är aldrig tron det är fel på. Det är aldrig kärlekens, viljans eller hoppets fel. Precis som min farmor sa. Men du kan inte styra utfallet och utfallet kommer inte alltid att bli bra. Kom ihåg: det finns alltid möjlighet att våga tillit igen.
Odla din tillit. Jag lovar den kan växa igen. Fastän den nästan har sinat. För mig hjälpte det att bli medveten om bristen på tillit. Det hjälpte mig att läsa en text om att tilliten går att odla. Då började jag göra det. Vattna lite varje dag och sedan vänta, så växer den.
Sprid ut din tillit hos många olika personer, och i olika aktiviteter. Det blir mindre sårbart då. Jag brukar tänka mig som ett nät. Olika personer, olika sammanhang och miljöer, skapar tillsammans det nät som kan bära dig. Och så tänker jag återigen på Tomas Sjödin, som alltid berör mig med sina texter. I en intervju förklarar han hur han ser på Gud som ett golv. Ett stabilt golv där allting vilar. Det är en fin tanke tycker jag. Att hur mycket min egen tillvaro rämnar, finns det ett golv bortom detta som håller.
”Tron är det vi hoppas på.
Den ger oss visshet om det vi inte kan se.”
Tillit till något större.
Tillit kommer att ge dig det hopp du behöver för att göra stora förändringar, ta avgörande steg i livet. När tilliten brister, kanske du inte vågar ta nästa steg. Hopp skapas av vår förmåga att känna tillit.
Och vet du? Hopp är handling! Du måste inte sprudla av hopp. Du kan handla ändå. Ett litet steg framåt, ett myrsteg kanske, så kommer hoppet att sakta växa igen.
Jag tror att det är viktigt att odla och vårda sin tillit. Hur gör du?
Citatet kommer från en podcast om inre hälsa som jag lyssnade på för ett tag sedan. Ska länka till den så fort jag hittar den!
Ju längre tiden går tills jag skriver ett inlägg här på bloggen, desto svårare blir det. Motståndet växer, orden samlas på hög och jag skriver endast hemligt för mig själv, i mobilen, datorn och anteckningsboken, men inte här på bloggen.
Jag har gått och tänkt sedan augusti (är det verkligen så länge?) att jag vill in på denna plats och uppdatera. Skriva av mig, skriva om mig, skriva om livet. Men så kommer den lilla känslan av motstånd för att det var så längesedan, och så låter jag tiden gå och ägnar mig åt någonting annat istället.
Men vad jag saknar orden. Bloggen! Min alldeles egna digitala plats här i världen. För det är väl så nuförtiden, att vi är många som har flyttat våra egna rum till ett digitalt rum. Och det är häftigt tycker jag. Att jag kan välja helt själv att ägna tid åt denna plats. Att jag kan nå ut till människor som jag aldrig har träffat. Att jag kan trycka på publicera och skicka ut mina små ord i internet-världen.
Det finns faktiskt någonting helande över att blogga. Det renar mig. Stressen leds ut genom fingrarna, ned i tangenterna och löses upp där nånstans. Det är som att jag grundar mig själv, här vid datorn. Men då måste jag också våga skriva. Våga logga in på min egen domän och inte backa för det där hindret som dyker upp och säger men nu var det så länge sedan, ska du verkligen fortsätta blogga?
Ja det ska jag! Jag måste det. Därför att jag vill det. Därför att jag älskar det. Därför att det är mitt ”Ja”, som Tomas Sjödin skulle ha sagt, ett av många, här i livet. Så nu hoppas jag att vi ses lite mer här i vår, okej? Jag ska inte lova någonting, men jag skickar ut en önskan till mig själv, en liten vädjan ut i Beata-universum om att våga fortsätta: Du behöver orden Beata, glöm inte det.
Det är den 17 augusti. Kanske en alldeles perfekt dag för att blogga? Jag sitter i min gula öronlappsfåtölj med en blöt dvärgpudel mellan benen. Hon fick nämligen stå ute i ösregn under förskolelämningen och vill nog aldrig mer gå ut.
Semestern är över och hösten är här. Jag är inte en av dem som ropar ”Det är sommar till mitten av september.” För mig är det inte sommar. Det regnar och blåser och jag har behov av att känna hösten i mig, parallellt med en vardag som drar igång. Jag längtar efter klar höstluft och regniga hemmakvällar. När det är natt, och sovrumsfönstret står på glänt, och jag vaknar av att regnet slår mot rutan… då ryser jag av välbehag! Sover aldrig så bra som när det regnar.
Förändringens tid är här igen. Jag har börjat nytt jobb på 50 %, samtidigt som jag behåller mitt jobb som personlig assistent. Jag släppte taget om ett av mina timjobb efter sommaren, vilket var läskigt. Jag tycker förändring blir svårare och svårare. Jag har haft så mycket förändring i mitt liv så jag längtar efter en kontinuitet. Men det är en fin gräns mellan det beständiga och det passiviserande. Att inte förändra (trots missnöje) kan skapa passivitet. Förra veckan insåg jag hur viktigt det är att släppa taget om saker, för att nya saker ska få plats. Men det är ju svårt när det handlar om jobb och man inte vill släppa det jobb man har förrän man får något annat.
Mina tankar snurrar som vanligt kring framtida riktning vad gäller jobb. Det är någonting ouppklarat som gör att jag hela tiden går tillbaka till samma gamla tankar. Dels en längtan efter total trygghet. En känsla av trygghet för all framtid. Men jag tänker också på att möta sina rädslor, ”ta tjuren vid hornen” och allt det där. Hur vet man att en rädsla är värd att möta, när man är osäker på målet i sig? Måste man vara säker på målet egentligen? Igår började jag tänka på beslut som på en graviditet. Att vara gravid innebär att inte ha en aning om vad man ger sig in på. Jag var livrädd, men jag var gravid till slutet och jag fick ett barn, vilket jag är oändligt tacksam för. Jag var aldrig bombsäker, men jag visste att jag inte ville vara utan denna upplevelse. Nu står jag här och jag lär mig med tiden. Kanske är det så jag måste se på eventuella beslut om min framtid? Att jag inte riktigt vet vad något innebär, men att jag gör det ändå (kanske helt enkelt för att jag inte inte vill göra det) och så får jag växa in i det, med tiden?
Hur förberedd vill du vara inför beslut? Tänker du 10 år fram i tiden, eller ser du mer livet för vad det är nu och tar ett beslut utifrån det? Spännande att höra hur andra fattar beslut!
Ännu ett blogginlägg från min säng. Med en ljummen kaffe på nattduksbordet och ben som borde vilja röra på sig men trivs bäst såhär, utsträckta framför mig på lakanet.
Mitt i morgonlugnet gör jag misstaget att börja läsa andra bloggar. Jag tycker bäst om att läsa lite mindre bloggar, de som känns intima och hemmagjorda. Men jag läser också några större bloggar och tyvärr mår jag ibland dåligt av deras tillrättalagda estetik. Så lätt att jämföra sig, det sker av bara farten. Jag vet att det perfekta är en spegel som reflekterar allt hårt jobb bakom, all ångest och osäkerhet. Men det hjälps inte.
Så jag återvänder till min egen oas. Struntar i blogg-leenden och andras sociala liv. Måste stänga om mig för att inte läcka energi. Känner hur andetagen klappar mig mjukt. Tankar på det-jag-inte har och dit-jag-inte-nått rinner av mig.
Jag behöver ensamtid för att få skriva, redigera bilder och landa. När jag landar längst ner på botten av mig själv är det som att jag kan ta sats igen. Jag kan ta avstamp från den dammiga botten och hoppa uppåt igen, med ny energi. När jag inte får det där avstampet är det som att jag ständigt faller nedåt, fäktandes med armarna för att flyga uppåt. Det kan räcka med 30 minuter. Bara fötterna får känna fast jord en liten stund.
Men det är en svår tid vi lever i. Att just ha landat i sitt eget lugn, med den tillfredställelse som följer på det, och sedan tänka jag ska bara ha en liten stund för mig själv och läsa bloggar, öppna datorn och få det där lugnet raserat på mindre än en minut. Är det bara jag, eller känns det som att vissa vill att man ska bli avundsjuk på dem?
Jag får helt enkelt ta eget ansvar och hålla mig till mitt eget. Inte släppa in det andra. Då kommer nog tillfredsställelsen krypandes igen.
Jag önskar dig en fin dag ute i sommarvärlden, glöm bara inte att trä glasbubblan runt dig för skyddande effekt.
Jag sitter i sängen med fönstret på glänt. Jag har tagit kaffet med mig och andas luft från gården. Min familj är ute på promenad och jag är själv hemma. Det är en lugn stund. En stund som inte är självklar med en snart tre-åring.
Jag har svårt att släppa blicken från en fågel därborta. En suddig fågel som fladdrar vid horisonten. Den tycks försvinna så fort jag närmar mig. Jag tror det är sommaren. Sommaren som flyger iväg framför mig. Lite för långt bort för att nå den. Nu har det gått 10 dagar på semestern. Hur är det möjligt, hur stannar jag tiden?
Jag försöker klistra ihop de styckade tidsbitarna till en helhet. Försöker göra tiden evig. Men sekunderna har ingen struktur. Den värsta stressen har släppt- vårstressen som fick mig att tappa bort alla par nycklar och ställa bort varenda kaffekopp utan att hitta den. Vårstressen som fick mig att glömma bort te och döva alltihop med socker. Vårstressen som samlade smutskläder på hög och spred ut mitt inre trassel i lägenheten.
Mellan mina sommarminuter ligger det fortfarande rester från våren och klibbar. Stressrester som sitter som fastbränt ris i kroppen. Jag som hade planer på mindfulness, meditation och mycket grönsaker. Mina planer rinner mig ur händerna fastän jag håller så hårt.
Jag hoppas på allt som är kvar. Tacksam för att många dagar ligger framför mig, lediga dagar utan struktur. Fler morgnar som inte bryr sig om att jag vaknar för tidigt, för allt jag behöver göra är att gå upp i min pyjamas och följa min 2-åring med en kopp kaffe i handen. Kanske sätta på lite Octonauterna och värma kaffet i micron. Jag älskar löst i kanten, vill inte ha några hållhörn. Det ska vara flytande dagar som svävar omkring alldeles obestämt.
När kalendern inte har ett enda ord i sig. När tiden inte styr mig en minut. När mina dagar får veckla ut sig som egna organismer åt olika håll, då är jag fri. Tänker smälta ner i marken, silas ner jorden. Bygga en tjock stam där stressen inte kan slå rot.
Och fågeln, då? Jag vill inte fånga den, jag vill bara se den på lite närmare håll.
Ni vet ju, om ni läst här ett tag, att jag funderat mycket på beslut och riktning i livet de senaste åren. Ibland (ok ofta) googlar jag mig fram till texter/bloggar/artiklar på ämnet och i helgen hittade jag till psykosyntes och vilja. Jag ville dela denna text jag hittade på en blogg skriven av Eva Swede. Här är länk till inlägget som ni kan läsa nedan:
”Jag pratar ofta om Glädjefylld Vilja. Glädje ger energi, kreativitet och mod. Vilja ger riktning, kraft och struktur. När jag glömmer att stämma av andras önskemål med min inre kompass är det lätt att jag går vilse en stund.
Om jag ställer mig frågan om jag känner Glädje och Vilja när jag står inför en uppgift eller ett val och ger mig själv tid så kan jag ofta hitta svaret på hur jag ska agera och vad jag vill åta mig. Glädjefylld Vilja ger flow. Utan den är det svårt att hitta motivationen och genomföra det jag föresatt mig eller lovat.
Glädjefylld Vilja leder till en kärleksfull handling eftersom jag tar hänsyn till både mig själv och min omgivning. Om jag enbart lyssnar till andras vilja riskerar jag att göra våld på mig själv. Om jag enbart lyssnar till mig själv blir jag lätt egocentrisk och tappar kontakt med andras verklighet. För mig är Glädjefylld Vilja en del av självledarskapet.”
Kan jag lita på min längtan? Vågar jag kroka fast i min vilja?
Vågar jag släppa fram min längtan, min lust, kärlek, passion, trots att det en gång blivit så fel?
Farmor säger till mig: Det är aldrig fel på kärleken, på viljan. Saker händer. Saker blir fel. Men det är inte viljan det är fel på. Ibland blir livet på ett annat sätt. Vi kan inte kontrollera eller hindra dåliga saker från att hända.
Som en kärlek. Om en relation tar slut finns kärleken kvar. Om en människa dör, finns kärleken kvar. Om en relation inte fungerar, så var det inte ens egen kärlek det var fel på, men det blev fel. Det betyder inte att man ska sluta lita på sin känsla, på sin kärlek, på sig själv. Känslan av kärlek/lust/vija/längtan/passion är inte fel, trots att omständigheterna är det.
Vi kan bevara vår längtan. Vi kan sikta mot ett mål, nå dit och sedan komma på att vi inte ville dit, egentligen. Kanske var det någon annans dröm vi följde hela tiden? Men längtan var aldrig fel. Längtan, vilja, kärlek! kan aldrig vara fel. Vi måste bara styra om vår kurs ibland.
Jag längtar efter att styra kursen efter min vilja igen. Vart längtar du?
Som vanligt blir jag inspirerad när jag läser Ulrikas blogg. Någonting om att ta sig själv på allvar, sitt skapande, sin riktning. Att våga dyka in i projekt trots att man kanske inte vet slutpunkten. Att våga haka armkrok med sina idéer, slå följe längs en slingrig stig och kanske gå vilse i en halvrutten skog. Men ändå. Att våga!
Fotolust ute på ett snötäckt fält.
Jag tycker det finns något sårbart i att ta sin kreativitet på allvar. Att vara modig nog att ägna en hel lördag (eller bara en halvtimme) åt att måla, skriva, spela in en egen låt, planera för sin egen lilla blogg med några få läsare. Att planera blogginlägg, ha en vision för sina texter och en dröm, trots att man inte är en ”stor blogg”. Att ändå följa det som lyser i skogen. Följa en längtan.
Lusten till en egen kreativ plats, för skrivande och redigerande (och godis!).
För jag kan verkligen hamna där. I träsket att inte ta sig själv på allvar. I väntan på att behöva andras bekräftelse först, innan jag kan ta det på allvar. Men i backspegeln är jag glad över att jag vågade ta min blogg på allvar för några år sedan. En längtan efter en skrivplats tog över och jag testade formen några gången innan jag hittade fram.
Nu är det läskiga att fortsätta avsätta tid, trots att detta inte är en plats för någonting ”professionellt”. Att ändå tillåta sig själv att fylla den här platsen med ord, trots att det inte är så många som läser. Det är liksom höjden av meningsskapande tänker jag. Att fastän bara en enda person läser det man skriver, så fyller själva skrivandet hela blodsystemet med glitter.
Fotolust i en glänta.
Jag tänker att det handlar om en lustfylld inställning, och att lust är någonting man kanske måste hitta tillbaka till som vuxen. Lusten är okej att bevara, trots att man måste betala räkningar, stressa iväg till jobbet och laga mat. Lusten är nog faktiskt nödvändig.
Klockan är efter nio på kvällen och luften är ljummen. Idag blev det vår. Riktig vårsol, varmrosa körsbärsblomsknoppar och vind som inte är kall. Jag promenerar fort med hunden, stannar upp när hon vill nosa men inte för länge och inte för många cirklar i marken. Inte idag. För jag vill ut med min energi och jag vill röra mig framåt, andas klar marsluft ner i lungorna.
Jag tänker på ett samtal som sårade mig. En liten grej som sätter sig som en tagg. Stör. En tagg som får mig att se tillbaka på hur det varit förut. Jag tänker att jag går runt med ett nät av historia runt mig. Att mitt liv är en spindelväv som vilar runt min kropp. En väv av händelser, relationer, erfarenheter. En väv med triggerpunkter som gör det lätt att sätta igång stress, irritation, ilska, ledsenhet. Känslor som gör mig förbannad och som jag inte vill ha. Jobbar med acceptansen, det är okej att känna sig sårbar, sårad, besviken. Men det är också okej att vila i det. Inte blåsa upp det, bestrida det.
Och jag pratar med min bror som kommit över på middag. 20 minuters samtal kan ge så mycket lättnad! Att dra ur sig sina tankar som Dumbledore och lägga dem i minnessållet. SÅ värt att prata, alltid!
Och så börjar till och med jag längta efter en fika med en kompis, en spontan släktmiddag, en fest med vinglas och vingliga skor.
