Showing all posts in Personliga tankar

In Personliga tankar

Var ska jag lägga mitt fokus?

Author beatarydenPosted on 3 Comments

Ni som har följt mig ett tag vet att jag varit förvirrad kring min framtid. Jag har inte vetat vad jag ska göra. Om jag ska gå klart en av mina påbörjade utbildningar, påbörja en ny, frilansa inom foto eller bara söka ett jobb. Jag har varit SÅ förvirrad.

Förra året stannade allt upp då jag fick barn. Det var bra att landa lite. Ändra perspektiv och tvingas sätta tankarna på paus. Tyvärr kom tankarna tillbaka ganska fort. Och jag vet fortfarande inte. Jag funderar fortfarande på om jag ska gå klart sista året på Fotohögskolan för att äntligen få en kandidatexamen. Det har varit min dröm i 10 år nu!

Jag funderar också på att bli bibliotekarie eller kommunikatör. Jag söker faktiskt jobb inom kommunikation nu. Jag är ju utbildad projektledare och fotograf och har insett vilket perfekt jobb kommunikatör skulle vara för mig. Det är svårt att få jobb, men jag kan inte låta bli att söka när jag kan precis allt som står i annonsen!

I alla fall snurrar tankarna fortfarande och jag har inte blivit klokare. Jag har mailat till Fotohögskolan men de har inte kunnat svara än om det finns plats för mig. Det beror på hur många som väljer att hoppa av sista året.

I fredags sökte jag ett jobb som sjukhusfotograf. Det hade varit fantastiskt roligt! Varje gång jag söker ett fotojobb känner jag att det är det jag egentligen vill. Det är liksom det som ligger närmast hjärtat. Om det är något jag känner mig som mest, så är det nog fotograf. Min stora dröm har alltid varit att göra min egen fotokonst parallellt med att jag undervisar i foto och kanske har en egen liten studio för barnporträtt eller liknande.

En sak har jag insett: De här åren har inte handlat om VAD jag ska göra härnäst. Det har handlat om mitt fokus. Vilket fokus jag ska välja. Jag vill veta vad jag ska fokusera på i mitt liv. Jag vill veta vart jag ska rikta blicken. Vart jag ska sätta fokus. I vilken riktning jag ska börja gå. Jag har stått i en dimma så länge nu och jag längtar efter att börja vandra igen. Den stora frågan är om jag ska vandra ifrån min konst eller mot den igen. Och i så fall, på vilket sätt?

För några år sedan var mitt fokus enbart på fotokonsten. Jag ville syssla med foto och tyckte att all ansträngning var värd det. Men sedan insåg jag att jag vill annat i livet också. Jag vill ha råd med god mat. Jag vill köpa ekologiskt. Jag behöver stabilitet och trygghet. Min stora nöt att knäcka är om jag ska satsa på något helt annat och ha fotot vid sidan av, mer på hobbynivå, eller om jag ska ge fotot en till chans och ”satsa” lite mer på det. Se vart det leder, och om det inte känns bra inom några år så får jag tänka om då.

Jag har kommit fram till att jag vill flera saker samtidigt. Jag vill ägna mig åt min konst men jag vill också ha ett tryggt och stabilt liv. På ett sätt vill jag bara ha ett ”vanligt” liv. Ett vanligt liv med trygghet och rutiner och en fast lön, där jag samtidigt trivs med jobbet. I den drömmen står konsten tillbaka och är något jag gör på deltid. Och det är här jag fastnar. För jag vet ärligt talat inte om jag vill satsa på konsten så som jag gjorde en gång. Jag vet inte om jag orkar. Just nu längtar jag bara efter trygghet och pengar på mitt konto.

Jag anar att svaret är att jag kan göra både och. Jag kan ägna mig åt flera saker. Men i så fall måste jag acceptera att det kan bli annorlunda än jag föreställt mig. Är jag beredd att släppa mina gamla målbilder?

Jag har fortfarande inga svar men jag tror jag har börjat gå. Myrsteg 🙂

Bilderna är från olika utställningar jag haft, själv, med fotoklass och Sagoakademien.

In Personliga tankar

Det finns så många romaner om kärlek men mina relationsproblem har aldrig handlat om det

Author beatarydenPosted on 2 Comments

Jag är en väldigt öppen person. Andra har lätt att komma nära. Det finns så många romaner om kärlek men mina relationsproblem har aldrig handlat om det. Mina har handlat om vänskap. Vänner som är så viktigt men som i perioder ätit upp mig inifrån och ut. Jag har behövt jobba mycket på egna gränser.

Jag har övat hela mitt vuxna liv på att stänga ute. Förr gick jag omedvetet in i andras känslor. Bar dem, förvandlade dem till mina och kastade loss för att åka ut på räddningsuppdrag så fort någon gav mig sina tårar. Jag lyckades adoptera känslorna som andra bar på och övervägde aldrig att mina egna känslor kunde vara lika viktiga. Behövde någon något var mitt behov att finnas där för den personen.

Men inte längre. Jag har övat. Övat på att inte vara till lags. Slå knut på mig själv. Se till andras behov på bekostnad av mina. Jag trodde inte att jag fick tillgodose mina egna behov. Jag trodde inte att jag fick säga nej till någon bara för att jag inte ville.

Det kändes så grymt egoistiskt i början. Att sätta gränser (”Jag orkar inte idag/Jag följer inte med på det/Jag behöver vara hemma själv”) kändes som att vara världens sämsta person. Nu lever jag inte upp till hennes förväntningar. Nu är jag en dålig människa. Jag är inte värd att ha som vän när jag säger nej.

Till sist kom jag till en punkt då jag kände mig som ett såll. Jag var genomskinlig utan gränser och när jag försökte sätta mina gränser, markera, och dessutom visa hur jag mådde, då möttes jag av svek och ilska. Min värsta farhåga besannades: att förlora personen jag satte en gräns mot. Det var ju därför jag ställde upp, för att inte förlora vänskapen.

Känslan att jag själv skulle kunna ligga för döden men ändå inte ha rätt att säga nej. Att mina behov inte räknades. Hur stora de än var. Hur dåligt jag än mådde. Den var hemsk. Det tog lång tid att komma över den. Till sist förlikade jag mig med tanken att inte ha vänskapsrelationer. Jag kände att jag inte klarade alla krav, eftersom kraven inte tog hänsyn till mina behov, min hälsa eller min vilja.

Jag hade några år då jag var extra noga. Inte lät någon komma innanför pansarmuren. Nu har det lättat och det är jag glad för. Jag är mycket starkare nu för jag har byggt upp en mur omkring mig och förstått att jag HAR rätt att visa mina behov. Det går till och med att säga ”Jag vill inte” utan mer förklaring. Det har jag aldrig kunnat göra innan. Min barndom bestod av bortförklaringar och påhitt: Jag är sjuk. Jag ska iväg. Aldrig att jag skulle ha sagt att jag inte ville. Jag trodde aldrig att mina egna behov var okej som de var.

Nu är jag på min egen sida och jag krigar för mig själv. Inte mot mig själv. Jag försvarar mig och skyddar mig. Jag älskar mina vänner och jag är så glad att jag härdat ut i allt det jobbiga och fortsatt att investera i mina vänskaper. De är så viktiga och det finns trådar som jag vill vårda starkare. Våra relationer är det viktigaste vi har som människor.

Vad är dina erfarenheter?

In Personliga tankar

Att bestämma sig för att bestämma sig

Author beatarydenPosted on 2 Comments

I somras skrev jag ett inlägg som hette ”Att bestämma sig för att inte bestämma sig”. På grund av förvirring behövde jag göra just så. Inte bestämma mig:

Jag bestämde mig för att släppa beslut kring skola och utbildning och acceptera att jag faktiskt inte vet. Det är svårt att fatta viktiga beslut när man är förvirrad. Jag försökte verkligen tvinga mig själv men det gick inte. Jag fick sådan ångest att det till sist blev löjligt. Bara tanken på min gamla skola triggade mig till tårar och allt blev så laddat att jag trodde jag skulle explodera.

Det var riktigt svårt ska ni veta. Att inte bestämma sig! Men anledningen att jag tog det beslutet var ju för att jag inte kunde bestämma mig. Jag var SÅ förvirrad och mina tankar skapade så mycket ångest hos mig. Så fort jag snuddade vid tankar om hur jag skulle göra blev jag stressad, tankarna rusade och allting låste sig.

Men vet ni! Saker börjar klarna nu. Egentligen är det ingen skillnad. Men jag har fått vila. Tankarna har lagt sig. Dammet har singlat ner till golvet. Ljuset flyter in genom fönstret. Det finns inget konkret att berätta men inuti är det klarare. Saker snurrar inte lika fort. Jag är inte längre som en fidget spinner. Jag står fortfarande inför beslut men nu känns det för första gången som att jag kommer kunna ta ett klart beslut. Det känns som att jag kan tänka, fundera och planera utan att känna mig stressad. Och just därför känns det som att mitt beslut kommer bli bra. Det känns som att jag är på en bra plats för att fatta ett beslut. Wow! Det var flera år sedan jag kände så!

Nu har jag bestämt mig för att bestämma mig. Den 31 januari i år ska jag ta ett beslut. Jag har gett mig själv en deadline just för att inte hamna i samma hopplösa stress och beslutsångest. Så nu har jag ett litet tag kvar innan min egen deadline går ut. Sen ska jag bestämma mig. Sen ska jag skicka iväg ett mail där det står hur jag ska göra.

Och till sist kanske jag vågar berätta här också.

In Personliga tankar

Behov av återhämtning

Author beatarydenPosted on 4 Comments

Jag har ett stort behov av återhämtning. Vara själv. Det är först efter en stund i självhet som jag kommer i kontakt med mitt inre, mina behov, mitt mående, min intuition. För att skriva ett blogginlägg måste jag först landa i mig själv. Som nu när jag sitter på övervåningen i mina svärföräldrars hus. Sippar på ljummet kaffe och tittar på havet. Sitter alldeles stilla. Efter en stund kommer orden. Funderingarna. Idéerna. Jag går in i en speciell zon. En skör skimrande bubbla växer upp runt mig och världen blir skarp och tydlig. Jag ser klarare. Hör livets hemligheter.

Det är en underbar plats. Nästan helig. För att hitta den måste jag gå över bron från den vanliga världen in i den magiska. Där inget mörker finns utan stjärnor och tankar är självlysande. Så kommer orden och jag kan skriva blogginlägg på datorn, dikter på mobilen eller oläsbara meningar i en anteckningsbok.

Ibland går det lång tid innan jag får möjlighet att besöka den platsen. Då känns det som att jag inte får landa i mig själv. Som att jag är en fågel som måste hålla mig flygande i luften. En instängd val som inte får simma ut i det stora havet.

Min inre oas är min återhämtning. Ju mer jag förstår hur viktig den är för mig desto mer kan jag ta ansvar för den. För några år sedan hade jag inte riktigt koll på detta. Jag bokade in sociala aktiviteter utan att tänka på återhämtningen. Jag blev socialt utbränd och behövde vara själv i långa perioder för att verkligen samla energi. När jag gjorde det här testet föll många bitar på plats. Band annat hur viktigt det är med återhämtning. Mitt liv blev faktiskt mycket bättre efter det.

När jag var i 20-årsåldern planerade jag in två eller tre fikor med olika vänner efter varandra. Jag kryssade mellan kompisar och svarade i telefon tills jag inte orkade mer. Jag har fortfarande svårt för telefonen efter det. Idag planerar jag in egentid mellan olika aktiviteter.

Det är underbart att vara äldre och ha bättre koll på hur jag fungerar. Jag kan ta ansvar för mina behov och planera för dem i förväg. En förutsättning för att kunna skriva är ju faktiskt att vara själv. Först måste allting bli stilla, sen kan orden komma.

Hur funkar du med återhämtning?

In Personliga tankar

Hitta tillbaka till intuitionen

Author beatarydenPosted on Leave a comment

Jag letar efter min intuition. Jag tror jag har tappat bort den. Den ligger väl och dammar nånstans men vad hände? Längs vägen föll den ut. Ramlade ur bilen ner på motorvägen.

Jag sitter i köket med farmor. Bryggkaffe med havremjölk i muminmuggar. Grå vinterhimmel utanför. Vi pratar framtid. Jag babblar på: Jag har kommit på att jag vill jobba med kommunikation och frågan är om det är bäst att läsa klart kulturvetenskapen och sedan ta en magister eller master i strategisk kommunikation eller så ska jag gå klart Valand det borde jag ju göra det skulle säkert kännas annorlunda nu men så vet jag att vissa läser svenskakurser istället och jobbar som kommunikatörer så jag funderar på om jag borde söka svenska och bygga på med

Nu är du uppe i huvudet igen! avbryter farmor. Du tänker för mycket. Du behöver komma ner i hjärtat. Känn vad du vill!

Jag stannar upp. Kan det stämma? Är jag för mycket i huvudet? Jag som är världens känslosammaste person? Men jag inser att hon har rätt. Den där vardagen i köket med min farmor i december får jag en insikt. JAG behöver komma ner i hjärtat. JAG är för mycket i huvudet. Jag som trodde att jag var för mycket i mina känslor?

Jag läser Kattas inlägg och känner igen mig:

När man (som jag gjorde förut) tänker att allting är väldigt definitivt och försöker tänka vad det leder till tio år framåt – då är det ju svinläskigt att ta ett steg. Om man i stället tänker att det är ett steg i en riktning som känns bra i magen – som kan backas eller bli ett steg i en annan riktning om det inte blev helt rätt – ja, då är det ju inte alls lika läskigt.

Ni som läst mina andra inlägg vet att jag varit förvirrad i ca två års tid nu. Började läsa till audionom efter att jag hoppade av Fotohögskolan (för att jag inte trivdes och för att jag kände mig stressad och ville utbilda mig till någonting ”riktigt”). Men det skavde så otroligt i mig när jag läste till audionom. Hade mycket ångest och insåg till sist att kroppen försökte säga mig någonting.

Nu har jag insett att jag vill jobba med kommunikation. Att det passar mig perfekt. Ett yrke där jag får förena min passion för både bild och text. Jobba med visioner och webb och vara digital och kreativ och dessutom jobba på kontor (=dröm). Men samtidigt är det en läskig bransch med hård konkurrens. Vågar jag chansa på en osäker framtid? Och så snurrar tankarna igång.

Jag inser att jag inte kommer vidare för att jag försöker tänka mig fram till min framtid. Som om det fanns ett facit. En mall. Jag fastnar i huvudet. Tankarna har spunnit garn av mina rädslor och vävt ett tjockt nät. Inget tränger igenom. Jag måste klippa sönder nätet och släppa in min intuition igen. Våga stanna vid tanken: Det här vill jag. Ta det på allvar. Våga se vart det leder. Utan att sia om framtiden. Utan att tänka tio år fram i tiden. Inte tänka: Tänk om det inte går. Tänk om jag ångrar mig. Tänk om jag inte får jobb och inte kan försörja min familj. Tänka ett-steg-i-taget. Utgå från mig själv och min situation. Leta efter lusten. Energin. Vad kan jag göra som ger mig energi? Vad kan jag göra som jag faktiskt är bra på?

HALLÅÅÅ MIN INTUITION KOM TILLBAKA TILL MIG NU!!!

IM SO FUCKING READY.

 

In Personliga tankar

Ta revansch

Author beatarydenPosted on Leave a comment

Ordet revansch har dykt upp flera gånger nu när jag läst om kvinnors förlossningsberättelser. Kvinnor som skriver hur de vill ha revansch på sin första förlossning. En förhoppning om att nästa förlossning ska bli bättre än den första, eller kanske mer som man tänkt sig från början.

Jag gillar ordet revansch. Ett uttryck för kraft. Att man inte ger sig. Man kämpar vidare. Vägrar ligga kvar på marken. Man struntar i att det kan gå precis lika dåligt nästa gång och kör ändå.

Jag vill bli bättre på att ta revansch. Inte vara så rädd för att samma saker ska hända igen. Jag blir ofta lamslagen av livets käftsmällar och det kan ta år för mig att våga mig tillbaka. Speciellt de senaste åren har gjort mig rädd för en massa olika saker. Privat och yrkesmässigt. Jag har kastat mig ut i saker med öppet hjärta och massor av hopp, för att sedan kraschlanda på marken. Efter kraschen har jag gömt mig i mitt lilla bo och plåstrat om mina sår. Det är ganska mysigt ibland, men det leder ju tyvärr inte vidare.

Födande kvinnor är ett perfekt exempel på revansch. Att föda barn var det värsta jag har gjort. Och jag vet många som delar den upplevelsen med mig. Många med förlossningsskador som aldrig går över och hemska upplevelser i bagaget. Som ändå kör igen. Som vill ha barn så mycket att de utsätter sig för samma risker och samma smärta en gång till. Som vill ha revansch. Hur coolt är inte det?! Jag blir otroligt inspirerad, speciellt för att jag vet vad de utsätter sig för. Och det finns ju aldrig några garantier på att man får sin revansch. Samma sak kan hända igen.

Om kvinnor föder fler än ett barn, då borde jag bannemej kunna hoppa upp på den där hästen igen!

In Personliga tankar

Pärlorna

Author beatarydenPosted on 2 Comments

jag ser på mitt liv

granskar mina beslut

lägger dem i vågskålen av

mitt och världens

jag och det andra

intalar mig själv att det var jag som valde

träder sorgerna som pärlor på en tråd

knäpper pärlhalsbandet bakom nacken, får dra ut ett extra nackstrå som fastnat runt en pärla

så många sorger som var mina

så många som var världens

alla gånger

som vägen inte var ett val

alla gånger som jag bara stod där en dag

undrande inför framtiden

naken inför livet

och jag minns alla gånger

alla beslut som skulle fattas

utan en endaste skylt i sikte

utan ett endaste rådjur att följa in i skogen

jag lägger pärlorna i vågskålen,

låter den ena koppen väga över så att pärlorna rinner ut på bordet

en vit sjö av hårda skal

jag ser på mitt liv

granskar mina beslut

intalar mig själv

att det var jag som valde

att det inte var världen

att det var jag

In Personliga tankar

Jag tänker fortsätta drömma

Author beatarydenPosted on 2 Comments

Jag sitter i soffan med mitt morgonkaffe. Funderar och drömmer. Tänker på utbildningar och jobb. Riktningar. Försöker att inte klandra mig själv. Inte vara hård. Inte tänka: om du hade gått kvar på utbildningen hade du haft en kandidatexamen nu. Inte tänka: andra i din ålder har redan examen och ett jobb. Inte jämföra.

Men jag jämför hela tiden. Det är ju det jag gör! Förhåller mig till andra genom dem. Snappar upp så mycket runt mig att jag skulle behöva ett filter. För att komma åt mig. Vad vill jag. Vad känner jag. Vad ska jag göra utifrån min situation?

Så jag skrollar runt på utbildningssidor och jobbannonser för att få ett hum om mig. Fast ett hum har jag ju redan. Men viljan måste våga komma fram bakom oron, rädslan och det dåliga självförtroendet. Jag måste hitta en inre vilja för att kunna genomföra någonting.

Jag är inte alls i nån stress, men jag söker efter en riktning, hur liten den än kan vara. Jag kikar ju på jobb också så kanske söker jag bara jobb direkt. Tänker att jag kanske funderar för mycket, men jag har haft så många erfarenheter av att inte trivas på jobb att jag måste försöka hitta något som funkar för mig. Jag har slutat på jobb för att det inte har funkat, för mig. Jag vet att vissa kan ha kvar jobb trots att de vantrivs. Att de kan ”köra på” och jobba för pengarna. Jag klarar inte det. Det måste finnas något där min själ kan landa. Det behöver inte vara storslaget. Men något måste vara rätt. För mig. 

Så jag tänker fortsätta drömma. Jag tänker inte stänga av och låta förnuftet styra allt. Förnuftet får finnas bredvid känslorna. Men jag kan inte jämföra mig med dem som är mindre känsliga. Jag är inte sån. Det kan säkert låta banalt med mina tankar kring jobb, men för mig är det så otroligt viktigt att det jag gör inte tar för mycket av min person. Det är så lätt att bli helt uttömd om man är på fel jobb. Att allt annat blir meningslöst. Men känns det rätt blir det en dimension som smälter ihop med livet och bildar en fin helhet. Jag måste ha den helheten. Jag kan inte dela mig själv i två, vara en jobb-Beata och en annan Beata privat. Jag måste få finnas som en helhet i mitt liv. Som finaste Wilda skrev i en kommentar på det här inlägget, apropå jobbliv:

Jag vill inte ha den gränsen. Jag tycker om när mitt liv hänger ihop men ändå ger stimulans i form av olika uppgifter.

Åh vad jag önskar att samhället tillät mer hela liv. Att människor fick anpassa sina liv efter sig själva. Att hälsa och välmående kom först. Inte som nu, att jobb kommer först och den lilla individen ska göra allt för att passa in i den hårda mallen, inte hamna utanför. Att inte pengar styrde allt.

In Personliga tankar

Att bestämma sig för att inte bestämma sig

Author beatarydenPosted on 2 Comments

Jag har inte bloggat sedan i januari. En liten flik i min hjärna fälldes ner och sa att jag behövde paus. Mitt i förvirringens stormande mitt behövde jag vara i mitt privata och låta dammet lägga sig. För det yrde rejält i början av året. Jag var otroligt förvirrad över mitt liv.

Nu är det juni och förvirringen har lagt sig.

Så vad hände? Tog jag något beslut? Nej. Kom det en magisk lösning trillande ner från himlen? Nej. Men jag bestämde mig för att lägga ner besluten och låta alla livsvägar ligga orörda ett tag. Som jag skrev om förra året hamnar jag lätt i framtidsträsket och försöker tänka ut hela min framtid, vilket gör det omöjligt för mig att ta ett beslut. Allt blir så skrämmande och stort att varje steg känns ödesdigert. Som i Coldplays låt: Every step that you take, could be your biggest mistake.

Jag bestämde mig för att släppa beslut kring skola och utbildning och acceptera att jag faktiskt inte vet. Det är svårt att fatta viktiga beslut när man är förvirrad. Jag försökte verkligen tvinga mig själv men det gick inte. Jag fick sådan ångest att det till sist blev löjligt. Bara tanken på min gamla skola triggade mig till tårar och allt blev så laddat att jag trodde jag skulle explodera.

Jag pratade med en vän om mina beslut i början av januari. Jag stod då mellan att börja på audionomlinjen igen (som jag gått 1,5 år på) eller att påbörja en distansutbildning till bibliotekarie. Jag bara satt och rabblade samma mening om igen: Jag är så sjukt förvirrad. Vi drack kaffe och åt två muffins till priset av en. Min vän tyckte att jag kanske skulle släppa alla beslut för ett tag. I hennes ögon lät det omöjligt för mig att fatta ett beslut just nu. Och det var verkligen omöjligt. Till sist förstod jag att jag inte skulle kunna ta ett beslut i mitt tillstånd. Det kändes sjukt läskigt men jag bestämde mig faktiskt för att inte bestämma mig. Och jag har mått så mycket bättre sedan dess!

Det var riktigt svårt i början. Min oroliga hjärna tickar igång orosmaskinen och vill att jag ska tänka igenom allt jag kan för att undvika en katastrof. Jag har en liten ångestmaskin i mig som spottar ur sig svarta moln. Men jag lät molnen passera och stod fast vid mitt beslut: att inte bestämma mig. Till sist skingrades de svarta molnen lite och jag kunde plötsligt se platsen där jag stod. Träden ovanför mig. Asfalten under. Här bor jag. Här lever jag. Nu.

Jag skaffade ett extrajobb och har jobbat mellan 25-50% det här året. Det var svårt i början att acceptera att jag inte var på väg till ett speciellt mål. Att jag faktiskt inte visste vart jag var på väg. Men jag har vant mig nu. Försöker låta tilliten växa inom mig. Jag behöver jobba aktivt på att öka tilliten i mitt liv. Jag behöver känna att det kommer att ordna sig. Även om jag inte vet hur. Jag jobbar också på att acceptera mig själv. Acceptera att jag inte kan ta ett beslut kring min framtid just nu.

Att acceptera att jag var vilsen i början av det här året var det bästa jag gjort på länge. Att inte kämpa emot utan istället stanna upp. Det har gjort mig tryggare och lugnare. För jag vet inte. Just nu har jag ingen aning vad jag ska syssla med i framtiden. Kanske vet jag en dag.

In Personliga tankar

Nej jag har inga målsättningar för det nya året

Author beatarydenPosted on 3 Comments

Jag ser blogginlägg och artiklar som handlar om det nya året. Om målsättningar, nyårslöften och häftiga ambitioner. Folk är galet ambitiösa i nya tider. Jag läser dagens Göteborgsposten och kommer över rubriken: ”Så kommer du äntligen igång med ditt nya liv”. Och jag blir så tacksam över att jag skiter i det där. Jag har också haft ambitioner och mål och gjort fina vision boards och antecknat drömkartor med delmål. Men någonstans tycker jag att det skaver. Vårt stressande samhälle med fokus på framgång gräver sig in på alla plan: framgång på gymmet, framgång med kosten, framgång med kläderna, framgång med huden, framgång med… ja ni fattar.

Jag vill inte styras av punkter i en målsättningsdagbok. Jag vill inte vara ett projekt. Jag tycker att vår kultur lär oss att vi ska tvinga oss själva. Först ska man tvinga sig till gymmet, sedan ska man gå på ett hårt pass och tvinga sig att lyfta en massa saker. Sedan ska man tvinga sig att äta protein för att bygga muskler och tvinga sig att inte äta något extra på kvällen. Push istället för pull. Jag gör precis tvärtom. Jag letar efter dragningskrafter i allt jag gör. Vilken träningsform drar i mig tillräckligt mycket för att jag ska orka utföra den regelbundet (och inte bara under de månader som ”nytändningsfasen” brukar hålla i sig.) Vilket slags jobb kan jag gå till utan att behöva tvinga mig över ett enormt berg varje morgon? Jag försöker välja sådant som innehåller mer dragningskraft än motstånd. Saker som ska hålla i längden.

Och jag har faktiskt inga mål för det nya året. Istället har jag lösa tankar som flyter runt utan att göra anspråk. Som att jag vill bli lite modigare; våga testa saker utan att känna att jag måste bestämma mig först. Som att jag vill acceptera hela mig själv och de beslut jag tar. Att jag ska vara mer i rörelse än vad jag står still.

Hur förhåller ni er till nyårslöften?